Mästerkattan i stövlarna
År 1749 gör den namnkunnige arkitekten Carl Hårleman en resa genom sydöstra Skåne. Han färdas genom ett område som sjuder av vitalitet och vars livskraftiga centrum är ett alunbruk. Här känner man ”inga andra herrar än Gud, Konungen och greven!” konstaterar Carl Hårleman i en formulering som väl närmast är en parafras på den gamla sagan om ”Mästerkatten i stövlar” där katten har greven som sin ende herre.
Men arkitekten från Stockholm färdades inte i sagans värld. Det rike han besåg tillhörde en högst världslig herre, greven Carl Fredrik Piper, bland annat ägare till Christinehof vid Andrarum samt Högesta, Östra Torup och Baldringe i Skåne.
Greve Carl Fredrik Piper var inte själv den som skapat detta mäktiga imperium. Han var stort tack skyldig sin mor, den driftiga ”Mästerkattan” Christina Piper som nu 1749 var en äldre dam på 76 år. Hon kunde på sin ålders höst blicka tillbaka på ett storslaget liv. Ett liv som, till största del på grund av hennes egen förmåga, blivit synnerligen framgångsrikt. Med säker blick för vad som var möjligt att genomföra och ett par vassa armbågar skapade Christina Piper en förmögenhet som skulle göra henne till en av landets mäktigaste kvinnor. Förmodligen skulle hon inte tyckt illa om de epitet som använts om henne, varken titeln ”drottning” eller ”envåldshärskare”.
Det sägs att det bästa sättet att skapa sig en liten förmögenhet, är att börja med en stor. Och även vad det anbelangar kan man säga att Christina började rätt. Hon var dotter till Olof Hansson Törne, borgmästare och kommerseråd i Stockholm. På egen hand hade han gjort sig en ansenlig förmögenhet och ägde ”icke mindre än 73 handelsfartyg i sjön, utom hus och betydliga bruks- och lantegendomar”.
Olof Hansson Törnes far, Hans Törne, också han borgmästare i Stockholm, hade i ett andra gifte äktat fru Ingrid Ekenbom Piper. Hon hade sedan ett tidigare äktenskap sonen Carl Piper. Denne blev således styvbror till Olof Hansson Törne.
Styvsyskons inbördes förhållande brukar väl av hävd vara ganska ansträngt, men denna relation har uppenbarligen varit helt annorlunda. Hur skall man annars tolka det faktum att den 43-årige Carl Piper tilläts gifta sig med Olof Hanssons dotter Christina? Hon var vid giftermålet den 13 februari 1690 endast 17 år gammal och, om man får tro det porträtt som då målades, en söt och rent av sensuell, flicka. Hennes 26 år äldre make beskrivs som ”en fet, tjocker herre”.
Förmögenhet och titlar
Vi vet inte om det hela var ett resonemangsparti eller om kanske Christina i sin äldre make såg en replik av den dyrkade fadern. Makarna Piper får sägas ha utgjort ett vackert par; han hade titlar och värdighet, hon var god för en ansenlig förmögenhet. I bröllopsgåva av brudens fader fick paret det sedermera så kallade piperska palatset i Stockholm – onekligen en passande inramning.
Carl Pipers karriär hade tagit rejäl fart efter avslutade studier i Uppsala. Han gjorde sig snart känd som en kunnig man inom statsförvaltningen och blev året före bröllopet med Christina statssekreterare hos Karl XI. Helt säkert var han en man i kungens smak – energisk, nitisk och plikttrogen.
Sedan kungen insjuknat fick Carl Piper ta ännu större ansvar än tidigare och blev strax efter Karl XII:s myndighetsförklaring utnämnd till statsråd och kungligt råd. Denna raska klättring inom förvaltningen medförde även en grevetitel och snart blev också hans svärfar-styvbror adlad.
