Makten över jakten

Sedan inlandsisen dragit sig tillbaka och människor börjat befolka Skandinavien var jakt och fångst självklara förutsättningar för överlevnad under årtusenden. Jakt fungerade både som bytesanskaffning och försvarskrig. Man dräpte rovdjuren i skogen och festade på hjort och älg. På hällristningar, runstenar och i ornament dokumenterade jägarfolket både villebråd och jaktmetoder, vilket ger oss en ganska god bild av jaktsätt och fångstteknik – även om tolkningen av vissa detaljer ibland kan förefalla något osäker. Det finns exempel på hällristningar som av vissa forskare uppfattats som jaktscener, medan andra ser dem som rituella kulthandlingar.

Kort sagt, hur den forntida jägarens vapen, hundar, jaktteknik och fångstmetoder fungerade kan vi bara gissa oss till, även om arkeologiska fynd från jägarkulturerna hjälper oss på traven. Analyser från kökkenmöddingarna på de forntida boplatserna har med modern osteologisk bestämningsteknik dessutom givit oss ganska god kunskap om vilka villebrådsarter som ingick i hushållet under skilda perioder. Jakten var fri och skogen ägdes av ingen och alla.

Mer exakt kunskap om jakten i Norden får vi under tidig medeltid då landet började organiseras och utvecklas till en rättsstat, vilket medförde behov av lagar för hur jakt skulle bedrivas. De äldsta svenska urkunderna som direkt rör jaktförhållanden finns i landskapslagarna. I den äldre Västgötalagen från cirka 1220 finns dessa bibliskt enkla regler för jakträtten:

Verben ger antydningar om jaktsätten – gripa, driva, vinna, jaga, fälla och taga. I stor utsträckning var det mer frågan om fångst än om jakt i modern bemärkelse. Att gillrade och självskjutande björn- och älgspjut (”älgled”) var vanliga visas av att olyckor med sådana giller föranledde speciell lagstiftning. ”Går någon mot björnspjut eller ock älgspjut och får därav sin bane, böte den tre mark som äger det”, heter det i mandråpsbalken. Denna uråldriga jaktteknik förbjöds faktiskt inte förrän i 1864 års jaktstadga, samtidigt med förbud mot fångstgropar och andra fornminnen som envist hängt med i jaktlagstiftningen. Trampfällor, fallstockar, snaror och liknande hörde till de mest praktiserade metoderna, och där direkt jakt förekom skedde det som smygjakt eller med ställande hundar. De primitiva skjutvapnen hade kort räckvidd och tillät knappast jakt på rörligt vilt.

Den paradisiska friheten för allmogen att jaga varhelst man önskade fick dock ett snabbt slut på 1300-talet, då kungamakten började ställa krav på jaktprivilegier. I en av våra äldsta lagtexter – Magnus Erikssons landslag – stadgades stränga straff för den som tjuvjagade i de kungliga ”jaktparkerna”, som började inrättas i vissa delar av landet, och lagen kompletterades i en del landsändar med förbud för befolkningen att jaga högvilt, det vill säga älg, hjort och rådjur i första hand.

Begrepp som högdjursjakt, konungens djur och stora jakten hade man lånat från Mellan- och Sydeuropa, där jaktens statusindelning utvecklades långt tidigare än hos oss. I hierarkin avspeglas tydligt skillnaden mellan våra nordiska jaktförhållanden och de kontinentala. I Centraleuropa räknades av gammal hävd kronhjort, dovhjort och vildsvin samt på vissa håll björn, uroxe och visent i nu nämnd ordning till den stora jakten, förbehållen furstar och kungahus och de av dem privilegierade.

Att älgen saknas i listan betyder inte att den ansågs ovärdig utan att den redan under medeltiden var fördriven från Västeuropa och saknade betydelse för jakten. Rådjuret har en märklig roll i sammanhanget. Det var alltför lite ”konungsligt” vid sidan av de ädla hjortarna och placerades därför i den ”lilla” eller möjligen ”mellersta” jakten, där sådan indelning förekom.

