Rovdjur = odjur?

Debatten i Sverige om rovdjuren har sett olika ut vid olika tidpunkter. Tidigare upprördes svenskarna främst över den skada rovdjuren gjorde på människans husdjur, men på senare tid har debatten mest gällt rovdjurens naturgivna rättigheter och deras eventuella roll för att upprätthålla ekologisk balans. Några vill se denna kantring i diskussionen som tecken på en fördjupad insikt om sambanden i naturen. Andra tyder det som en följd av att vi människor fjärmat oss från ett liv nära djur och natur.

För tusentals år sedan, under det vi kallar äldre stenåldern, var människorna få och vidderna måste ha upplevts som oändliga. Vi levde av vad naturen gav, som ett djur bland andra. Närmast liknade vi grävlingen i vårt dagliga sätt att försörja oss på bär och annat vi kunde plocka på oss. Men när vi gick på jakt – enskilt efter bäver eller i flock efter hjortdjur – var det snarare vargens beteende vi härmade. Så blev också vargen det första djur som tämjdes, och i hundens gestalt hjälpte den människan till än större jaktlycka med sitt fina luktsinne och sin skarpa hörsel.

Trots att stenåldersmänniskorna sökte samma byten som rovdjuren, hade de troligen ingen anledning att uppröras över dessas närvaro. Bytesdjuren var många och eftersom människorna var relativt få lärde sig inte bytet att specifikt undvika den tvåbenta faran. Både tillgång på och tillgänglighet av byte kan antas ha varit stora, åtminstone i nyligen koloniserade områden.

Att människan, som det ibland hävdas, skulle ha besuttit någon extraordinär ekologisk vishet i detta skede, finns det inget skäl att tro. Liksom andra djur tog människorna för sig av naturens skafferi så länge det fanns något att ta, och om bytesdjuren blev alltför få eller svårjagade i ett område, var det bara att dra vidare till nya jungfruliga marker. Detta visas bland annat av faunautvecklingen på isolerade öar, dit den förhistoriska människan kommit och utrotat den ena arten efter den andra. Det framgår även av en lång rad stora däggdjurs försvinnande från kontinenterna, allteftersom Homo sapiens nådde dessa under sin expansion över jordklotet.

Så småningom började människan fylla världen. Kan hända blev det allt svårare att livnära sig enbart på jakt, fiske och bärplockning. Hursomhelst uppstod ett nytt sätt att utnyttja naturen: bruk istället för exploatering. Människorna blev neolitiska boskapsskötare och jordbrukare istället för mesolitiska jägare, fiskare och samlare. Rimligtvis var det i samband med detta skifte som rovdjuren fick stämpeln skadedjur. Varje djur som försvann ur herdens hjord drabbade på ett helt annat sätt än när det gällde rovdjurens uttag ur viltstammarna. Rovdjur blev odjur.

I denna roll har rovdjuren satt tydliga spår i våra lagar, från medeltiden och framåt. Där talas om skyldighet att delta i skall (avdrivningar), att hålla vargnät/lapptyg för dessa, och om skottpengar. Det skulle dock dröja ända till 1800-talet innan seklers och årtusendens förföljelse av de stora rovdjuren började ge resultat, mycket beroende på att man nu använde åtlar (utplacerade lockbeten) som preparerats med giftet stryknin, även kallat rävkaka.

En annan orsak till att man till slut lyckades tränga tillbaka de stora rovdjuren var befolkningsökningen, som medförde att så gott som all odlingsbar jord till slut togs i anspråk. Det gamla sättet att bruka jorden, med skörd och slåtter på inägor och betesgång på utmarken, hade tänjts ut maximalt. Det fanns inte längre särskilt många områden i Sverige där en varg kunde känna sig säker.

Men återigen skulle en förändring av vårt sätt att utnyttja naturen också ändra förutsättningarna för både människor och rovdjur. Allt färre bönder kunde med nya och ständigt förbättrade grödor och odlingsmetoder försörja allt fler människor, och det på en krympande total brukningsareal.