Greven och grevinnan Piper måste ha fört ett ganska hektiskt liv, helt i klass med dagens yuppies. Inte nog med att han snabbt gjorde sig oumbärlig på sin arbetsplats, han förvaltade också den växande förmögenheten med omsorg. Han gjorde riktiga fastighetsklipp, köpte godset Sturefors i Östergötland och flera gårdar i Skåne, där man ännu inte hämtat sig från chocken av att ha blivit svenskar efter Roskildefreden 1658 och många storgods och slott bytte ägare i ett väldigt tempo.
I det piperska hemmet var det inte bara ekonomin som blomstrade. Paret fick i ganska snabb takt åtta barn, av vilka tre dog helt små. Det var för det näst yngsta barnet, sonen Carl Fredrik, som Christina Piper skulle komma att anstränga sig till det yttersta.
Sverige i trefrontskrig
I augusti år 1700 befann sig plötsligt Sverige i krig med sina grannländer Danmark, Sachsen och Ryssland. Här hade man sett sin chans att lägga beslag på stormakten Sverige. Kung Karl var ju ännu ett oskrivet blad och ack så ung. Ett trefrontskrig riktades mot Sverige och i all hast tvingades den svenska armén på marsch. Med på fälttåget fanns även rådsherren och civilisten Carl Piper. Vad han inte visste var, att han aldrig mer skulle få återse sitt hemland.
Kriget kom, som vi vet, att vara länge och grevinnan Piper beslöt, helt enligt tidens anda, att besöka sin man i fältlägret. Med på sin utflykt till Polen år 1705 hade Christina sin lillasyster Inga. Damerna gjorde uppenbarligen stor succé och de fick stora hedersbetygelser. De uppvaktades av statsmän och kungar och om Christina Piper berättades det att ”konung Stanislaus sjelf förde henne till ett af sina slott, der drottningen af Polen befann sig och hvarest grefvinnan Piper blef på det präktigaste undfägnad”.
På hemvägen utsattes Christina för en komplott. Hon skulle färdas med sitt sällskap genom Sachsen och hade utrustats med ett pass av kung August. Men monarken spelade ett dubbelspel. Samtidigt som han syntes jämna vägen för vår svenska grevinna, lät han i hemlighet sätta ut vägspärrar med beväpnade vakter i akt och mening att skaffa sig en dyrbar gisslan. Grevinnan Piper blev dock varnad i tid för dessa lömska planer och lyckades ”genom fintlighet, varsamhet och omsorger” lura August.
I rysk fångenskap
Två år senare upprepade Christina Piper sitt besök hos Carl i fält. Men då makarna i maj månad 1707 tog farväl av varandra skildes deras vägar åt för alltid. Carl gick mot fångenskap och undergång, Christina däremot hade enbart segrar och framgångar att vänta.
Om det svidande svenska nederlaget vid Poltava kan man läsa i Carl Pipers dagbok, som omfattar åren 1709–1714, alltså tiden efter Poltava och fem av de sju år han därefter befann sig i rysk fångenskap. Det är ett skakande tidsdokument, visserligen på ganska stram kanslisvenska, men hela tiden med en återhållen ton av vrede och vanmakt. Carl Piper deltog inte själv med vapen i hand vid Poltava. Hans egentliga strid kom senare.
Han kämpar under flera år för de svenska officerarna och ”de gamle gemene” karolinerna. Gång på gång söker han upp ryska myndighetspersoner och försöker utverka förmåner för sina landsmän, förmåner som ibland bara består av vatten och lite mjöl eller en klädtrasa. Tsar Peters byråkrater förhalar ärendena, lovar runt men håller tunt och svenskarna är snart ”mehrendels af hunger bortdödde”.
Det är inte bara mot snåla ryska tilldelningar som Carl Piper strider. Flera av hans fångna medofficerare vägrar att skriva ut växlar som skulle kunnat lindra nöden, varför Carl själv sänder bön på bön till Stockholm ”angående några penninger”. Breven går till riksrådet, men också till hans svärfar och Carls egen Christina.
Borgen för krigsfångar
Christina Piper går bland annat i borgen för två ryska krigsfångar som skall utväxlas från svensk fångenskap – för den ene med 7000 daler och för den andre med 2500 daler silvermynt. I själva verket har Carl genom detta fått ett erbjudande om en utväxling, men han avböjer. Det anstår inte honom att jämställas med en person av kunglig börd – hans utbytesfånge är prins – varför Carl blir kvar i Ryssland.