När de svenska kungarna började slå vakt om sina jakträttigheter skedde det efter utländska förebilder, men eftersom hjort bara förekom i begränsad utsträckning inom landet ryckte istället rådjuret fram till rang av högvilt och skyddades därmed som kungens djur. Älgen, som i de äldre landskapslagarna närmast klassats som fredlöst skadedjur som fritt fick fällas, räknades snart också till högdjuren, liksom även vildrenen.

Som praktiskt inriktad rikshushållare tycks inte Gustav Vasa ha ägnat nämnvärt intresse åt jakt, även om han i ett bevarat brev bett mottagaren skaffa ”itt godt par stöffuare”. Men om det var jakthundar av vår tids stövartyp är svårt att säga. Däremot var kung Gustav noga med att hans ståthållare och fogdar såg till att det alltid fanns god tillgång på kött av rådjur och älg för det kungliga köket. I en ofta citerad befallning till fogden på Stegeborg varnar han denne för ett försport intresse för ivrig rådjursjakt och råder honom kärvt att välja sig annan mat ”som är fläsk och kokött och inte alltid rådjurskött”.

När Gustav Vasa fick rapport om att älgstammen minskade hotfullt i vissa landsändar, på grund av alltför flitigt jagande, inlemmade han snart ”elgzdiuren” bland sina ”fridkallade djur”, och älgjakten delades mellan hovet, de högsta ämbetsmännen och frälset.

Gustavs söner var praktälskande renässansfurstar – jämfört med sin jordnära far – och de insåg snart att älgen var en exklusiv nationalskatt som imponerade storligen på gästande kungligheter, för vilka älgen närmast upplevdes som ett sagodjur. Älgjakt var verkligen ett slagnummer att bjuda på när främmande kungligheter och beskickningar var på besök.

För att underlätta representationsjakterna anlades kungliga älggårdar där djuren vårdades och blev halvtama, och där man bekvämt kunde anställa parforcejakter (hetsjakter) på dem inom hägn. Älgen blev också en mycket populär hedersgåva till främmande furstehus.

Framför allt älgstammen på Åland blev ett viktigt reservat i det sammanhanget. Man drev älgarna ut i havet och fångade dem där. Redan 1620 hotade Gustav II Adolf i ett öppet brev ålänningarna med att ”til lifwet straffat blifwe”, om de dödade en älg. Något dödsstraff lär dock aldrig ha utdömts, men det finns exempel på syndare som skickats i landsförvisning till Ingermanland eller Amerika. En person som dödat sju älgar blev slagen i järn och fick straffarbete ett år för varje älg!

Behovet att skaffa prestigeladdade symboler för att möta kontinentens högfärdiga furstar var stort under vasatiden och älgen blev en viktig sinnebild. Johan III:s livläkare Menabenus, som mot sin vilja kvarhölls i Sverige under några år, ägnade väntetiden åt att bland annat skriva om älgens medicinska ”dygder” i en liten skrift som 1581 kom ut i tre olika upplagor i Europa och befäste älgens status som attraktivt villebråd. Det är den första zoologiska beskrivningen av detta djur.

År 1655 skickades tre åländska älgar som kunglig present till Oliver Cromwell i England och 1685 sändes tolv åländska älgar till Holland som statsgåvor. Det hör också till saken att älgskinnet i folktron ansågs ha vissa magiska egenskaper som gjorde det omöjligt att genomtränga med stål. Att det trots allt hade sina brister visas av att Gustav II Adolf stupade av ett värjstick vid Lützen 1632, trots att han bar älghudskyller.

Nyttjandet av älghudar i uniformerna kan möjligen ha bidragit till älgstammens snabba minskning. Redan Olaus Magnus rapporterar i mitten av 1500-talet att ”många tusen älghudar” årligen utskeppades från Norden. Att Östgöta ryttare bar älghud i sina uniformer ansågs vara en av orsakerna till att älgen försvann i Mellansverige.

Under 1700-talet tycks älgstammen ha varit på stark tillbakagång i Sverige och det är betecknande att Carl von Linné, som ju ändå var en stor resenär i svenska bygder, aldrig lyckades få se någon fritt levande älg. Den enda beskrivning han gjorde av djuret var av en tam älg som han såg under sin västgötaresa 1746.

