En mångsidig präst och hans äreminne
Konsten att dö och dödens konst hör nära samman med varandra. Våra och våra förfäders attityder till döden avslöjas på ett tydligt sätt i bildkonsten. Äldre tiders gravkonst visar oss hur tidigare generationer umgicks med döden på ett annat sätt än vi själva. Det fanns ett starkare medvetande om att liv och död hör samman. Man behärskade på ett annat sätt konsten att dö och att behålla sina döda i minnet.
Döden var lika närvarande då som nu och märktes långt mer i vardagslivet, då födslar, sjukdom och död så ofta upplevdes i hemmet. I dag är våra attityder helt annorlunda. I vårt vardagsliv smusslas döden undan och förnekas men möter oss med desto större kraft i TV:s dagliga reportage om krig, svält och massmord.
I stället för att vara ett naturligt led i tillvaron och en meningsfull livsavslutning för var och en har döden blivit något grymt och absurt som berövar livet dess mening. Bilden – vare sig den finns på gravhällen eller i TV-rutan – återspeglar inte bara vår syn på döden utan bestämmer den också.
I ett kulturhistoriskt perspektiv kan vi se hur döden varit på en gång ett livsavslutande moment och en rituell process, både en fysisk omvandling och ett socialt fenomen. Döden har en kulturell komplexitet som inte till fullo kan förklaras vare sig av levnadstecknare, demografer eller medicinhistoriker.
Vi vill gärna finna vetenskapliga förklaringar till något så motsägelsefullt – men döden låter sig inte förklaras. I konsten finner vi däremot många uttryck för det som är så svårt att formulera i ord.
I äldre svenska kyrkor ser man ofta epitafier från 1500- till 1700-talet. De är arkitektoniskt utformade minnestavlor över avlidna och är ofta placerade i närheten av graven inne i kyrkan. Vanligen finner man där en målning med religiöst motiv och, allra viktigast, ett porträtt av den avlidne, gärna i kretsen av sin familj.
Epitafiernas tid var just den period då familjeporträttet blev en allt vanligare genre i konsten. I den borgerliga miljön var det statushöjande att omge sig med en blomstrande familj med många barn.
Epitafierna hör hemma i en hel kultur kring döden som kom till uttryck i både ritualer och bildkonst men som nu är bortglömd. De ville bevara minnet av den bortgångne men var mer än så: de överbryggade polariteten mellan liv och död. Från dödsbädden till gravläggningen kringgärdades de döda av övergångsriter som skilde dem från de levandes krets och förenade dem med skaran av avlidna förfäder. Epitafierna är riternas motsvarighet i bild och framställer summan av den enskildes livserfarenheter.
Människans kvarlämningar har alltid intresserat eftervärlden, men mest nyfikenhet väcker kanske hennes funerala arrangemang. Först i döden når människan sin slutgiltiga status och blir den man i framtiden skall minnas. Men i gengäld är epitafier inte några tillförlitliga historiska dokument.
De känslor som kommer till uttryck i en stund av emotionell stress är ibland inte alltid vad man minns i eftertankens kranka blekhet. Men epitafier kan njutas på alla nivåer, från pietetens till cynismens. De är faktakällor till glädje för genealoger, såväl amatörer som professionella.
Men tidens tand och vädrets makter eroderar gravinskrifterna och vandalernas hammarslag och byråkraternas pennstreck utplånar dem. Än så länge har vi inte nått till den olyckliga situationen i Danmark där gravmarkörer försvinner efter 10 år om inte speciellt tillstånd har sökts av de avlidnas anhöriga. Resultatet har blivit patetiska små stenar med lika patetiska inskrifter utan datum, ”Mor” och inget annat. Vissa kyrkogårdsförvaltningar i Sverige föreslår en 25-årig gräns för gravarnas bestånd.
Père Lachaise-kyrkogården i Paris, Frankrikes mest kända begravningsplats, har ett mera originellt sätt att lösa det ständigt växande problemet med gamla gravar. Man upplåter gamla monument till nya ägare och tillåter att inskrifterna raderas ut så att nya kan sättas dit. Med litet fantasi och planering kan man själv i livstiden välja vem man vill vara ihågkommen som.