Folkökningen har visserligen fortsatt, men koncentrerats till tätorterna, medan landsorten har avfolkats. En allt större del av befolkningen har kommit allt längre bort från djur och natur i sin dagliga gärning.

Rovdjuren har inte bara konkurrerat med människan om vilda byten, de har också själva varit åtråvärda bytesdjur i alla tider. Man kan följa människans jakt och fångst av pälsvilt som mård, iller, räv och lo från stenåldern och fram till våra dagar. De tidigaste spåren i Norden är i form av arkeologiska fynd. Det handlar bland annat om över femtusen år gamla mårdben från Tybrind Vig i Danmark med spår efter flåknivar, och om rov-djursklor i avfallet efter körsnärers verksamhet för tusen år sedan i Birkas och Sigtunas kulturlager.

Vad gäller skriftliga källor finns till exempel arabiska noteringar om pälsar från norr och Gustav Vasas brev till sina fogdar med detaljerade instruktioner om pälshandeln.

Däremot dröjde det länge innan de skrivkunniga intresserade sig för rovdjurens roll i naturen. Detta intresse tycks länge ha varit varit knutet till nöjesjakten, och de första att bedriva denna typ av jakt var hovfolk och adelsmän. Johan III:s ”Patent om skallande” från år 1575 ger en tidig inblick i hur kungamakten bekymrade sig för de stora rovdjurens härjningar bland viltstammarna. Tydligen uppfattade han dem som allvarliga konkurrenter till hjortar och rådjur i de kungliga jaktmarkerna och uppmanade till skallgång.

På 1700-talet funderade Carl von Linné över rovdjurens roll. Han menade att denna främst var att hålla markerna rena från as. I den mån rovdjuren tar levande byte, gäller det i första hand sjuka och svaga djur, ansåg Linné. Å andra sidan hävdade han att jorden skulle översvämmas av till exempel lämlar om inte rovdjur som fjällräven höll deras antal tillbaka.

Idén att rovdjuren (liksom alla andra djur) på detta sätt spelar sin roll för det gemensammas (inte minst människans) bästa har stått sig långt fram i tiden – dock i ständig konflikt med åsikten att de i stället mest är av ondo. Allra värst rasade debatten om rovdjurens nytta eller skada under 1800-talet.

Att de stora rovdjuren var till men för boskapsskötseln fanns det ingen som ifrågasatte, men när det gällde de mindre rovdjurens betydelse var man av olika uppfattning. Mycket av dispyten kom att koncentreras kring rödräven, vars anhängare dels framhävde den nytta räven gjorde lant- och skogsbruk som sorkjägare, dels poängterade värdet av dess päls.

Motståndarna tillhörde den nu snabbt växande skaran av nöjesjägare, vilka menade att räven gjorde stor skada på småvilt som harar och hönsfågel. Nya bakladdade hagelbössor och en växande borgarklass med alltmer fritid till sitt förfogande hade fått till följd att 1800-talet blivit småviltsjägarnas gyllene århundrade. Dessa såg gärna att man gjorde processen kort med rävar, mårdar, vesslor och hökar med flera, på samma sätt som man gjort med de stora rovdjuren.

Vid sekelskiftet 1900 dök emellertid ett nytt inslag upp i rovdjursdebatten. Så skrev till exempel zoologen L A Jägerskiöld att rävens betydelse, både som skadedjur på småvilt och som nyttig sorkjägare, var överskattad. Några årtionden senare utvecklades denna ståndpunkt mer generellt av amerikanen Paul Errington. Han menade att markerna endast kan hålla ett visst antal djur av en art, men att det alltid produceras ett överskott. Ett antal individer är därför dömda att gå under varje år. Han kallade detta ”det dömda överskottet”. Bland annat dör de på grund av att de tas av rovdjur, men rovdjurens härjningar kompenseras av att andra individer överlever, menade Errington.