Ett talande bevis för hur ovanlig älgen var framgår av en framgångsrik älgjakt som Karl XI anställde vid Össebygarn i Roslagen vintern 1689, då han hade turen att få skjuta en jätteälg på över femhundra kilo. Tyvärr var det en så kallad returälg med föga imponerande horn, men kronan finns i alla fall bevarad i Livrustkammaren än i dag. Det fanns då inga möjligheter att bevara djuret uppstoppat, men kungen befallde omgående sin hovmålare, den tyskfödde David Klöcker Ehrenstrahl, att måla ett ”troféporträtt” av älgen i full skala! Ett uppdrag som skulle vålla artisten stora bekymmer.

Ehrenstrahl hade i likhet med de flesta svenskar vid den tiden aldrig sett en älg och hade bara fått hornkronan som förebild. I sin nöd använde han en häst som modell och resultatet blev mycket riktigt bedrövligt. Kungen refuserade konstverket utan förbarmande och sände konstnären till sin älggård i Kungsör där det fanns goda modeller. Hovmålaren var inte road av uppdraget och i brev till vännen Erik Dahlbergh klagar han bittert över jobbet. Eftersom älg på gammaltyska hette Elend, vilket också var detsamma som ordet för ”elände”, så gjorde han roliga ordlekar kring detta.

Från vasakungarnas tid och ett par århundraden framåt kan man säga att den svenska jaktens historia varit dess konungars. Erik XIV och Johan III tycks mest ha varit roade av hetsjakten som skådespel; de saknade sinne för jaktens sportsliga sida utan ville ha jaktnöjet som en teaterupplevelse. Johan III lät inhägna en del av Valdemarsön vid inloppet till Stockholm för att kunna hålla sig med hjortar för jakten. År 1579 brukar anges som Kungliga Djurgårdens födelseår. Den 7 februari detta år lät kungen nämligen rekvirera virke för ett stängsel kring ”den Diwregårdh som wij här widh wår Ladegårdh wele lathe vprätte”.

Liknande hjorthägn fanns också vid andra kungsgårdar, till exempel vid Drottningholm dit kung Johan drog sig tillbaka som konvalescent kort före sin död. För att skingra dystra tankar lät han sina drabanter skrämma dovhjortarna så att de begynte ”springa upp och neder, tvärt och ändalångs; av denna djurdans blev konungen mäkta glad och lustig”, som det heter i en samtida krönika. Bröderna Johan och Erik hade också jaktparker på Öland, där de bland annat jagade vildsvin, av allt att döma rester efter en ursprungligt fritt levande stam.

Om de närmast följande monarkerna kan helt kort sägas att de – i mån av tid – var roade av olika former av jakt och att de successivt byggde upp en allt mer välorganiserad jägeristat efter utländska förebilder, med höga hovfunktionärer för varje slag av jakt och fångst. Under drottning Kristinas tid tillkom vår första jaktstadga (1647) med inslag som tydde på gryende jaktvårdsintresse.

Redan i mitten av 1500-talet uppträder i räntekammarböckerna titeln ”falckfänger” – till exempel ”hertig Eriks Falckefängiare”. Men huruvida man någonsin jagat med falk i Sverige är omdiskuterat. Visserligen har man påträffat falkar i stormansgravar redan på vikingatiden, men det kan också enbart ha varit statussymboler.

Det anses att vårt lands natur inte lämpar sig för falkjakt, vilken kräver stora slättland för att rätt kunna avnjutas. Falkenerarstaten hade följaktligen inte mycket verksamhet i Sverige. Här sysslade man mest med att fånga falkar i de svenska fjällen – de var uppskattade hedersgåvor monarker emellan. Det var i huvudsak holländare och fransmän som fick tillstånd att fånga falkar i Sverige. Linné har utförligt skildrat deras verksamhet i sin dalaresa 1734, där han harmset konstaterar att svenskar sällan ägnar sig åt den lönsamma falkfångsten – en förlust för landet alltså.

Med Karl XI och Karl XII ändrade kungajakterna karaktär och blev betydligt mer strapatsrika. Äventyrliga jakter på varg och björn fick genom dem en kunglig status, från att tidigare ha betraktats som en betungande plikt för allmogen under sekler.

