Lössen besegrade Napoleons armé

Om du har barn på skola eller dagis är det inte helt osannolikt att det obehagliga beskedet: »Vi har löss!” ropat mot dig från anslag och nyhetsblad. Varje höst är det många familjer som får kämpa mot de envisa krypen. Men under kollektiva rävgiftsschamponeringar och tålamodsprövande kamning kan man trösta sig med en sak: huvudlusen är en plågoande men ingen smittspridare att tala om.

Annat är det med dess kusin klädlusen! Genom att sprida dödlig fläcktyfus mellan vänner och fiender, civila och soldater, har den haft en anonym men ofta avgörande roll i världshistoriens stora drama.

Epidemisk fläcktyfus

Men innan vi fortsätter måste vi reda ut begreppen. Kring sjukdomsbenämningen ”tyfus” råder nämligen stor förvirring. Den här artikeln handlar om epidemisk fläcktyfus (även kallad fläckfeber, krigsfeber eller fängelsefeber) som orsakas av Rickettsia prowazekii, en sorts bakterie.

Det finns även andra typer av tyfus, som bland annat överförs av loppor och fästingar. Ofta blandas de egentliga tyfussjukdomarna ihop med tyfoid och paratyfoid, vilka är infektionssjukdomar orsakade av olika typer av salmonellabakterier.

Blåröda utslag

Ordet tyfus kommer av det grekiska tyfos som betyder ”rök, dimma”, och syftar förmodligen på det omtöcknade febertillstånd som är typiskt för sjukdomen. Patienten mår förfärligt: hög feber, värk i huvud och muskler, illamående och kräkningar. De karakteristiska blåröda utslagen som gett sjukdomen dess svenska namn visar sig efter några dagars sjukdom.

Dödligheten är mycket varierande; under svåra förhållanden och hos svaga patienter kan den närma sig hundra procent. I dag ges snabb och effektiv bot med antibiotika av tetracyklintyp.

Enkelt beskrivet kan man säga att tyfus är en infektionssjukdom som evigt bollas fram och tillbaka mellan två organismer: människan och klädlusen. En lus som sugit smittat blod är snart full av rickettsier. Smittan överförs framförallt när en nedlusad person kliar in krossade löss och lusavföring i sår på huden.

Sprids när människor lever tätt

Tyfus är en krigs- och katastrofsjukdom som uppträder när smutsiga människor tvingas leva tätt tillsammans utan möjlighet att sköta sin personliga hygien och – kanske mest avgörande – bär på tjocka lager av kläder som sällan byts. Typiskt nog har de utbrott av tyfus som uppträtt efter kriget drabbat bergiga trakter, präglade av kärvt klimat och utbredd fattigdom.

Sjukdomens historia är till sin natur förvirrad – på platser där den härjat har sällan några svala, sakliga läkare stått bredvid och fört anteckningar. Studerar vi äldre källor bör vi hålla i åtanke att de epidemier som vissa historiker pekat ut som tyfus lika gärna kan vara till exempel malaria eller smittkoppor.

Lusen slog ut Napoleons armé

Men hur skeptiska vi än väljer att vara mot de enskilda källorna är det ingen tvekan om att epidemisk fläcktyfus på ett avgörande sätt har kommit att påverka mänsklighetens sociala och politiska historia.

En särställning innehar Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812–13. Många historiker vill göra gällande att det varken var tsaren, vintern eller svälten som var det dödande hammarslaget mot La Grande Armée. Nej, det var klädlusen och Rickettsia prowazekii i ondskefull konspiration.

Visst marscherade fransmännen och deras allierade genom områden som genom historien härjats av tyfus – inte minst efter första världskriget. Och visst berättar brev och dagböcker om en krälande lusplåga som drabbade både fotfolk och officerare. Men den exakta fördelningen av dödsorsaker – fläcktyfus, dysenteri, undernäring, förfrysning samt i viss mån sår och infektioner efter kulor, lansar och sablar – kommer Napoleonhistorikerna nog aldrig att enas om.

