Ramlösa

Nutid: Elegisk stillhet i Ramlösa brunnspark. Småbarnsmamma strosar med barnvagn, joggare jäk- tar, husse hojtar, kommunalarbetare kapar grenar.

Oscariansk tid: Liv och rörelse. Otaliga krinoliner sveper i parkgångarnas grus, herrar lyfter artigt på sina halmhattar, brunnsläkaren delar ut råd, grevinnan X samtalar belevat med friherrinnan Y, gossar i sjömanskostymer bannas, fruntimmer med hucklen skänker ut det läkande vattnet vid den alkaliska källan och den järnhaltiga. Ovanför hälsobrunnarna, mot norr, är det tjo och tjim; det enkla folket samlas där, till förtret för överklassen som ser Ramlösa som sitt revir.

Ännu tidigare: Karl XI: s soldater har inkvarterats i byarna runtomkring, de sjukliga dricker av källvattnet, och 1717 adlar Karl XII en pomrare, doktor Johan Jacob Döbelius, till ”von Döbeln”. Denne förvandlar Ramlösa till ett nytt Medevi, som blivit en blomstrande kurort i Östergötland nästan trettio år tillförne.

Ramlösa brunn föddes 1707. Det står på flaskorna som distribueras i Sverige och över hela världen – 52 miljoner liter totalt i fjol. Etiketten pryds också av en bild av den förste läkaren med sin allongeperuk.

Med tiden fanns det många kurorter i Sverige och Ramlösa var den sydligaste. Ramlösa blev väldigt populärt, ty säsongen varade tre till fem veckor längre än i andra svenska brunnsorter. Också danskar kom hit. I Danmark kunde man inte dricka brunn.

Karl XIV Johans drottning Desideria, som avskydde Stockholm, bodde två somrar i villan som bär hennes namn, nu en av brunnsparkens äldsta bevarade byggnader. Även hennes make och sonen Oscar frekventerade Ramlösa. Den senare roade sig i parken med söta mamseller.

Ramlösa var inte bara en plats för att bota kroppen utan också för umgänge, och alla gästerna var inte så förskräckligt kranka. Nöjen fanns det gott om, bland annat förekom hasardspel. Ramlösa föll in i den dubbla hälsobrunnsrollen som botare och roare. Understundom tog det senare momentet otillbörligt stora proportioner.

Driftiga män såg omsider till att Ramlösa brunn fick egen järnvägsstation och att avgift togs ut vid parkentrén. En vattenfabrik invigdes 1912.

Varken Ramlösa eller andra kurorter i landet var enbart till för de rika; även mindre bemedlade sjuka kunde söka sig hit. Karl XIV Johan hade väl kvar lite revolutionspatos, eftersom han 1826 donerade pengar till ett sjukhus för fattiga, en byggnad som alltjämt står i brunnsparkens östra kant. Allmogen hade dock att stiga upp i arla morgonstund för att dricka brunn; de skulle ha lämnat arenan när societeten senare på dagen intog densamma.

I Alf Åbergs läsvärda historik över Ramlösa brunn, som sträcker sig fram till jubileumsåret 1957, rullas åtskilliga biografier av brunnsläkare upp, som vore de regentporträtt. Det var oftast dugligt folk med sin tids mått mätt.

Brunnsläkarna förbättrade brunnsortens anseende, men inte så få av dem brydde sig även om vanliga människors krämpor. En av dem, Eberhard Munck af Rosenschöld, engagerade sig i fångarnas villkor efter Klågerupskravallerna, det skånska bondeupploppet 1811, som militären brutalt krossade. Gatorna i samhället Ramlösa har fått namn efter doktorerna: Döbelius, Stobaeus, Rosenschöld, Lindhult, Netzler... Den siste i raden av brunnsläkare hette Erik Ask-Upmark och var ett provocerande charmtroll som rekommenderade nattmössa, pläderade mot abort och gjorde personlig reklam för drinken Ramlösa och flädersaft.

Ett dramatiskt mellanspel: mot slutet av andra världskriget blev Ramlösa en anhalt för tusentals koncentrationsfångar som kom med de Vita bussarna. Änglalika rödakorssystrar bäddade rena, vita sängar åt dem.

År 1973 upphörde brunnsrörelsen. Nydanare hyste då vilda planer på att riva ”Societetshuset”. Den stora, gula träbyggnaden skulle ersättas av ett hotell på tretton våningar och Sveriges största servicecentrum! Varmbadhuset och Villa Desideria skulle också jämnas med marken. En protestaktion, ”Rädda Ramlösa”, samlade 23 000 namn och stoppade det hiskeliga projektet.

Parkens villor med sina blom- och flicknamn, varmbadhuset och sjukhuset bebos nu av privatpersoner. Andra gamla byggnader har blivit förskolor. Societetshuset har omvandlats till företagshotell. Vattenfabriken flyttade för trettio år sedan till ett område utanför Ramlösa, en pipeline på hela 1 608 meter leder källvattnet dit.

1970-talets framstegsivrare varnade för att Ramlösa brunn skulle bli en ”historisk minneslund” om man inte antog deras idéer. Och det är exakt vad stället blivit. Här händer inte mycket bortsett från den välbesökta ”Brunnsdagen” den 17 juni.

Medan flera andra svenska kurorter följt upp den nya spa-vågen, har Ramlösa förblivit stilla – på gott och ont. Det finns dock en exposé över brunnens historia i Societetshuset. Och söder om parken kan den sultne fortfarande styra stegen mot anrika Ramlösa Wärdshus, ett etablissemang som ett tag leddes av föräldrarna till den kända TV-matlagaren Tina Nordström, i dag sannolikt Ramlösas mest berömda invånare.

Ett kvarter längre bort framlevde en dåtida kändis sina sista, produktiva år – visdiktaren Birger Sjöberg. Hans villa vid Källgatan 6 är dock sorgligt anonym och saknar minnesplatta.

Folke Schimanski är historiker och journalist med en speciell passion för brunnsorter. Sedan ett år är han bosatt i Ramlösa.