Fartfyllda nöjen

Decennierna kring sekelskiftet 1900 var en expansiv tid i USA. Det var ångans, stålets och elektricitetens epok. Och den nya tiden födde nya nöjen – platser och sysselsättningar som tillfredsställde suget efter svindlande upplevelser och nyfikenheten på alla tekniska, geografiska och sociala landvinningar.

19 maj 2004 av Eskil Fagerström

Varietéer, bordeller, boxningsmatcher, spelhallar och galoppbanor – allt sådant lockade förstås folk. Men den största succén under dessa år var nöjesfältet.

Historien om det moderna nöjesfältet startar på en blåsig strand utanför New York i slutet av 1800-talet. Strandängarna kallades Coney Island och tillhörde byn Gravesend. De hade dittills legat i stort sett öde, så när som på några enstaka besökare som börjat ta ångbåten ut från stan för att bada och äta picknick.

John Y McKane var ansvarig för utarrenderingen av Gravesends allmänningar. Det var han som såg värdet i strandtomterna – kanske hjälpt av det faktum att han själv hade stora intressen i byggbranschen. McKane inledde den process som på bara några år skulle göra Coney Island till USA:s främsta nöjesmetropol och en förebild för alla kommande nöjesparker jorden runt.

Fem år efter det att McKane inlett exploateringen av strandtomterna, 1875, gick det järnväg från New York till Coney Island. Det första året tog tåget en miljon besökare till nöjesfältet, året därpå dubbelt så många.

I rask takt byggdes hotell, bryggor, galoppbana och andra nöjesinrättningar. Efterhand började också allt fler typiska attraktioner dyka upp på Coney Island.

I juni 1884 invigdes The Switchback Gravity Pleasure Railway och världen hade fått sin första berg- och dalbana. Banan var 135 ä meter lång, hade en fallhöjd på 15 meter och vagnarna nådde en högsta hastighet av svindlande 15 kilometer i timmen.

Några år senare, på världsutställningen i Chicago, konstruerade George Ferris sitt märkliga snurrande hjul vars korgar tog människor nästan 90 meter upp i luften. I Sverige kallades miraklet för ”pariserhjul”.

När utställningens hjul monterades ned, byggde Coney Islands entreprenörer snabbt ett liknande.

Med elektriciteten och glödlampan blev åkattraktionerna än mer spektakulära. När Luna Park, ett av Coney Islands fyra konkurrerande nöjesfält, öppnade 1903 tändes samtidigt 500 000 glödlampor. Det var fler än på något annat ställe på jorden.

Då den berömde psykoanalytikern Sigmund Freud (1856–1939) besökte USA 1909 var det inte mycket som föll honom på läppen. Landet som helhet var ”ett gigantiskt misstag”, slog han fast. Men Coney Island gillade han: ein grossartiger Wurstelprater (ungefär ”en storartad korvpark”) löd omdömet.

Det var fler än Freud som gillade de nya nöjesparkerna. Över hela landet följdes Coney Islands exempel. I slutet av 1920-talet fanns det uppskattningsvis kring tvåtusen liknande anläggningar i USA.

Att roa sig utomhus i parker och på stränder var förstås inget nytt. Med början i renässansens Italien anlades lustträdgårdar och parker i många europeiska städer. Där fanns ibland även enkla karuseller, teatrar, skjutbanor och andra marknadsnöjen.

Många av dessa parker finns fortfarande kvar. Dyrehavsbakken utanför Köpenhamn grundades redan år 1583 och har sedan dess kontinuerligt använts för rekreation och utflykter. Den anses vara världens äldsta nöjespark.

En annan anrik anläggning är Pratern i Wien, vars pariserhjul från 1897 är ett av världens äldsta och största.

Även det främsta av tivolinöjen, berg- och dalbanan, har historiska föregångare. I Ryssland hade man i början av 1500-talet börjat konstruera allt mer sofistikerade snörutschkanor, gigantiska konstruktioner i trä, uppemot 25 meter höga och med en lutning på 45 grader. De åkande nådde hastigheter som berg- och dalbanorna inte skulle kunna matcha förrän på 1920-talet.

