Kunglig sjörövarfärd till världens ände?

Våren 1599 satt den då 22-årige danske regenten Kristian IV i ett av sina dagliga möten med rådsmännen. Kungen hade börjat intressera sig för handeln över Ishavet, en handel som han ansåg tillhörde danska kronan. Norge styrdes ju vid denna tid av Danmark. Plötsligt utbrast den unge regenten:

– Vi reser till Nordkap!

Förslaget kan knappast ha väckt entusiasm bland rådsmännen men kungen hade sagt sitt, det var bara att lyda.

Tack vare en ung adelsman och nära vän till Kristian, Sivert Grubbe, har vi i dag en detaljerad beskrivning bevarad av denna långa och mödosamma resa till världens utkant. Faktiskt finns ytterligare en dagboksbeskrivning från resan, nedtecknad av Jonas Carisius från staden Karise. De båda dagböckerna kompletterar varandra men i denna berättelse ska vi endast låta Siverts penna tala.

Sivert rapporterar att kungen en dag vid middagstid den 17 april 1599 gick ombord på skeppet Victor i Köpenhamn. Efter ett kort besök på slottet Kronborg lämnade resenärerna Öresund bakom sig. Det var åtta av den danska flottans största skepp som seglade iväg; förutom Victor skeppen Gideon, Josaphat, Raphael, S:t Michel, Hector, Duvan och Papegojan.

Kristian IV såg uppenbart denna resa som en färd där etikett och strängt hovliv kunde bannlysas. Innan resan började hade han till exempel, under hot om dödsstraff, förbjudit de ombordvarande att titulera honom annat än ”kaptenen”. Alla adelsmännen ombord på Victor, och de var många, hade dessutom uppmanats att kalla sin härskare ”Christian Frederiksen”. Utanför Hallandskusten döpte kungen sin stora kajuta till Kapernaum och inrättade här en veritabel orgie- och spelsal. I rusigt tillstånd kom man dobblande och supande att gunga sig upp till Nordkap.

Den 19 april hade skeppen nått i höjd med Marstrand och Mollesund, fem dagar senare passerades Lister och Norges sydligaste spets. Kungen påminde åter om följderna av att kalla honom vid fel namn. Kungens bror Ulrik fick nu dessutom tilltalsnamnet ”Matros Ulrik”. Färden gick raskt norrut: den 25 passerades Bergen och snart låg man utanför Trondheim. Samma dag som man siktade den gamla ärkestiftsstaden föll en av Victors matroser från stormasten rakt ner i kabyssen. Märkligt nog överlevde han och vaknade till liv efter några dagars medvetslöshet.

Stormar och sjösjuka

Nu började våra resenärer få problem med naturkrafterna. I flera dagar tvingades flottan att kämpa mot de nyckfulla vindarna från norr. Vid midnatt natten mellan den 28 och 29 april hade stormen blivit så stark att man på Victor blev tvungen att stryka alla segel utom storseglet. Det stora skeppet levde sitt eget liv, besättningen tvingades att hjälplös följa med.

Sjösjukan härjade våldsamt. Sivert Grubbe noterar i sin dagbok: ”I dag var matros Ulrik en god liggare. Jörgen Kaas var också en meget god liggare i flera dagar. Efter att vi kommit förbi Trondheims fjord såg vi solen hela dygnet med undantag av en timmes tid mellan klockan 11 och 12.”

Efter fem hårda stormdygn blev havet den 1 maj plötsligt stilla. Vid nattvardstiden – man höll varje dag gudstjänst på bestämda tider – siktades en stor val. Skepparen menade att man nu nått fram till ön Röst där valarna alltid uppehöll sig på grund av den mängd fisk som förekom här.

Nu påbjöds största möjliga uppmärksamhet. Skepparen kunde nämligen berätta att här skulle finnas ”ett stort havssvalg”. Här drog jorden till sig vattnet när den behövde näring, för att åter spotta ut det när jordens innanmäte var helt fyllt. Det skepp som drogs ner i djupet var hopplöst förlorat.