Amerikanens idéer togs tacksamt upp av biologer och naturvårdare världen runt. Här tyckte man sig se ett vetenskapligt argument mot rovdjurshatande jägare, som sköt mot varje rävsvans som skymtade i buskarna och varje kroknäbbad fågel som vågade visa sin siluett mot himlen. I entusiasmen övertolkades stundom ”det dömda överskottet” till att bara gälla sjuka och svaga individer, som ändå ska dö.

Tanken att rovdjur främst tar sjuka och skadade djur har alltid verkat tilltalande. Vi har sett att redan Linné förfäktade denna åsikt. Man har till och med hävdat att rovdjuren därmed har positiv inverkan på bytesstammarna, då dessa hålls ”rena” från individer som bär på ”negativa” arvsanlag. Frågan är i hur hög grad man under 1900-talets första hälft här var påverkad av tidens rashygieniska strömningar.

Om vi återgår till de stora rovdjuren, så var det snarare en parallell tankegång till Linnés åsikt om fjällräven och lämlarna som dominerade vid mitten av 1900-talet och som tycktes ha stöd av nordamerikanska studier. Man menade att de stora rovdjuren har en förmåga att balansera hjortstammarna så att dessa inte blir för stora – med överbetning, svält och sjukdomar till följd. Men här i Sverige var de stora rovdjuren som nämnts fåtaliga och tillbakaträngda vid denna tid. Det var bara renägare som ännu hade anledning att bekymra sig över deras födoval.

I historiens backspegel kan man se hur rovdjursdebatten inordnat sig efter två huvudlinjer i västeuropeiskt tänkande.

På ena sidan stod biologer och naturvänner i allmänhet, som framhävde rovdjurens roll i en harmoniskt balanserad natur: renhållare som mest äter as, trädgårdsmästare som plockar sjuka och svaga individer till stammarnas fromma, poliser som håller tillbaka bytesstammarna så att de inte förväxer sig – eller helt betydelselösa eftersom bytesstammarna istället regleras av markernas förmåga att föda ett visst antal. Idémässigt är detta det antika arvet. På den andra sidan barrikaderna i debatten stod jägare och boskapsägare, som följde den judiskt-kristna traditionen, där människan sägs vara satt att härska över naturen. Dessa hävdade konsekvent att rovdjuren gör skada på vilt och tamt.

Under andra hälften av 1900-talet tog svenska viltforskare itu med frågan på allvar. Man studerade rovdjurens diet, man beräknade deras uttag ur bytesstammarna, och man gjorde experiment med utskjutning, utestängning och utfodring av rovdjur. Det var dock först med rävskabbens härjningar under åren 1975–90 som det riktigt klargjordes vilken betydelse ett litet rovdjur kan ha för tillgången på småvilt. Allteftersom skabben drog fram och rävarna försvann ökade stammarna av hare och hönsfågel, för att sedan åter minska när rävarna kom tillbaka. Rävens huvudföda, sorkarna, påverkades dock inte.

Dagens viltforskare håller således med jägarna om rovdjurens (främst rävens) betydelse för harar och hönsfågel (dock inte alltid om vilka slutsatser som bör dras därav). Därtill kommer att tillgången på älg och rådjur tycks påverkas negativt av de växande stammarna av björn, varg och lo. Och i Nordamerika ser man inte längre någon balans mellan stora rovdjur och hjortdjur annat än på mycket lång sikt. Vidare kan det konstateras att den omhuldade tanken att rovdjuren huvudsakligen tar sjuka och skadade djur inte håller vid närmare studium (även om rovdjuren förvisso hellre tar sådana än fullt friska). Skärskådas tankens förment arvshygieniska konsekvenser ska man finna ett cirkelresonemang: de handikapp som rovdjuren kan utnyttja är sällan några handikapp annat än i närvaro av rovdjur. Skulle så vara fallet, sorteras anlagen bort av utvecklingen ändå. I naturen finns inga bra eller dåliga arvsanlag, bara mer eller mindre framgångsrika, där framgång är liktydigt med anlagens överlevnad.