Under Napoleons ryska fälttåg lärde sig hans soldater att uppskatta detta nöje och när kriget var över tog de med sig idéerna hem till Frankrike. Fast där fanns ju inte snön; alltså sattes hjul på åkkorgarna.

Två sådana banor öppnades år 1817 i Paris. Den mest kända låg i Belleville och fick namnet Les Montagnes Russes (”De ryska bergen”), vilket i dagens franska betyder berg- och dalbana.

Många av de platser som sedermera skulle bli våra nutida nöjesparker fanns alltså redan under 1800-talet. Tivoli i Köpenhamn invigdes 1843, Gröna Lund i Stockolm 1883. Blackpool i England, som var Europas första nöjesfält i amerikansk stil, öppnade för exakt hundra år sedan, 1904.

Nyfikenheten på det nya, vare sig det gällde tekniska landvinningar eller exotiska folk och länder, låg i tiden. För framväxande borgerskap och mer välbeställd arbetarklass fanns för första gången pengar och en lucka av fritid att använda till nöjen och utflykter.

Det fanns alltså en social bakgrund till nöjesfältens expansion. I Sverige ledde samma process till allt fler och mer populära dansbanor och folkparker.

Tekniken hade stor betydelse för nöjesfälten. De nya attraktionerna var beroende av uppfinningar som stålet och elektriciteten. Stål gjorde det möjligt att bygga högt, snabbt och lätt, medan elektricitet gav karuseller och skjutbanor både energi och magiskt glitter i nattmörkret.

En annan förutsättning för nöjesfältens succé var utvecklingen av allmänna kommunikationsmedel som snabbt och billigt kunde transportera stora besökarskaror.

IUSA spelade spårvagnarna, som från 1800-talets slut fanns i de flesta stora städer, en särskild roll för nöjesparkernas utveckling. De bolag som drev spårförbindelserna fick nämligen vanligen betala en fast avgift för den elektricitet som systemen använde sig av.

Eftersom folk inte pendlade till sina arbeten under helgerna, utnyttjades spårvagnarna inte under lördagar och söndagar. Detta ledde till förluster för spårvagnsoperatörerna, som ju ändå var tvungna att betala för strömmen.

För att kompensera detta helgproblem – utgifter men inga intäkter – anlade många spårvagnsoperatörer nöjesparker vid linjernas ändstationer, så kallade trolley parks. Där skulle folk roa sig på lediga dagar – och på det sättet gynna spårvagnsföretagen.

Nöjesfältens blomstring gynnades också av deras förmåga att skamlöst och effektivt spela på folks nyfikenhet. Den som ville veta hur det kändes att flyga kunde åka pariserhjul eller svingas i slänggungorna; den som undrade över fjärran länder kunde beskåda autentiska vildmän från Borneo, dvärgar i ett lilleputtland eller märkliga kvinnor från det inre av Afrika med gigantiska träplattor genom läpparna. Eller så kunde man lösa biljett till åkturen A Trip to the Moon, som lät besökaren uppleva en fiktiv månfärd.

Nöjesparkernas första guldålder tog slut med depressionen 1929. På några få år stängdes hela tre fjärdedelar av de amerikanska anläggningarna. Ytterligare många parker, både i USA och Europa, stängde under andra världskriget. När de goda tiderna återvände i slutet av 1940-talet hade människors nöjesvanor förändrats. Televisionen, utflyttningen till förorterna och de allt fler biograferna fick besökarna att svika de nu gamla och nedgångna nöjesparkerna från 1910- och 20-talen. Luna Park på Coney Island brann ned till grunden 1946 efter att ha fått förfalla under flera år. Och massbilismen gjorde spårvagnsparkerna hopplöst urmodiga.

Men det fanns en framtid trots allt. Om de första femtio åren av nöjesparkernas historia utgått från Coney Island, skulle de följande femtio årens utveckling ha sitt ursprung i en enda man och hans vision. Hans namn var Walt Disney.