Jakten på ”skadedjur” – främst varg, räv och björn – hade sedan medeltiden haft en särställning i den svenska jaktens historia. Redan i Kristoffer av Bayerns landslag 1442 stadgades om allmogens skyldighet att delta i jakt på rovdjur och denna ”skallplikt” kom i Sverige att gälla ända till 1864 års jaktstadga, då de stora rovdjuren ansågs vara definitivt fördrivna från Syd- och Mellansverige. Som slutet på rovdjursplågan brukar man beteckna ett björnskall vid Mora 1856 med 4 000 man i skallkedjorna! Officiellt blev bytet 23 dödade björnar, men den verkliga siffran var betydligt högre. Många fällda djur gömdes av drevfolket.

Rovdjursjakten skulle, framför allt under 1700-talet, få en närmast militär organisation med skallfogdar och herremansjägare som ”officerare” och drevfolk som ”meniga soldater”. Kallelse till skall skedde från predikstolen. Socknarna var skyldiga att hålla utrustning för jakt och fångst i ständig beredskap.

Att rovdjursplågan i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet verkligen var ett allvarligt bekymmer framgår av statistiken. I sjutton av de registrerade länen dödade rovdjur enbart år 1829 hela 465 hästar, 3 108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19 104 får och getter. Totalt beräknades de dödade husdjuren detta år till cirka 35 000!

Jaktstadgan 1647 var den första som gällde hela landet. Högdjursjakten blev förbehållen kungen och adeln, med undantag för ”Norrland”, dit då Dalsland, Värmland, Dalarna och landet norr därom samt Finland räknades. Dessa delar hade av hävd undantagits från de vanliga bestämmelserna.

Skärgårdsborna hade också av sedvanerätt tillstånd att fånga sjöfågel med nät samt också rätt att i viss utsträckning skjuta fågel på egen mark.

Den monark som haft störst inflytande på svensk jakt är utan tvivel den tyskfödde Fredrik I (regent 1720–51). När hans politiska ambitioner motarbetades resignerade han snart och ägnade sig i stället helhjärtat åt sina passioner. Carl Gustaf Tessin karaktäriserade honom utan krusiduller: ”Kärleken, jakten och lättjan behärskade honom alltför mycket för att inte göra honom omsorgen om regeringen förhatlig!”

Från sitt hemland införde han inte bara jägeribetjäning utan också en rad jaktmetoder, vilka tidigare knappast räknats till herremansjakten hos oss – bland annat grävlingsjakten med grythundar samt lärkskytte. Mest berömd blev han som björnjägare och det har uppgivits att han skjutit mer än 200 björnar, vilket i så fall är svenskt rekord. Vid ett storskall i Nora socken 1737 fällde kungen ensam fem stora björnar, tolv älgar, tre vargar, tre lodjur och en räv. Han sa efteråt profetiskt: ”Vi hava i dag haft jagt och vi får den icke mer.”

Under Fredrik I:s regeringstid fick jakten en ställning som den inte haft tidigare. Som jaktledare fungerade den outtröttlige Andreas Schönberg, som arrangerade inte mindre än 42 stora drevjakter för kungen fram till den nyssnämnda i Nora, som blev den effektfulla slutvinjetten vid Schönbergs avskedstagande från tjänsten.

Efter Fredriks glada dagar blev jakten påfallande mindre omhuldad på högsta ort. Något större jaktintresse fanns inte hos hovet. Gustav III förklarade till och med i brev till en förtrogen att deltagande i jaktpartier, som han tvingats till som hedersgäst vid främmande hov, var för honom ”det största offer”.

Trots Gustav III:s bristande intresse för jakt blev det ändå han som mest påtagligt kom att påverka jaktens framtida utveckling i Sverige. Det skedde 1789 när kungen undertecknade en förordning som äntligen gav varje ofrälse man med skattejord rätt att jaga fritt på sina ägor. Ur demokratisk synpunkt var detta naturligtvis högst lovvärt, men framför allt för den redan tidigare svaga älgstammen ledde det till en katastrof när ett månghundraårigt uppdämt jaktbehov nu fick sin häftiga utlösning och arméer av kötthungriga jägare drog till skogs för att hetsa älg på skarsnö.

