Antalet rovdjur har varierat under historien, men ökade markant vid slutet av 1700-talet när det blev tillåtet för bönderna att jaga i de svenska skogarna. Tillgången på högvilt, som älg och rådjur minskade, samtidigt som allt färre ägnade sig åt rovdjursjakt.

I början av 1800-talet fanns det varg i stort sett i hela Sverige.

En bonde som fick sina djur rivna av varg kunde mista sin enda försörjning och det ekonomiska bortfallet för vargarnas byten var betydande för riket som helhet. Däremot var vargen inget större hot mot människan, även om det förekom att vargar skadade och till och med dödade människor. Det senaste kända fallet i Sverige är den så kallade Gysinge­vargen, som vintern 1820–21 dödade åtta barn och en 18-årig kvinna i gränstrakterna mellan Dalarna och Gästrikland. Då handlade det om en varg som tidigare levt i fångenskap och som mist sin normala jaktförmåga och naturliga rädsla för människor.

Vargen sågs av bondebefolkningen som alltigenom ond och man trodde att den kunde förvandla sig till djävulen. Rädslan var så stor att man helst undvek att nämna vargen vid dess rätta namn och istället använde omskrivningar, till exempel gråben, tasse, den grå, gråbenet, gullfoten eller tussen.

Den som fruktade vargen kunde tillgripa en mängd olika magiska trolldomsknep. Vargen ansågs ogilla metall och därför kunde man sätta en bit stål i tröskeln till ladugården. Man kunde också försöka bota ont med ont genom att placera vargtänder i fäboden eller blanda vargspillning i kreaturens fod­er. Människans jakt på varg skilde sig åt från annan jakt genom den intensitet och grymhet med vilken den bedrevs. Det finns otaliga exempel på hur vargen plågades till döds och det fanns inslag både av hämnd och magisk tro i vargjakten.

Vargnätet på bilden är daterat 1811 och skänktes till Kalmar läns museum av Robert Eskilsson i Yggesbo, Halltorps socken i södra Kalmar län 1925.

Vargnät användes till så kallad skalljakt, då stora nät riggades – ofta vid ett näs eller en udde – där vargar synts. Bakom stod ”nätkarlarna” beredda med gevär. Från ett annat håll kom drevkedjan som under ett väldigt oväsen drev vargarna mot nätet. De infångade djuren sköts eller dödades med klubbor eller andra tillhuggen. Skalljakten sågs som en kollektiv angelägenhet och kunde engagera en hel bygd med flera tusen deltagare.

I Småland bedrevs en mycket intensiv vargjakt på 1800-talet. Kring år 1850 började tre bröder, Carl, Johannes och Sven August Persson att jaga varg på heltid efter att de hade fått flera av sina djur tagna av varg. Den 10 mars 1868 sköt bröderna Perssson vad som länge ansågs vara det sista exemplaret. Under de senaste åren har dock enstaka vargar återigen setts vandra genom de småländska skogarna.

Caroline Lagercrantz

Att läsa: Vargen i myt och verklighet av Elisabeth Brundin och Rolf Kjellström (1998) samt Allmogejakt i Sverige av Carl-Herman Tillhagen (1987).

**Publicerad i Populär Historia 2/2007