Den 17 juli 1955 öppnade Disneyland i Anaheim i Kalifornien. Premiären inledde en pånyttfödelse av nöjesparken som pågått ända till våra dagar.

Med Disneyland föddes temaparken – ett koncept som skulle komma att få betydelse långt utanför nöjesparkernas gränser.

Tematiseringen innebar att nöjesparkens delar underordnades stränga koncept. Visst fanns de traditionella åknöjena. Men de ingick som delar i en större illusion – av sekelskiftets småstadsamerika (Main Street USA), utforskandet av amerikanska västern (Frontier Land) eller rymden (Space Mountain), för att ta några exempel.

Avsikten var att återskapa sagovärlden – en lycklig, spännande tillvaro där ändå ingenting var farligt.

Flera av de äldre nöjesparkerna hade arbetat med teman i mindre utsträckning, till exempel med arabiska och erotiska motiv. Men viktigare för tematiseringen som idé var förmodligen det tidiga 1900-talets många världsutställningar. Disney hade besökt många av dem och sett hela tablåer och miljöer byggas upp, ibland kompletterade med iscensättningar av historiska händelser.

Disney tog tematänkandet längre än någon gjort tidigare: arkitektur, landskap, dräkter, musik, shopping, mat och dryck – allt underställdes temat. Invigningen av Disneyland blev emellertid ett praktfullt fiasko. Disney hade bjudit in 15 000 personer – men det kom dubbelt så många eftersom folk kopierat inbjudningskorten. En gasläcka tvingade Fantasy Land att stänga, Framtidslandet var inte klart och fick därför skylas över med ballonger och till råga på allt saknades dricksvattenfontäner i sommarhettan. Walt Disney hade nämligen prioriterat toaletter, eftersom han absolut inte ville se barnen ”kissa på Main Streets trottoarer”.

Disneys kreatörer – han kallade dem imagineers – hämtades från filmindustrin och dess tekniker lånades för att skapa den perfekta illusionen.

Till exempel byggdes samtliga hus längs Main Street USA-gatan med något förvrängda dimensioner för att visuellt återskapa barndomens låga synperspektiv. Törnrosaslottets tegelstenar blev successivt smalare ju högre upp i byggnaden de placerades för att understryka dess höjd.

Arvet från Disney finns i dag i alla nöjesparker. I Sverige finns till exempel Astrid Lindgrens Värld och High Chaparral, i Danmark Legoland och i Finland Muminlandet. I Frankrike finns Parc Asterix och i Tyskland Warner Brothers Movie World – samtliga exempel på tematiserade parker. I Rumänien har planer funnits på ett Draculaland.

Arvet från Disney återfinns också i tematiserade restauranger, köpcentra och hotell världen över.

Lever gör också nöjesfältet som populärkulturell ikon och kliché, framför allt inom filmen. Mest känd är kanske scenen från Woody Allens Annie Hall, där en familj bor under en ständigt skakande berg- och dalbana.

I klassikern Tredje mannen använder Orson Welles karaktär Praterns pariserhjul för att kunna prata ostört och Ingmar Bergmans Kvinnodröm är inspelad på Liseberg.

I skuggan av de gigantiska temaparkerna och institutioner som Gröna Lund, Liseberg och Tivoli lever fortfarande det klassiska, ambulerande tivolit. I Sverige finns det ett tiotal, många av dem familjeföretag i andra, tredje eller fjärde generationen som Cederholms och Axels Tivoli.

De uppfinningar som såg dagens ljus i USA i slutet av 1800-talet är fortfarande de stora dragplåstren: berg- och dalbanan, radiobilarna och pariserhjulet.

Trä eller stål?

Bland berg- och dalbanekännare är diskussionerna heta om vad som är bäst: trä eller stålbanor. Trä är det klassiska materialet. Det slamrar och skakar, vilket gör att åkaren verkligen upp-lever farten in i märgen. Den särskilda känslan är anledningen till att det fortfarande byggs en del träbanor.