Månad efter månad, år efter år, försöker Carl Piper utverka mer pengar till sina arma landsmän och inte minst måste han ”af egne medel underhielpa till att intet se på dem en obeskifvelig jämmer”. Växlarna som han ber Christina lösa in duggar tätt och många av dem betalar hon också, men inte alla.
Framför allt betalar hon inte den avgörande växeln på 30 000 riksdaler silvermynt som skulle ha kunnat köpa honom fri från fångenskapen. Varför, har det spekulerats mycket kring. Var det så att Carl Piper själv ansåg det vara hans plikt att stanna hos sina mindre bemedlade olycksbröder? Eller hade Christina börjat njuta av friheten från den äldre mannen?
Hade hon upptäckt att hon stod mycket säkert på egna ben? Att hon visst var något, kunde något, även utan sin man? Vi vet inte säkert och lär förmodligen aldrig få fullständig klarhet i detta. Men ett kan vi konstatera: den söta, levnadsglada flickan från ungdomsårens porträtt har förändrats radikalt. På en målning som hänger på Christinehofs slott är det en myndig, stram, karolinsk kvinna som blickar ner på oss. En kvinna som redan är en fullfjädrad ”mästerkatta”.
Till slut skriver Christina till maken, att nu kan hon inte bistå med mer pengar, snart är de utblottade och hon och barnen måste ”retirera sig på landet till att bättre kunna hafva dess uthkompst”. Men om någon av dem har ont om pengar, så är det Carl. I sin ständiga nit att hjälpa de svenska officerarna och de ”gemena” har han gjort slut på alla sina medel och dessutom kommit på kant med tsar Peter själv. Han som en gång varit en välnärd herre dör av svält och umbäranden i maj 1716 i den tidigare svenska fästningen Nöteborg.
Liket saltades in
Carl Piper hade själv bett att få bli begravd i Ryssland, men nu, efter hans död, är man plötsligt mycket mån om att få hem honom. Hans lik saltas in och under hedersbetygelser värdiga en statsperson förs hans kvarlevor till Ängsö kyrka i Västmanland där han begravs i det piperska gravkoret.
Som en sista gest låter Christina Piper slå en medalj till mannens ära. På ena sidan finns hans porträtt, på den andra en klippa piskad av vågor och så inskriptionen: Tamen altior exstat, dvs Likväl framstår han som högre.
Den del av landet som Christina ”retirerar” till blir Skåne. Här slår hon sig ner med sina barn på Krageholms gods, vilket ju Carl köpt tidigare. Då var den gamla medeltida borgen från 1400talet ganska förfallen. En del hade brunnit ner och ett par av längorna saknade tak. Men detta innebär inga svårigheter för den ensamstående fembarnsmamman. Snarare ser hon det väl som en utmaning. Med liv och lust kastar hon sig över arbetsuppgifterna.
Huvudbyggnaden renoveras. Den gamla kyrkan rivs och ett nytt kapell byggs istället. Gården, som nu snarare blir ett slott, förses med sniderier och kostbar inredning och har snart fått en karolinsk stil.
Känd för sin jordhunger
År 1749 besöker Linné Krageholm under sin skånska resa och det han ser faller honom uppenbarligen helt i smaken. Han berömmer slottets vackra trädgårdar och de ”präktigt och dyrbart möblerade” rummen. Krageholm blir utan tvekan den plats där Christina Piper trivs allra bäst.
Men många år innan Linné träffar Christina Piper har hon målmedvetet och metodiskt börjat köpa upp gods och gårdar av den sargade skånska adeln. De många dyrbara krigen har satt sina spår och i det fattiga landet Sverige verkar hon vara en av de få som fortfarande är rika. Hon är synnerligen aktiv då det gäller markköp och gör sig känd för sin ”jordhunger”. Krageholm, Toppeladugård, Ugglarp, Björnstorp, Ö.Torup, Assarstorp, Ängsö, Högesta, Baldringe, Vigbyholm, Sturefors och marken där den ryska staden S:t Petersburg byggdes – allt detta var i Christina Pipers ägo. Ändå var det ett alunbruk som kom att bli det mest omtalade av hennes köp.
