Hundens historia

Paleolitikum, för 20.000 år sedan. Centraleuropa befinner sig i slutskedet av den senaste istiden när en ung man kommer bort från sin familj under en jakt på stäppbison. Ensam, skadad och omgiven av rovdjur verkar hans öde vara beseglat. Men en oväntad vänskap blir ynglingens räddning – han möter en gråvarg, och mellan dem uppstår ett band som kommer att eka genom millennierna.

Nej, riktigt så som i Hollywoodfilmen Alpha från 2018 gick det nog inte till när människan och hunden slog ihop sina påsar. Men filmen speglar samtidens intresse för denna intressanta fråga. Nya rön om hur den vilda vargen blev människans bästa vän får alltid stor uppmärksamhet utanför forskarvärlden.

– Det blir en nyhet varje gång ett forskarlag kommer med en ny teori om var och när hunden domesticerades, och lägger fram bevis i form av skallar som har hittats i Belgien eller Ukraina. Det kan vara svårt att få medierna intresserade av forskning, men hundens och människans ursprung väger tungt, säger Ingvar Svanberg, forskare i etnobiologi vid Uppsala universitet.

Vargarna som blev urhunden

En sådan mediehändelse inträffade 2013, då ett forskarteam från just Uppsala publicerade en stor genetisk analys av hundar och vargar, som visade att en särskild gen fanns i sju gånger fler kopior hos hunden än hos dess vilda släkting. Det handlade om amylasgenen, som gör det möjligt för matsmältningssystemet att bryta ner stärkelse som finns i människoföda som bröd och potatis. Forskarna menade att det var vargar med denna gen som blev urhundar och kunde börja leva tillsammans med de tidiga jordbrukarna, för 10 000 år sedan.

Det finns också teorier som spårar relationen mellan människa och hund mycket längre tillbaka i tiden. En skalle av en förhistorisk hund som hittades på 1800-talet i Goyetgrottan i Belgien har visat sig vara 36.000 år gammal. Andra tidiga fynd har gjorts i Sibirien, Mellanöstern och Kina.

Människa och varg i symbios

Vissa forskare hävdar att relationen måste ha börjat när jägare tog hem vargvalpar som leksaker till barnen, andra menar att det var vargarna som sökte sig till människoboningar för att de kunde hitta smaskiga rester i lägrens sophögar. Människorna tolererade deras närvaro eftersom deras ylande fungerade som ett larmsystem när främlingar närmade sig.

– Vargarna som blev en del av människoflocken blev mer lyckosamma än de som inte hade kontakt med människor. Vilda vargar har alltid varit jagade, så man kan säga att urhundarna gjorde ett smart val, säger Ingvar Svanberg.

Det är också denna symbios mellan arterna som ger hunden en särställning bland människans husdjur. Hunden var inte bara det första djuret som domesticerades – hundar har också haft mer att vinna på att leva nära människan, om man jämför med djur som mer ensidigt utnyttjas av människan, som kor och grisar.

Tidig avel

Typiskt för hunden är också hur den har formats och förändrats av människan. Stenålderns urhundar är anfäder till ett myller av hundraser, från muskulösa kamphundar till silkesmjuka knähundar. Redan från början gjordes ett medvetet urval för att få fram »rätt« egenskaper. Det kunde handla om att vilja få fram bra jaktkamrater och vallhundar, men framförallt om att slipa bort de vilda dragen och skapa snälla sällskapsdjur.

– Man har strävat efter att få valparna att behålla sitt valpstadium, så att de ska bli mer hanterbara. Det kan man se i det arkeologiska materialet, att de börjar ändra utseende och bli mer valplika. Då har djuret blivit en hund och är inte längre en tam varg, säger Ingvar Svanberg.

Det är svårt att veta exakt hur stenåldersmänniskan såg på sin relation med hunden, men det finns gott om fynd som tyder på att den tidigt hade en viktig roll i människans liv. I Ein Mallaha i norra Israel har arkeologer grävt fram en 12 000 år gammal kvinnograv, där den dödas hand vilar på hennes hund – ett av många tidiga gravfynd där hunden behandlats med samma värdighet som människan.

I en 4.500 år gammal grav i Östergötland har ett nyfött barn lagts i famnen på en gammal. ledbruten hund – kanske en älskad trotjänare.

De första hundarna i Sverige

Till Sverige kom hunden precis efter istiden tillsammans med de första invandrande jägarna. Det äldsta beviset hittades på 1980-talet, under utgrävningen av en boplats från cirka 7000 år
f Kr vid Hornborgarsjön i Västergötland. Här upptäcktes tre hundgravar där djuren – precis som människorna vid samma tid – hade beströtts med pulveriserad rödockra, som av vissa betraktas som en symbol för blod och liv. Men det kan lika gärna ha handlat om en tro på djurets magiska förmåga att visa människan vägen till dödsriket, som ett tecken på tillgivenhet.

I Sverige användes hunden i religiösa riter och offerceremonier ända fram till kristnandet. Många hundar tycks ha fått sätta livet till under vikingabloten – en sedvänja som kan ha gett upphov till skällsordet »hundhedning« som förekommer i många medeltida sånger, sagor och dikter.

