Vackert slott blev lågornas rov

Klockan ett om natten kom vi till en by kallad Gränna, som ligger fyra mil från Jönköping, där vi hade en mager fastlag. Den 14 februari reste vi tidigt före dagningen och hade ännu till vänster den långa sjön. Det var ganska kallt och fullt med snö, då vägen gick mellan bergen Vi for av vägen och kom en mil för långt till höger om densamma.

Det är svårt för en främling, som inte känner vägen, om han också kan språket, ty mycket sällan följer själva bonden eller hans dräng med, utan vanligen en så tunnklädd pojke eller ett litet barn, att det förvånat mig, att de ej omkommit av den förfärliga kölden.”

Detta strapatsfyllda citat ur den tyske resenären Samuel Kiechels dagbok från 1586 var i allra högsta grad levande tre sekler senare – i januari 1987. Kölden hade då lamslagit Sverige. Den värsta kylan i mannaminne, muttrade många äldre. Vi trodde dem. För TV2 höll vi på med en historisk dokumentärfilm. I 30 minusgrader och hård blåst gick vår färd med inspelningsbussen söderut utmed E4.

Ur Vättern steg dimman och insjövattnet, på gränsen mellan fast och flytande form, böljade i ultrarapid som en gungande vattenmadrass. Här vid Vätterns östra sida låg det för forna tiders resenärer så ökända Holaveden eller Holavägen; här möter det bergiga landet den stora vattenytan.

Plötsligt reste sig framför bussen några nedisade stenmurar på en platå bredvid motorvägen. Rastplats Brahehus! Det forna lusthuset gav dock inte sken av att ha varit en angenäm plats, denna isiga vinterdag. Men nog hade han sinne för det storslagna, greve Per Brahe. Förr i tiden var det minsann inga ruiner på denna plats.

Släkt med Gustav Vasa

Per Brahe d y (1602–1680) tillhörde en av de främsta svenska adelssläkterna. Hans far var riksrådet Abraham Brahe. Farfadern Per Brahe d ä räknade genom sin mor själve Gustav Vasa som sin morbror. Det är också genom den äldre Per Brahe, rikets drots, som det mäktiga grevskapet Visingsborg, med Vättern som medelpunkt, uppstod. För att förgylla glansen vid sin kröning, lät Johan III dagen före den praktfulla ceremonien, den 9 juli 1569, utfärda grevskapsbrevet för Visingsborg som blev Sveriges första grevskap. Man kan se tillkomsten som det pris den nye regenten fick betala för att kunna sitta säkert på sin tron. Genom att stå väl med Sveriges högre adelsskikt, i detta fall med sin kusin, såg Johan III sin framtid i ett ljust skimmer.

Grevskapsbrevets innehåll är också till stora delar ett politiskt dokument, där Johan III rättfärdigade sitt beslut att avsätta brodern Erik XIV. Genom grevetiteln hade Per Brahe d ä samtyckt till att Sverige skulle vara ett arvrike inom konung Gustavs blod och stam, undantagandes konung Erik och hans avföda. Inte vidare snällt mot kusinen Erik, men släkten är värst!

Grevskapet Visingsborg kunde närmast liknas vid ett fideikommiss. Egendomen fick inte delas utan allt skulle gå i arv från fader till äldste son. I det ursprungliga grevskapet ingick Visingsö, Gränna socken och i Västergötland Habo socken. Till detta kom ett antal strögods. Gränna var vid denna tid endast en liten kyrkby, samma by i vilken resenären Samuel Kiechel 1586 serverades en miserabel måltid.

Visingsö var huvudfäste

Visingsö var hjärtat i det nya grevskapet. Denna långsmala ö hade emellertid redan tidigare spelat en roll i svensk stormannahistoria. Långt tidigare! När stridigheterna mellan de sverkerska och erikska ätterna rasade under 1100-talet var ön ett veritabelt huvudfäste för den sverkerska grenen. På öns sydspets uppfördes Näs stenborg, en av Sveriges äldsta i sitt slag.

Det är något dödligt tragiskt över denna plats. Här på Visingsö mördades Karl Sverkerson 1167. Från det stora stentornet – Stenväggen kallat – lyckades strax därefter den norske tronpretendenten Erling fly. Han fick under resten av sitt liv som smeknamn bära just namnet Stenvägg. 1216 dog kung Erik Knutsson på borgen, så också Magnus Ladulås strax före julen 1290. Denna i dag tämligen vindpinade plats är laddad med svensk rikshistoria. Tyvärr har stora delar av borgruinen numera försvunnit i Vätterns vatten.