Under 1800-talet kunde läkarvetenskapen göra en allt noggrannare kartläggning av sjukdomen. Dock fanns det en stor vit fläck på kunskapskartan: hur sprids den? Så sent som 1908 har Nordisk familjebok bara vag information att ge: ”Fläckfebern öfverföres icke blott direkt från den sjuke till en annan person, utan äfven indirekt, genom friska personer, som fått smittämnet i kläderna o d.”

Nicolle avslöjade smittspridaren

Bakom det avgörande genombrottet stod den franske bakteriologen Charles Nicolle vid Institut Pasteur i Tunis. Han hade under ett par år studerat de säsongsbundna tyfusepidemier som härjade bland samhällets olycksbarn i och omkring staden, till exempel hemlösa, straffångar och fattig lantbefolkning.

På Tunis sjukhus gjorde han en observation som var avgörande: inga tyfuspatienter spred smittan sedan de väl badats, rakats och fått nya kläder. Genom experiment med schimpanser kunde han i augusti 1909 visa att det var klädlöss som spred smittan.

Med denna nyvunna kunskap lyckades hälsovårdsmyndigheterna på tre år att utrota tyfusen i en stad där den härjat varje vinter sedan urminnes tider.

Charles Nicolles upptäckt var ovärderlig under det världskrig som snart skulle följa. Under sin nobelföreläsning 1928 gjorde han följande reflektion:

”Om vi år 1914 inte hade känt till hur tyfus överförs, samtidigt som infekterade löss hade spridits i Europa skulle kriget inte slutat i en blodig seger. Det skulle ha slutat i en katastrof utan motstycke, den mest fruktansvärda i mänsklighetens historia.”

Lusen mot socialismen i Sovjet

På västfronten höll man alltså tyfusen stången genom preventiva åtgärder. Desto värre var läget i öst – inte minst under det ryska inbördeskriget 1918–21, då miljontals människor uppskattas ha insjuknat i en tyfusepidemi som krävde tre miljoner liv. Det var med anledning av denna farsot som Lenin fällde sitt berömda uttalande vid Sovjetkongressen 1919: ”Antingen besegrar lusen socialismen, eller så besegrar socialismen lusen.”

Ironiskt nog blev det istället kapitalismen som slutligen bröt klädlusens välde. Under första världskriget expanderade kemiindustrin i USA kraftigt. När krigsårens efterfrågan på bland annat stridsgas försvann, gjordes stora satsningar på produktutveckling för skadedjursutrotning inom jordbruket. Mot bakgrund av den växande opinionen mot kemisk krigföring började arméns Chemical Warfare Service ägna allt större intresse åt insektsbekämpning.

DDT i andra världskriget

När USA kastades in i andra världskriget hade man redan siktet låst på två sexbenta fiender: malariamyggan och klädlusen. På arméns laboratorier testades hundratals ämnen i jakt på det perfekta bekämpningsmedlet. I november 1942 kom en burk från kemiföretaget Geigy i Schweiz till amerikanarnas Bureau of Entomology. Där hade man aldrig hört talas om detta underliga ämne, som förkortades DDT.

I dag ryser vi när vi hör förkortningen, eftersom vi känner till DDT:s lömska miljöeffekter. För amerikanska arméns kemister fick det snabbt status som mirakelmedel. Ämnet tycktes helt ogiftigt för människor, samtidigt som det effektivt dödade myggor och löss med extremt små doser.

I december 1943 fick DDT sitt eldprov. General Eisenhower rapporterade från Europa att en tyfusepidemi brutit ut i det nyligen befriade Neapel (man misstänker att italienska soldater bar med sig smittan från östfronten). Snabbt skapades en lokal saneringsorganisation, vars avlusningsteam DDT-pudrade över två miljoner personer i neapeltrakten under vintern 1943–44.

Massavlusade med DDT

Under de sista krigsåren och vid freden 1945 genomförde de allierade en jättelik avlusning bland såväl soldater som civilbefolkning av alla nationaliteter. (En burk DDT-pulver ingick för övrigt i den amerikanske fotsoldatens personliga utrustning.) Flyktingläger, befriade städer, fångläger, marschkolonner – överallt var saneringstrupperna framme och pudrade och avlusade. Särskilt svåra var förhållandena på platser som Buchenwald, Belsen och Dachau där tyfusen härjade okontrollerat.