En av våra vackraste epitafiemålningar är den s k Hjortbergstavlan i Släps kyrka på Särö söder om Göteborg, målad av Jonas Dürchs vid 1770-talets början.
På bilden sitter kyrkoherden och teo-logie doktorn Gustaf Fredrik Hjortberg tillsammans med sin hustru, Anna Helena. Sönerna är samlade kring honom, döttrarna kring hustrun. Kring honom ser man också symbolerna för hans lärdom, resor och intressen: böcker, biologiska preparat och en livslevande lemurapa, orgelpipor, ett väggur, en gradbåge, en passare och andra instrument.
Hjortberg själv utstrålar en vänlig pondus och auktoritet. En framstående kyrkoman, en vittberest lärd och en lycklig familjefar, så vill han bli ihågkommen av eftervärlden.
Hjortberg föddes den 2 oktober 1724 i Göteborg (enligt tavlan) som son till kaptenen vid amiralitetet Henrik Hjortberg och Anna Catharina von Eiten. Han var kadett vid amiralitetet i Göteborg 1732–35, blev elev vid gymnasiet i Göteborg 1736 och inskrevs vid Lunds universitet sex år senare. År 1745 disputerade han vid teologiska fakulteten och blev efter prästvigning skeppspredikant vid Ostindiska kompaniet och kom på så sätt att företa tre resor till Kina.
Under färderna till Kanton samlade han och beskrev alla slags naturalier. Sina resejournaler och dagböcker skickade han till Pehr Wilhelm Wargentin, Vetenskapsakademiens sekreterare, och grundlade sitt anseende för lärdom. Återkommen från sin sista långa resa utnämndes han till kyrkoherde i Vallda och Släp den 1 mars 1754 efter rekommendationer av Carl Gustaf Tessin som var ledamot av Vetenskapsakademien; senare blev han också prost där.
Redan 1747, före sina reseår, hade Hjortberg ingått äktenskap med Anna Helena Löfman, född den 1 maj 1725 (enligt tavlan). De fyra första barnen föddes under den tid då maken för det mesta låg till sjöss.
Efter ett händelserikt liv avled Hjortberg hastigt den 5 april 1776, endast 51 år gammal. Av kyrkböckerna framgår att han inte lämnade efter sig någonting av värde som kunde trygga framtiden för hustrun och barnen. I Herdaminnet, den officiella minnesboken över bortgångna präster i Göteborgs stift, citeras ett gammalt talesätt på tal om honom: ”Präster lämnar inget annat efter sig än böcker och åter böcker.”
Familjen fick leva många år i fattigdom. Anna Helena fick bo på Släps Stomgård som tillhörde pastoratet och låg alldeles intill kyrkan. Hon levde ända till 1808 och dog vid 83 års ålder.
Gustaf Fredrik Hjortberg var en typisk representant för upplysningstidens prästerskap men mer berest än de flesta. Närheten till Göteborg förklarar hans täta förbindelser med Ostindiska kompaniet.
Den vetenskapligt, medicinskt och tekniskt begåvade Gustaf beskrivs i Vallda-Släps arkiv som ”den kloke prästen”.
Han var också orgelbyggare och urmakare, men framför allt drev han en egen medicinsk praktik, något som gav honom hans egentliga berömmelse i samtiden. Åtskilliga av 1700-talets präster ägnade sig åt att bota sina sockenbors krämpor, men Hjortberg tycks ha överträffat dem alla i rörelsens omfattning. Han tillverkade själv sina medikamenter, delade ut dem gratis till de fattiga och uppförde ett koppympningshus.
I ett avseende tycks han oss ovanligt modern utan att egentligen vara det, nämligen i sin användning av elektriciteten. Nya vetenskapliga rön hade inspirerat till försök att utnyttja elektriciteten också medicinskt, och metoden hade redan en tid praktiserats i England.
Vid 1750-talets början hade man prövat elektriska kurer i Uppsala och Stockholm men upphörde snart med dem. Hjortberg köpte en elektricitetsmaskin från England och började praktisera med den 1759. Framgången överträffade alla förväntningar. Patienter från hela Sverige strömmade till prästgården i Vallda, utsattes för elektriska stötar och slängde sina käppar och kryckor.