Skrytbygge tog hundra år

Det var Per Brahe d ä som på 1570﷓talet lade grundstenarna till det nya stora slottet på östra sidan av Visingsö. Det skulle ta hundra år innan detta skrytbygge stod helt klart. Men vilket slott!

Sjövägen gjordes huvudentrén via en hamn vars hamninlopp flankerades av två torn. Från denna våta förborg gick färden en kort sträcka genom vallar och gångar in till den med pampiga byggnader helt kringbyggda borggården.

Det dagliga arbetet för Sveriges första greve är noggrant nedpräntat i det manuskript till en hushållningsbok som Per själv skrev på 1580﷓talet. Modern veckoplanering är förvisso ingen ny företeelse. Hör bara Per Brahes veckoschema för fyra sekler sedan:

På måndagarna höll greven räfst och förhör rörande klagomål och ledde också med bönderna en sammankomst angående veckans arbete. Tisdagarna åtgick till kontroll av hästar, rustningar, transportmedel och av hantverkarnas arbeten. Onsdagarna var administrationsdagar och på torsdagarna var det dags för allmän inspektion. Fredagarna ägnades åt boklärda religiösa studier och kontroll av bl a slottets renlighet. Lördagarna åtgick till förberedelser för riksärenden, men också omtanken om kockens veckoinköp.

Söndagen var givetvis Herrans dag med kyrkobesök och studier i Gamla testamentet. Därefter fick man roa sig med lovlig vällust och tidsfördriv. Till tidsfördriven räknades väl också jakten, vilken även kunde ske på tisdagar och torsdagar.

Erik Brahe efterträdde sin far 1590. Den nye greven var gunstling hos Johan III:s son Sigismund. Vid dennes kröning 1592 fanns givetvis greven på plats. Båda släktingarna Sigismund och Erik Brahe hade vid denna tid konverterat till katolicismen. För Erik skulle Visingsborg bli den fasta tillvaron i livet. Här vilade han upp sig mellan sina många diplomatuppdrag.

Förde dagbok i chiffer

Det var också här han 1592 började föra sin märkliga dagbok; märklig då den är förd i chiffer. Troligtvis är det greven som själv komponerat sitt chifferspråk. Denna säkerhetsåtgärd var nog befogad. Gustav Vasas yngste son hertig Karl kämpade nu mot sin brorson Sigismund om makten i Sverige. Karl hyste givetvis misstänksamhet mot Sigismunds gunstling på Visingsö; därtill en katolik! Alla komprometterande handlingar som kunde falla i Karls händer, t ex en dagbok, skulle smaka fågel.

Visingsborgs glansdagar

Redan år 1600 fråntog den nye Vasakungen Erik Brahe grevskapet Visingsborg. Eriks broder Magnus blev ny greve. Magnus var gift med Elisabeth av Lüneburg, tydligen en fåfäng och modeinriktad dam. Det sades nämligen om denna rika och förnäma kvinna att hon hade en så påkostad garderob att det blev ett måste hos adeln att investera i dyra kläder. Ingen adelskvinna av rang ville nämligen vara sämre klädd än den tyska kvinnan.

Då Magnus Brahe endast hade en dotter, Ebba – vilken var Gustav II Adolfs stora och heta ungdomskärlek – övergick grevskapet år 1633 till brorsonen Per Brahe d y. Nu skulle Visingsborgs glansdagar stånda!

Som tonåring hade Per Brahe varit med på Gustav II Adolfs kröning, en kung som kom att betyda mycket för honom. Efter ett antal obligatoriska studieår i utlandet, erbjöd han 1626 kungen sina tjänster.

Ständigt finner vi honom vid kungens sida. I kriget mot Preussen hamnade han mitt i en nattstrid men lyckades driva fienden tillbaka. När Gustav II Adolf råkade mitt i en eldstrid, sittande i en roddbåt på Danziger Werde, fanns Per bredvid honom. Han skriver själv om händelsen i sin tänkebok:

”9 skott gick igenom båten mitt emellan kungen och mig. Jag var obeväpnad, hade allenast en pott (hjälm) på huvudet, vilken kungen satte uppå mig; men efter att kungens hjälm lite efter föll i Weichselströmmen, gav jag kungen min igen. När kungen blev råkad (sårad), satte han sig neder och släppte styret, vilket jag tog, mycket sorgsen och illa tillfreds för den goda kungens skull, vilken befallde sig till Gud, och sa sig icke mer vilja ha med världen att göra; befallde mig strax att styra tillbaka igen. Vi var på ett halvt stenkast nära fienden, som löpte ut i vattnet och sköt på oss.”