Relationen till hunden löper som en röd tråd genom människans världshistoria, genom konst och litteratur. I Antikens Grekland är hunden Argos den enda som känner igen hjälten Odysseus när han återvänder från sin långa resa, i Homeros epos Odysséen. På assyriska reliefer från 400-talet f Kr – som kan beskådas på British Museum i London – avbildas kung Assurbanipals ståtliga stridshundar. Och på den legendariska Bayeuxtapeten, som skildrar bakgrunden till Vilhelm Erövrarens seger vid Hastings 1066, myllrar det av hundar – som nobla jaktkamrater, diplomatiska gåvor och symbolladdade fabeldjur.

Tassavtryck i teglet

Mer vardagsnära spår har hittats i svenska Lödöse och Skara – tassavtryck i teglet i byggnader från tidig medeltid. Redan så tidigt gjordes det skillnad på hund och hund, och ju mindre hund desto bättre. I svenska medeltida lagar var bötesbeloppet för den som hade slagit ihjäl en dvärghund dubbelt – i vissa fall tredubbelt – så högt som för en jakthund.

Klassamhällets verklighet var högst påtaglig för den som hade fyra ben. I allmogen var hunden hänvisad till sin hundkoja och fick ofta nödtorftigt med mat från sin ägare, medan borgerlighetens och adelns hundar hade det betydligt bekvämare.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

På 1600-talet fanns det en borgmästarhustru i Örebro som matade sin hund med mjölk och vin, och förargade den lokala prästen genom att kräva att hennes älskling skulle begravas i vigd jord – ett förmänskligande av hunden som kan spåras tillbaka till antikens fabler och som blommat ut i vår tid med saluföring av såväl öl som glass speciellt utformad för hundmagar.

På 1500- och 1600-talen brukade kungabarn sova med hundar i sina sängar – detta inte bara för att det var varmt och mysigt utan för att man trodde att hundarna skulle dra till sig luftburna sjukdomar, så att de små inte skulle smittas.

Kunglig hundavel

Det var också i kungliga kretsar som intresset för att att avla fram nya hundraser nådde sin kulmen på 1800-talet – en vurm som överlevt till våra dagar i form av hundutställningar där hundarna bedöms utifrån en etablerad rasstandard för hur varje hundras ska se ut.

Under 1900-talet föddes djurskyddsrörelsen och en mer human inställning till djurhållning. På 1930-talet kommer de första böckerna om hur man ska leva med sin hund, även om de skiljer sig mycket från dagens hundböcker. I en av de tidiga böckerna kan man till exempel läsa att man ska vänta med att ta med sig sin hund på bio tills den har blivit rumsren.

– Hundarna var mycket mer närvarande i samhället då, man stötte på dem i gatumiljön men tog inte någon notis om dem. I dagens Sverige ser du nästan aldrig en lös hund, säger Karin Dirke, docent i idéhistoria vid Stockholms universitet som har forskat kring 1900-talsmänniskans syn på hunden.

Lokala raser nationella symboler

Hundar blev viktiga som symboler runt om i världen under 1900-talets självständighetskamp och nationsskapande. När staten Israel bildades samlade man in vilda hundar i området och avlade fram en nationell hundras. Stater i Centralasien som har blivit självständiga har gjort samma sak – lokala hundraser har förvandlats till nationella symboler och hamnat på frimärken.

I spåren av den unga djurskyddsrörelsen uppstod vandringssägner som skulle lyfta fram hunden som en symbol för lojalitet. En klassiker som dyker upp i notisform i olika tidningar vid den här tiden handlar om en man som ror ut med sin hund för att dränka den. När han i stället själv trillar i vattnet hoppar hunden i och räddar livet på sin svekfulla husse.

Det senaste århundradet har hunden alltmer kommit att betraktas som en familjemedlem, men det är en relation där människan har större moraliskt svängrum än i relationer med andra människor. Begrepp som dödshjälp och kloning är relativt odramatiska när vi pratar om hundar, men fortfarande djupt kontroversiella när det gäller människor. Vi använder hundar för att pröva etiska dilemman, eftersom de nästan är som människor – men ändå inte.

Ett annat tecken på att vi använder hundar som testobjekt är namn. Forskning har visat att nya namntrender ofta har börjat bland hundar, att vi har testat namn på hundar som vi inte riktigt har vågat ge till våra barn. Några år senare har samma namn klättrat på bebislistorna.

Efter tiotusentals år av gemensam historia fortsätter relationen mellan människa och hund att vara stark. Karin Dirke tror att intresset för ursprungshistorien om mötet mellan människa och hund har att göra med människans självbild som skapelsens krona, som får alla andra varelser att forma sig efter hennes vilja.

– Den övergripande berättelsen finns i alla möjliga sammanhang: att djuren är mäktiga, värdiga motståndare som väljer att underkasta sig människan. Vi har en föreställning om att det alltid är bättre för djuret att knyta sig till människan. Det kastar ifrån sig sin vildhet och blir civiliserat, för att få leva med oss.

Hunden hjälpte människan

Men faktum är att hunden har haft minst lika stor betydelse för människosläktets utveckling som vi har haft för hundens historiska resa. Relationen blev startskottet på ett förändrat förhållningssätt till omgivningen, där människan kunde blir den dominerande arten genom att knyta djuren till sig.

Utan domesticeringen av hunden – och, i förlängningen, andra djur – hade det kanske funnits några miljoner människor på jorden i dag, i stället för uppemot åtta miljarder. Homo sapiens hade fortsatt att leva som samlare i små grupper, som på äldre stenåldern, tror etnobiologen Ingvar Svanberg.

– Människan och hunden har förutsatt varandras existens.

Publicerad i Populär Historia 3/2020