I våra dagar är kanske inte alun en så eftertraktad produkt, men förr var det sin tids svarta guld. Användningsområdena var flera. Alun användes som blodstillande och desinficerande medel. Textilproducenterna drog nytta av alunets färgfixerande verkan och garvarna beredde sina hudar med det. Det utnyttjades också för att glätta ytan på papper. Kort sagt: ”Aluns nytta är ganska vidsträckt samt uti hvarjehanda hushåls behof”, enligt ett lexikon från 1789.
Det bästa alunet kom från Orienten, men blev dyrbart på grund av tullar och de långa transportsträckorna. En egen inhemsk produktion hade förstås varit önskvärd och efter Roskildefreden var detta faktiskt möjligt!
Enligt en sägen hade det hela börjat som en dröm hos en av Danmarks rikaste män, Jochum Beck. Då han en gång sökt nattlogi på Sjöstrup gård vid Andrarum i Skåne, hade han haft en märklig dröm. Han hade sett sig själv ligga på en stor skatt som fanns dold i jorden.
Dagen därpå fick Jochum Beck se ett par bitar svart skiffer från ån som rann intill Andrarums by och den här typen av skiffer kände han igen. Skatten han drömt om existerade. Den bestod av alunskiffer.
I själva verket behövde Jochum Beck inte förlita sig på sitt undermedvetna för att ana sig till att det fanns alun vid Andrarum. Han visste. Sedan tidig medeltid hade man brutit kalk här, kalk som var känd för god kvalitet och hög densitet. Den var särskilt bra som byggnadsmaterial i fuktiga områden och användes både då Malmöhus och Kronborg byggdes. För att få fram kalkbruk brände man kalken vid mycket hög temperatur och bränslet bestod oftast av skiffer.
Jochum Beck visste genom sina utlandsstudier att alun alltid förekommer i samband med kalk. Det ena gav med andra ord det andra, men framför allt skulle alunet kunna ge god ekonomi åt den som förstod saken rätt, kanske åt Jochum Beck själv?
Anlade ett alunbruk
1637 fick han kung Christian IV:s privilegium att anlägga ett alunbruk och de följande åren köpte han upp över 100 gårdar i trakten med vidsträckta mark och skogsområden. Jochum Beck anställde alunmästare från utlandet och gjorde dyrbara investeringar i byggnader och kokpannor till sitt bruk.
1643 bröt kriget ut och raserade både alunpannorna och Jochum Becks drömmar. Även om kriget den här gången tog slut relativt fort (Brömsebrofreden slöts 1645), så hade det varat tillräckligt länge för att alunbrukets ekonomi skulle ha kommit i gungning. Jochum Beck fick ta stora lån och tvingades sälja av sina gårdar. Kreditorerna gnuggade händerna och bidade sin tid.
Skåne blev ju svenskt 1658 och den svenska regeringen var av naturliga skäl mycket intresserad av Jochum Becks alunbruk. I en skrivelse konstaterade man bland annat att: ”... der ligger en oändlig flock av alunmalm, så att, om den rätt brukades, skulle den räcka till att fournera hela verlden med alun. Joakim Beck är en vacker, beskedlig och vettig man, hafver också rest till Tyskland, England och andra orter, der alunverken äro, att han sig en fullkommelig vetenskap om sådane verk hafver förvärvat. Men deremot är att beklaga, det han i stället för det han tillförne hafver varit den rikaste man i Skåne och haft öfvermåttan sköna gods så der som i Halland, är han dem nu icke allenast qvitt, utan dock dertill med stor gäld belastad...”
Piper tog över bruket
Trots den svenska regeringens välvilliga inställning till Beck, klarade denne inte att hålla kreditorerna stången. På sin dödsbädd 1682 var han en både själsligt och ekonomiskt bruten man, som lämnade efter sig en härva av långdragna rättegångar och tvister.
