Lusbräda

© Nordiska museet

Lusbräda – uppsamlingsplats för blodsugare

Lusbrädan hjälpte 1800-talets människor att hålla ohyran borta.

11 augusti 2007 av Caroline Lagercrantz

Loppor och löss har varit människ­ans följeslagare sedan förhistorisk tid. Förr var ohyran så vanlig att man ibland till och med såg den som ett friskhetstecken. 

Ett gammalt citat lyder: ”Löpper å löss suger geft ur kroppen och håller en frisk”. Enligt folktron lämnade lössen frivilligt en människa först när hon höll på att dö.

Men ohyran var förstås också en plåga och knepen att bli av med de små djuren var många. Ramsor, örter, lockbeten och mer eller mindre starka gifter hörde till huskurerna i äldre tider.

Lusbräda i sängen

Ett annat sätt var att snickra sig en lusbräda av furu med små borrade hål som lades i sängen mot väggen. Lössen kröp fram i nattens mörker och efter att de ätit sig mätta på människoblod gömde de sig i brädans hål. På morgonen kunde man skaka ut lössen i brasan eller ge dem till hönsen att picka i sig.

Lusbrädan användes i jakten på vägglöss från mitten av 1700-talet till 1900-talets början. Det var ett av de mer skonsamma sät­ten att bli av med lusplågan och rekommenderades så tidigt som 1745 av apotekaren J J Salberg i Vetenskapsakademiens handlingar. 

Senare användes betydligt tuffare och farligare metoder. Ett av de mest effektiva sätten var att röka ut ohyran med svavel eller formalin.

Vägglöss vid första världskriget

Åren kring första världskriget spred sig vägglössen till allt fler hushåll. Den utbredda trångboddheten och de dåliga sanitära förhållandena bidrog till problemen.

En annan viktig orsak var att många flyttade och att lössen på så sätt spreds väldigt lätt. Enligt en samtida undersökning var 90 procent av bostäderna i Malmberget utanför Gällivare angripna av vägglöss på 1920-talet. I Norrköping visade samma enkät att cirka 50 procent av bostadsbeståndet var drabbat.

Några år senare infördes cyanväte­behandlingar mot vägglöss. Cyanväte är en, även för människor, mycket giftig gas och det var därför viktigt att bostäderna vädrades ut ordentligt innan någon människa fick tillträde till dem igen. Men det hände att det slarvades och att personer förgiftades av gasen.

Bättre bostadsstandard och effektivare bekämpningsmedel gjorde att vägglössen nästan försvann under några år. På 1990-talet återkom dock ohyran och det blev på nytt vanligare med sanering av vägglöss. Man tror att svenskarnas ökade resande har gjort att man tar ohyran med sig hem i kappsäcken.

Vägglöss bekämpas numera av saneringsföretag som sprutar bekämpningsmedel i dörrfoder och säng­bottnar.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också