Överste J E Gordon på amerikanska arméns Surgeon General beskrev läget så här: ”Här sprängde apokalypsens ryttare fram sida vid sida, med Pest i täten. En blandning av Vilda Västern, Djingis Khans härjningar, guldruschen i Klondyke och Napoleons återtåg från Moskva – så såg tyfusproblemet ut efter det att amerikanska trupper trängde in i Rhenlandet.”

Tyfusepidemi i Burundi 1997

Under det gångna halvseklet har mindre tyfusepidemier förekommit i bergiga delar av Afrika, Asien och Sydamerika. Särskilt tre länder har hemsökts: Burundi, Etiopien och Rwanda – ibland med över tiotusen fall per år. Det värsta utbrottet på senare tid ägde rum i Burundi 1997, då över tjugotusen personer insjuknade. Eftersom det är enkelt att bekämpa sjukdomen med antibiotika och sanitära åtgärder kan den lätt slås ner där den dyker upp – förutsatt att hjälporganisationerna når fram!

I Västeuropa är vi befriade från såväl klädlöss som fläcktyfus. Visst kan skolstarternas objudne gäst – huvudlusen – sprida sjukdomen i laboratorieförsök, men i dag finns det ingenting som tyder på att vi någonsin skulle behöva tampas med lusburna sjukdomar igen i vår del av världen.

Publicerad i Populär Historia 7/2003

Fakta: Så har klädlöss påverkat historien

• Antiken – 1800-talet: Man känner för den här perioden till ett pärlband av epidemier som kan vara eller sannolikt är tyfus. Tre exempel på sådana händelser är: Tyskromerske kejsaren Maximilian II:s armé upplöses 1566 innan den når fienden, osmanske sultanen Süleymans styrkor, i Ungern. En kraftmätning mellan Gustav II Adolf och Wallenstein utanför Nürnberg uteblir 1632 sedan båda arméerna härjats svårt av sjukdom. En armé under Karl I av England drabbas av tyfus 1643, vilket påverkar utgången av det engelska inbördeskriget.
• 1812–13: Napoleons Grande Armée går under i Ryssland – huvudsakligen eller delvis som en följd av tyfus (beroende på vilken historiker man vill tro på).
• 1845–47: Tyfus härjar på Irland i samband med den stora hungersnöden (the Potato Famine).
• 1854–56: Tyfus skördar offer bland engelsmän, fransmän, ryssar och turkar under Krimkriget.
• 1909: Sambandet mellan tyfus och klädlöss klargörs av Charles Nicolle i Tunis (nobelpris 1928). Ungefär samtidigt identifierar H T Ricketts, Chicago, smittämnet. (Ricketts dör av sjukdomen i samband med en forskningsresa i Mexiko 1910).
• 1918: En långvarig tyfusepidemi bryter ut i Ryssland som är sönderslitet av krig och revolution.
• 1937: Det första vaccinet mot tyfus utvecklas.
• 1943: Fältmarskalk Paulus kapitulerar vid Stalingrad. Resterna av sjätte armén förintas i rysk fångenskap (av 90.000 fångar återser 5.000 sitt hemland), där tyfus skördar tiotusentals offer.
• 1944–45: De allierades nya mirakelmedel, DDT, avvärjer sannolikt en tyfuspandemi.
• 1945: Ungefär 400 fall av fläcktyfus konstateras bland de koncentrationslägerfångar som förts till Sverige efter krigsslutet.
• 1997: Den största tyfusepidemin sedan andra världskriget drabbar Burundi.
• 1998: Den kompletta DNA-sekvensen hos Rickettsia prowazekii kartläggs av molekylärbiologer i Uppsala (Siv Andersson med kolleger) – ett projekt som får stor internationell uppmärksamhet.

Publicerad i Populär Historia 7/2003