Efter år av processande mellan arvingar och fordringsägare uppenbarade sig den person som skulle få bruket på fötter. Fram ur kulisserna klev Christina Piper. 1710 köpte hon de två första av i allt 22 alunpannor. 1725 ägde hon i stort sett alla. (De två sista avsatte hon pengar till i sitt testamente. Inte ens efter sin död släppte hon taget om ekonomin!)
De 100 000 turister som i våra dagar årligen besöker Andrarum har kanske svårt att göra sig en bild av det en gång svavelosande bruket. Miljön andas lugn och ro och vid den å där Jochum Beck fann sitt alunskiffer finns idag Verkeåns naturreservat. I det rena vattnet leker laxöring och vid dess stränder häckar kungsfiskare och forsärla. Under Christina Pipers dagar såg det helt annorlunda ut.
Under Andrarums glansdagar sysselsattes här omkring 900 personer. Faktiskt var det Skånes största industri – 200 år före industrialismens egentliga genombrott. Man producerade mellan 4000 och 5000 tunnor alun om året, vilket motsvarar cirka 600 ton. Arbetet utfördes utan maskiner, av män och kvinnor, pojkar och flickor. Här fanns arbetare i alla åldrar och i olika befattningar.
Först bön sedan arbete
Arbetsdagen inleddes kl 4 på morgonen med en timmes bön och avslutades under vinterhalvåret kl 6 (sommartid kl 7), däremellan hade man rast för mat och vila vid två tillfällen. Slitet vid skifferbruket var tungt och hårt och det var många som försökte rymma, trots att man kunde få plikta ”med fängelse eller rygghuden, androm ohörsamma till sky och varnagel”.
Anders Tidström, Linnés lärjunge, besökte en gång alunbruket i Andrarum och rapporterade vad han observerat. Själv tyckte han inte att han fått se tillräckligt, kanske på grund av ”jalousi”. (Vi skulle kalla det för industrispionage.) Men något antecknade han, bland annat: ”Alunmalmen är horizontalt skifvig och brytes av en karl med en krokig jernhacka; några gossar om 9 år har han jemte sig, som skära sönder malmen i fina stycken mindre än en handlofve. Andra och lite äldre och starkare gossar – också hustrur – föra bort malmen i små skjutkärror.”
Därefter rostades malmen och bearbetades sedan i en serie processer. Hela proceduren var ganska omständlig och besvärlig. Därtill kom att man med tiden fick stora problem med tillförseln av bränsle. Lutpannorna skulle hållas kokande och till detta gick det åt enorma mängder ved. Man har räknat ut att det har förbrukats en cirka 200 mil lång vedtrave!
Till slut förbjöds de jordägande bönderna att avverka skog inom en radie av två mil från bruket för att driften skulle kunna fortsätta. Men naturligtvis blev denna ”Verkalinje” oerhört impopulär. Förbudet överträddes ofta och ledde till en rad rättegångar, men bestämmelserna fanns kvar till 1824.
Det Christina Piper skapade var inte bara en väl fungerande industri med en god avkastning. Hon grundade också en liten statsstat, ett eget rike. Detta byggdes upp med egna lagar och förordningar, med ett eget tingshus och därtill hörande rättskipning och arresthus.
Hospitalshus
Där fanns ett ”hospitalshus ... för 8:ta st Personer, sådane, som blifwit under Bruksarbetet bräklige, eller af ålder medtagne”. Där fanns även ”ett scholehus för fattige Barn till underwisning inrättadt”. Man höll sig med socialvård, dit en viss procent av avkastningen skulle gå och dit varje arbetare skulle betala en viss del av lönen. Svor man eller missbrukade Guds namn hamnade böterna också i ”armbössan”.
Vid bruket sysselsattes allehanda yrkeskategorier. Enligt en lista från 1709 fanns här alltifrån pannmästare, pannesvenner, murmästare, husbödkare, materiehuggare, tunnbindare, karare och karerskor till vedhuggare och sågskärare, fyrbötare, lutdragare, fyrsättare och bylöpare, för att nu bara nämna några. För det dagliga livet krävdes också andra hantverkare som till exempel skräddare, vävare, slaktare, perukmakare, apotekare och en värdshusvärd. Alla dessa skulle förstås avlönas, om än aldrig så lite. (”Karlen, som bryter malmen, har om dagen 10 öre smt, gossar, som skära sönder, 4 öre och gossar, som föra bort 5 à 6 öre.”)