Banor helt i stål började byggas först i slutet av 1950-talet. De är högre och snabbare, men å andra sidan glider vagnarna mjukt, nästan ljudlöst, vilket minskar förnimmelsen av fart. Snabbast i världen är Superman The Escape i Florida med 160 kilometer i timmen.

Nordens största nöjespark

Liseberg i Göteborg invigdes 1923 i sam-band med stadens 300-årsjubileum. Området hade tidigare haft en rad funktioner och ägare – bland annat hade det varit tobaksodling, sockerbruk och stärkelsefabrik.

Nöjesparken var egentligen en mindre del av en enorm utställning, som till större delen upptogs av olika mässor för industri, hantverk och sjöfart. På Lisebergsområdet hade det anlagts dansbanor, musikpaviljonger, revy-teater och en 993 meter lång berg- och dal-bana. Här fanns också den något makabra staden »Lillköping», vilken befolkades av en trupp inhyrda dvärgar.

Under kommande decennier expanderade verksamheten. Om Liseberg på senare tid mest kommit att ses som ett nöjesfält, var par-ken länge lika känd för sina dansbanor, restau-ranger, konserter och teatrar. Till de första föredragshållarna hörde Albert Einstein, som 1923 talade på Liseberg om sin relativitetsteori – möjligtvis en intellektuell berg- och dal-bana, men annars knappast ett typiskt tivoli-nöje. Underhållning av annat slag gav 1951 ett svårslaget publikrekord: 37 000 personer kom för att se »Stål-Farfar» cykla några varv på stora scenen och sjunga en visa.

I dag är Liseberg Nordens största nöjespark. I takt med att kronan blivit billigare, har allt fler turister kommit hit – framförallt från Norge och Tyskland.

I fjol fick Liseberg en ny berg- och dalbana i trä, »Balder». Med sina 36 meter i höjd och 90 kilometer i timmen i maxfart, är den Nordens ruggigaste berg- och dalbana. En nyhet i år är att parken utökats med ett område på cirka tvåtusen kvadratmeter kring »Balder».

Från dans till fritt fall

Gröna Lund öppnades 1883 av tysken Jacob Shultheis, som då lyckades hyra en tomt på 4 500 kvadratmeter på Djurgården i Stockholm. Där anlades en dansbana, vilken kompletterades med några enkla nöjen: skjutbanor, ringkastning, gycklare och en karu-sell. Priserna var låga och Gröna Lunds rykte var länge inte heller det bästa.

Den verkliga förvandlingen av dansbanan till nöjespark stod Shultheis son Gustaf Nilsson för. När han tog över familjeföretaget 1916 var det få som trodde på parkens framtid. Men Nilsson satsa-de på nya åkattraktioner och bättre belysning och började dess-utom se sig om efter mer tomtmark för expansion.

År 1918 kom den allra första berg- och dalbanan. 1925 utökades nöjesfältet, 1927 likaså. Året därpå tillkom stora scenen. Nu var området fem gånger så stort som när Gröna Lund öppnade. Par-ken lockade också allt fler besökare – 1 250 000 löste entré 1928. Krigsåren var en gyllene period för parken, och det trots en ben-hård konkurrens från ett annat tivoli, kallat Nöjesfältet, som låg granne med Gröna Lund fram till 1957.

Efter ett stagnerande 1950-tal, då parkens ekonomi var dålig, återkom de goda tiderna under 1960-talet. Världsstjärnor drogs till stora scenen (Louis Armstrong, Jimi Hendrix, Ray Charles, Beat-les) och på revyteatern gjorde Hasse & Tage sina första uppsättningar. Under samma tid fick Gröna Lund också en ny berg- och dalbana, nya radiobilar och ett pariserhjul.

Under 1970- och 80-talen blev nöjesparken alltmer komplett och i dag har Gröna Lund några riktigt läskiga åkattraktioner. Den stora nyheten för i år är »Fritt Fall Tilt», där åkaren hänger liksom i en cykelsadel högt ovanför marken och lutas framåt för att därefter i hög hastighet falla 80 meter nedåt.

Publicerad i Populär Historia 6/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också