Hade inte den handlingskraftige hovjägmästaren Herman Falk i Värmland genom sina kontakter med kungen lyckats få igenom ett tioårigt älgjaktsförbud 1825 så kanske älgen utrotats helt i vårt land! Nu ökade stammen sakta men säkert, trots flitigt tjuvjagande, med accelererande fart mot mitten av 1900-talet. År 1921 sköts 732 älgar i hela landet, sextio år senare var motsvarande siffra 151 896!

Tiden från 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord var det som om sekler av hämmad jaktlust och bitterhet över kungahusets och adelns jaktprivilegier utlöste en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.

Visserligen hade Kungliga Patriotiska Sällskapet påpassligt framställt en ”prisfråga” i anslutning till adelsprivilegiernas avskaffande 1789 som borde ligga rätt i tiden: ”Hwilka äro de bästa medel att befordra matnyttiga wilda djurs tillväxt och förkofran?” Men det var, som så mycket annat från upplysningstiden, mest en retorisk fråga som ledde till intet.

Det var hög tid för en kraftfull insats och en fast organisation om jakten skulle ha någon framtid i Sverige. År 1830 var tiden äntligen mogen för att bilda Jägare-Förbundet med uppgift att tillvarata jägarnas intressen och verka för ökade insikter i jaktvård, lämna förslag till jaktlagstiftningen, förbättra skjutskickligheten och sprida kunskap om vårt villebråd för att bättre kunna befrämja dess tillväxt. Betecknande för inställningen var att en av de ledande initiativtagarna var den berömde zoologen Sven Nilsson som vid denna tid var professor vid Riksmuseum, samt att förbundets första organ fick titeln Tidskrift för Jägare och Naturforskare, utgifven af Jägare-Förbundet. Redan titeln angav inriktningen.

De politiska omvälvningarna i Europa under de oroliga åren i början av 1800-talet påverkade också i hög grad jakten både i Sverige och utomlands. De gamla välskötta jaktparkerna förföll, viltvården försummades och ”kultiveringen” av skogarna innebar att det förr så omhuldade högviltet i hast förvandlades till skadedjur på de påkostade skogsplanteringarna. När godsägarnas och furstehovens jaktprivilegier upphörde i Mellaneuropa 1845 innebar det, liksom i Sverige några årtionden tidigare, en förödande rovjakt. På vissa håll gick det så långt att bönderna krävde en återgång till det gamla feodalsystemet när de märkte att odlingar och gårdar började förfalla, därför att drängarna ägnade större intresse åt jakt än åt att sköta jorden.

Det blev inledningen till en ny tid i jakthistorien och en ändrad attityd till den tidigare av godsägarna föraktade småviltsjakten. Borgerskapet började få en mer sportslig inställning till vad som tidigare kallats ”fattigmansjakten”.

Med perkussionslåsens (laddningen antändes med slag mot knallhatt) införande började i första hand intresset för harjakten att öka och delades av alla samhällsgrupper. Denna förändring i inställningen gällde för övrigt inte bara haren utan många andra småviltsarter som alltsedan den medeltida jaktindelningen huvudsakligen räknats till fattigmans jakt.

Att den ”lilla jakten” fick ett ökat socialt anseende berodde inte enbart på förbättrade skjutvapen och nya politiska strukturer utan på en förändrad inställning till jakten i sin helhet. Tidigare hade jakten främst setts som ett eggande skådespel och en stimulerande sportutövning för herrskapsklassen, men nu hade även andra värderingar tillkommit. Man började intressera sig för naturen som sådan.

Att försiktigt smyga sig på det spårade villebrådet och överlista det med hjälp av kunskap och erfarenhet om dess vanor och uppträdande var inte längre bara något för krypskyttar och allmogejägare. Det skulle snart bli högsta mode inom alla samhällsklasser sedan man väl fått upp ögonen för lantlivets behag.

Gunnar Brusewitz är författare, konstnär och fil dr.

Publicerad i Populär Historia 6/1999