Eget myntverk
Dessutom hade man ett eget myntverk, där det både trycktes sedlar och präglades mynt med initialerna C.P. Pengarna kunde endast användas inom brukets egna affärer och krogar.
I stadgarna för Andrarums bruk påpekades att bruksförvaltaren var förbjuden att tvinga på arbetarna ”kramwahror eller odugelige dyra victualiepersedlar”, så det är uppenbart att Christina Piper har hållit ett öga även på sina förvaltare. Men lite längre fram slås det fast att de anställda skall ha sin ”löhn 1/2 parten medh mathwahrur och 1/2 parten eller tridie parten medh reda penningar bethalt blifwa”. Pengar som bara kunde användas inom Andrarum och komma Christina Piper och bruket till godo.
I det piperska riket fattades det väl nu egentligen bara en sak, ett slott. Det skulle ligga i närheten av bruket, men ändå utom synhåll för de väldiga slagghögar som bildats. Mot en summa av 29 600 daler silvermynt gick uppdraget till Georg Mochelten som hade den imponerande titeln fortifikationsmurmästare.
År 1740 stod slottet färdigt. Från början kallades det Andrarums gård eller bara Det nya huset. Först efter Christina Pipers bortgång fick det namnet Christinehof. En vacker allé leder fram till slottet som är byggt i en tysk barockstil med en längre huvudbyggnad och två kortare flyglar. Från början var byggnaden målad i gult, vitt och grått – rosa blev den först på 1960-talet. Christinehofs interiör med dess otroligt vackra stjärnmönstrade parkettgolv och en del inventarier från de piperska godsen visas nu bara för allmänheten vid särskilda evenemang. På tredje våningen tronar i enlighet med Georg Mocheltens slutbesiktningsprotokoll ”1 Spis af Gottlandsk steen och uthuggit CFP”. Monogrammet CFP står för greve Carl Fredrik Piper, den greve vars ägor arkitekt Hårleman så förtjust besåg 1749.
Skapade akademiska fonder
Två år före arkitektens besök hade Christina Piper dragit upp riktlinjerna för hur hennes jordagods skulle fördelas. Hon instiftade tre fideikommiss av vilka Christinehof tillföll hennes son Carl Fredrik. Målsättningen med reglerna för fideikommissen var att behålla egendomarna inom den egna släkten. Christina Piper hade ju erfarenhet av hur lätt det kunde vara att köpa upp andras gods och ville se om sitt hus...
En del av sin förmögenhet placerade Christina Piper i stipendiefonder vid akademierna i Uppsala och Lund och vid gymnasiet i Linköping. I Lund grundade hon dessutom orangeriet.
Sonen Carl Fredrik fortsatte efter Christinas död 1752 att bygga ut och förbättra godsen. Bruket i Andrarum hade en lönsam produktion av alun fram till dess att tyska kemister någon gång under 1800-talet lärde sig framställa alun på kemisk väg. År 1912 lades bruket ner för alltid.
Trots att Christinehof och Andrarum inte längre domineras av den svavelosande alunindustrin soves här ingen törnrosasömn. I den vänstra flygeln på Christinehof residerar numera stiftelsen Institutet för Kulturforskning (IK). Här har man långt framskridna planer på ett internationellt upplevelsemuseum, där besökaren skall föras tillbaka till urtiden, dvs till den tid då alunet bildades. Man skall få uppleva Europas historia genom alunets och träffa kulturpersonligheter som, naturligtvis, Christina Piper. Om tidsramarna håller är tanken att upplevelsemuseet ska stå klart sommaren 1994. Säkert hade Christina Piper ställt sig bakom projektet, för även om hon hade vassa armbågar, hade hon en säker blick för både kultur och för vad som skulle bli succé.