När det gäller frågorna om rovdjurens rätt att finnas till, eller människans rätt att bestämma över naturen efter sitt gottfinnande, kan forskningen inte ge någon ledning. Visst fyller rovdjuren liksom alla andra organismer sina roller i naturen och visst skulle naturen se annorlunda ut utan dem. Men de rollerna har de tagit sig själva under utvecklingens gång och det finns inget som tyder på att naturen skulle haverera om någon rovdjursart försvann.

Samtidigt kan vi konstatera att varje steg i utvecklingen av vårt sätt att tillgodogöra oss energi och näringsämnen från naturen har fjärmat oss fysiskt och mentalt allt mer från densamma. Att sådana aspekter har betydelse för synen på rovdjuren framgår av vargdebatten. Den visar tydliga tendenser till att bli en debatt mellan stad och land. Svensken i gemen har givetvis inte samma omedelbara behov av att hålla efter rovdjur som för halvtannat sekel sedan, och i en värld där människans miljöpåverkan blivit alltmer uppenbar har tanken om alla djurs värde och rätt slagit rot hos många.

I opinionsundersökningar svarar närmare femtio procent av de tillfrågade att djur har samma värde som människor. Man kan visserligen undra om alla dessa är vegetarianer och hur de i praktiken ställer sig till fästingar, mygg och knott. Likafullt finns uppenbarligen fundamentalistiska ”djurvänner” som är beredda att ta till våld och sabotage för det de ser som djurens naturgivna rättigheter. Man behöver emellertid inte vara så extrem för att finna ett värde i att arter som varg, lo och järv får fortleva i vår natur. För min egen och många andras del handlar det då inte om några naturgivna rättigheter eller värden, utan om överenskommelser människor emellan. Men för att överenskommelser ska bli hållbara krävs att de formuleras så att alla kan ställa upp på dem.

Debatten om rovdjuren torde fortsätta.

Gråben trivs i tassemarken

Brunbjörn. Kanske det mest populära rovdjuret, även om verklighetens nalle inte alltid är så beskedlig som man kanske kan tro. På 1600-talet fanns det gott om björn ända ner i Småland, i dag är det ovanligt att man ser djuret söder om Dalälven. Senast en människa dödades av en björn i Sverige var 1902. Björnskinn har i alla tider varit åtråvärda både som troféer och som material till en värmande päls. Men skinnet ska som bekant inte säljas innan björnen är skjuten.

Varg. Vargen är sedan forntiden ett fruktat rovdjur, men samtidigt ursprunget till män-niskans bäste vän. Mer än hundra ortnamn i Sverige innehåller ord för varg, oftast det mer ursprungliga ulv. Varg är från början en eufe-mism, ett så kallat noaord, som användes för att man inte ville uttala den hatades riktiga namn. Andra omskrivningar är gråben och tasse (uttrycket »tassemarker» betyder alltså ursprungligen »område där vargen finns»).

På 1970-talet var vargen nästan utrotad i Sverige, i dag finns ett hundratal.

Rödräv. Rävstammen minskade dramatiskt för tjugo–trettio år sedan på grund av skab-bens härjningar. Men nu börjar rävarna bli vanliga igen. Detta är ett favoritdjur i sagor och sägner, ofta är det rävens list och slughet som betonas. Ister från räv sades förr kunna bota ryggvärk.

Lodjur. »Nordens tiger» sprider sig sakta söderut men de flesta exemplaren finns i Norrland och i Mellansverige. Lon vandrar långa sträckor, oftast i fasta stråk (så kallade lodjurs-växlar). Djuren kallades förr göpan, ett forn-nordiskt namn som finns kvar i norska gaupe.

Järv. Förr trodde man att järven var oerhört glupsk, detta förklarar det märkliga ordet filfras (efter tyskans Vielfrass, »storätare»). Det finns bara ett par hundra exemplar i Sverige.

Magnus Bergsten