Nu åter till epitafiemålningen i Släps kyrka, som beställdes och målades några år före Hjortbergs död. Av barnens ålder att döma bör det ha varit omkring 1772. Lägg märke till att urtavlan visar en kvart i tolv. Kanske kände sig Hjortberg stå på livets middagshöjd när han lät måla tavlan.
Tavlan skildrar en fascinerande familjs gedigna intresse för vetenskapliga men också andliga ting. Hela familjen framställs här med en realism och humor som inte är så vanlig i gravkonsten, och pojkarna samlas som en grupp elever kring sin godmodige lärare.
Av de femton barnen på tavlan var bara åtta i livet när tavlan målades. Vi får här en talande bild av dåtidens barnadödlighet. De döda barnen finns med på bilden och känns igen på att deras ansikten är bortvända eller delvis dolda. De två små som ligger i sina vaggor har också dött vid späd ålder. Den ena vaggan är draperad i vitt, de oskyldigas färg. Barnet är klätt i svepning och bär en girland kring pannan.
Men tavlan vill också uttrycka Hjortbergs och familjens samhällsstatus. Vasatrissan på hans bröst, jordgloben, hans bibliotek och naturaliesamling liksom de olika instrumenten framhäver hans lärdom, de ger honom auktoritet och familjen en förhöjd status.
Lemurapan, som yngste sonen drar i svansen, var ett verkligt husdjur som Hjortberg fört hem från en av resorna till östern och som säkert förundrade sockenborna. Hustruns och flickornas smycken och klädsel av brokad och spetsar antyder en hög social ställning.
Här finns också ett andligt innehåll. Centrum i tavlan utgörs av krucifixet. Familjen och dess status underordnas tron på den korsfäste Kristus. Papperet med sönernas namn hänvisar till Jesaja 8:18: ”Se, jag och barnen som Herren har givit mig...” Under Anna Helenas hand skymtar en hänvisning till Syraks bok, kap 41: ”Räds icke för dödens lott. Tänk på dem som voro före dig och dem som komma efter dig.” Under krucifixet står ”1 Tim, 1:15”, dvs: ”Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste.”
Hjortbergs egenhändigt komponerade vapen syns under krucifixet, en hjort som springer uppför ett berg, på vars topp man ser en kalk under en strålande sol. Det alluderar helt säkert på Ps 42:2: ”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.” Överst i ”vapnet” står orden ”Gud Förmår Hjelpa”.
Att stoltheten över familj och status kombineras med ett så tydligt religiöst budskap är i 1700-talets perspektiv något helt naturligt. Här finns ingen klagan över livets obeständighet, än mindre någon önskan om att sjunka ned i glömskan. Tvärtom visar man stolthet över familj och framgång, man blir ihågkommen och hedrad av de efterlevande. Gravkonst är alltid ett äreminne.
Liksom andra epitafier alltsedan 1500-talet återger Hjortbergstavlan reformationens syn på människan och döden. Under medeltiden var det de efterlevandes uppgift att sörja för den dödes eviga väl. Genom själamässor och förböner hjälptes den döde på sin väg till himlen, och gravskrifterna påminner ofta om deras förpliktelser.
I och med reformationen upphörde bönerna för de döda. När någon dragit sin sista suck fanns ingenting mer att göra. Gud ensam avgjorde vilket som skulle bli den enskildes yttersta öde. De döda var inte längre omslutna av en fortsatt böne- och gudstjänstgemenskap utan lämnades åt sig själva att möta evigheten. Likpredikningar till de anhörigas uppbyggelse trädde i själamässornas ställe.
I den situationen blev det i stället desto viktigare att de avlidnas minne blev hedrat, att de inte glömdes bort. Genom döden skildes var och en från samhället, men genom epitafiet återfördes man till församlingens mitt. Den fysiska kroppen var visserligen död och begraven, men som lem i samhällskroppen kunde man leva vidare i minnet och i kommande släktens uppskattning. Naturligtvis gällde detta ett ringa fåtal, och den stora massan av människor dog lika anonymt som de levat.
Christine Morris är leg läkare i Lund och doktorerar i den medeltida medicinens historia.