Den unge Per blev utnämnd till riksråd och sändes hem. Kungen hade behov av dugligt folk även på hemmaplan. Senare skulle det falla på Pers lott att i Wolgast på riksrådens vägnar kondolera änkedrottningen och bese kungens sargade lik. Under flera år efter det att kungen stupat var det Per Brahe som tillsåg de svenska intressena i Tyskland.

Kom i grevens tid

I två omgångar var han dessutom generalguvernör över Finland. Sina åligganden i Finland skötte han på ett både nitiskt och folkvänligt sätt, åtminstone om man får döma av det talesätt som då myntades: ”Han kom i grevens tid.” Från början åsyftade detta inte i sista stund som i våra dagar, utan i behaglig tid, d v s i den för finska folket lyckliga tiden då Per Brahe var deras generalguvernör.

I Finland medverkade greven till grundandet av åtskilliga nya finska städer. Även arbetet med de stora stadsplaneringarna av Åbo och Helsingfors sysselsatte honom. Det är därför inte särskilt märkvärdigt att Per i sitt eget grevskap lät anlägga en ny stad, Gränna.

Grännas uppkomst hör helt samman med hans begär efter pengar. Drottning Kristina hade nämligen 1651 gett svenska grevar rätt att grunda egna städer med mycket förmånliga skattevillkor. Redan 24 januari 1652 utfärdade Per Brahe Grännas stadsprivilegiebrev. På brevet har greven låtit måla den bild som han bestämt att staden officiellt skulle föra. I förgrunden ses Visingsborg, i bakgrunden Gränna med två stenhus på ömse sidor – Brahehus i norr och Västanå i söder. Brahehus var vid tiden för stadsgrundandet nästan färdigbyggt.

I ett bevarat brev från Per Brahe till hans hauptman Julius Kemmerer från 1638 skriver greven: ”Lusthuset Brahehus så må du kalla det.” Att döma av dåtida avbildningar var det i sanning ett litet men värdigt slott som stod under uppförande vid denna tid. Från den höga positionen vid Vätterns östra kust kunde man se ut över hela det stora grevskapet. Uppförandet av Brahehus tog ett och ett halvt decennium i anspråk.

1646 angav greven hur grevskapet skulle skötas efter hans död. Per Brahe hade som bröstarvinge endast en dotter. Grevskapet skulle därför gå till brorsonen Nils Nilsson Brahe. Änkegrevinnan skulle dock under sin livstid få njuta bemälta Brahehus. Givetvis ingick också ett antal gårdar i ett flertal byar i denna ynnest. Grevinnan skulle ju ha skatteintäkter att leva av; av enbart stenmurar och slottssalar blev det ingen mat på borden!

Som ett sagoslott

Brahehus var en mycket vacker byggnad. Grevens gäster har haft all anledning att bli förvånade. På en slingrig väg omgiven av vilda bergsmassiv nådde man slottsplatån. Mitt i denna vildmark, omgivet av sällsamma naturscenerier, låg sagoslottet. En med hörntorn försedd hög mur kringgärdade slottsplatsen. Utifrån imponerade husets många utsirade fasadornament, den stora slottsportalen, de båda dekorerade flanktornen och utsiktsbalkongen på taket.

Brahehus bestod av ett stort kvadratiskt stenhus på 22 meters längd med två våningar och källare. Den stora praktsalen låg i ovanvåningens sydvästra del. Genom de stora fönsteröppningarna såg man milsvitt ut över grevens domäner. Bredvid salen fanns grevens och grevinnans kammare och givetvis två förnäma gästkamrar.

Massor av konst

Inne i slottet fanns en konstprakt värdig en svensk greve. Till sitt grevskaps prydande hade nämligen Per Brahe samlat en mängd konstnärer; minst 18 skulptörer är kända. Johan Werner (Wernick) från Schlesien blev 1637 Brahes hovkonterfejare. Här har vi mannen bakom de flesta av just Brahehus konstverk.

En Fortunastaty, torndekorationerna och troligen även arkitekturutsmyckningarna har funnit nåd hos mästarens tränade öga. Inne i slottsbyggnaden hängde fem målningar med motiv från romarskalden Ovidius mytologi och en av övervåningens väggar pryddes av en bataljmålning över slaget vid Lützen. Här hängde också panoramamålningen över grevskapet med Per Brahe till häst. Johan Werner hann se Brahehus fullbordat innan han för alltid slöt ögonen 1656.

När inspelningsbussen lämnade Brahehus den kalla vinterdagen 1987 var det verkligen inget lustslott som besökts. Idag står endast råa och trasiga murar kvar, en påminnelse om förgängligheten. Sagoslottet blev lågornas rov 1708 och återuppbyggdes aldrig. Det stolta grevskapet hade nämligen genom Karl XI:s reduktion, dvs indragning av adelsgods, på 1680-talet för alltid gått i graven.