Av Sivert Grubbes dagboksanteckningar kan man utläsa att det instängda livet ombord började ta ut sin rätt. Den 3 maj kunde kungen själv inte närvara vid högmässan. Mitt under predikan passade hovprästen Anders Bentsen på att konstatera att de inte var kloka som lämnade den varma årstiden för att flacka runt i dessa kalla och ogästvänliga vatten. Köksmästaren Hans Bülow instämde högt:

– Där, präst, slog du huvudet på spiken!

Förlorade alla sina pengar

Olydnaden spred sig. Följande dag höll Kristian ståndsrätt över några trilskande adelsmän som mitt under den långa predikan satt sig ner och börjat äta. Domen löd på förlust av en månads lön.

Dryckenskapen tilltog. Den 5 maj raglade adelsmannen Henning Göje upp från kaptenens kajuta, ur stånd att själv ta hand om sig. Den 6 maj var Sivert Grubbe själv inbjuden till kungens Kapernaum och här förlorade han alla sina pengar på spel. Om den efterföljande dagen finns intet att läsa i dagboken – kanske led författaren av sviterna efter sitt besök i den kungliga kajutan.

Vinden var nu mycket fördelaktig. Man seglade förbi öarna Loppan och Loppekalven och nådde fram till Tromsö. Här började Finnmarken och Sivert Grubbe skrev:

”Loppesunden bebos av finnar, som alla är fiskare. Man har intet annat här än nakna sten och fjäll. Innevånarna har en kyrka som de kallar ’Fans badstuga’. Den är nämligen på den ena sidan helt svart av den ständiga röken, som utströmmar från det närliggande berget.”

Den 12 maj, på resans tjugosjätte dag, nådde man Nordkap på vars topp någon låtit inhugga en kompassbild i fjället. År 1599 ansågs Nordkap vara världens yttersta punkt mot norr. Andäktigt tog man klippan i beskådande, men man steg inte iland. Kungen skulle vidare utmed kusten, som nu vek av österut. Genom sin personliga närvaro kunde majestätet nämligen markera att även denna kust tillhörde Danmark. Det var framförallt engelsmännen som hade börjat använda sig av denna nordliga väg för att handla med Ryssland. Därmed slapp man den dyra Öresundstullen. Även svenskarna hade insett att denna vattenväg i norr kunde vara intressant.

År 1595 hade Sverige och Ryssland delat kustområdena vid det norra Ishavet mellan sig. Svenskarna hade genast påbörjat en mindre kolonisering av kusten för att kunna kräva skatt av de samer som här ständigt passerade. Svenskarna framställde till och med krav på skatterätt i hela Nordnorge ända ner till Lofoten. För Danmark var svenskarnas tilltag givetvis helt orimligt. Intäkterna från handelsvägen till det isfria Archangelsk var hotade, så även den danska kontrollen av det rika valfisket i området.

För Kristian IV var således denna långa sjöresa inte någon turistutflykt.Det var strävan efter makt och stora inkomster som styrde skeppen i Ishavet.

Två dagar efter passerandet av Nordkap siktades två handelsskepp. Man kan lätt föreställa sig upphetsningen, inte minst hos Kristian, när danskarna kom så nära att man kunde bestämma skeppens hemland. De två engelska skepparna måste ha fått skrämselhicka när plötsligt, bland valar och sälar, en dansk flotta dyker upp med självaste kungen ombord. Kungen myste – två priser tagna vid världens ände. Och det kom att bli fler av den varan!

Jagade engelska fartyg

Den kungliga flottan gick till Vardö. Här nåddes man på morgonen den 15 maj av budskapet att det längre österut, i hamnen Olenia, skulle finnas ytterligare två engelska skepp. Kristian gav order om omedelbar avgång. Seglen smattrade i vinden och inför de förstummade innevånarna i denna ort vid världens ände avseglade deras ledare och kung. Knappt två dygn senare siktades Stangenäs från mastkorgen på Victor.

Två skepp från Köpenhamn anslöt. Skeppens kaptener klagade över att engelsmännen med vapen i hand hade stulit några båtar med fisk. Kristian IV såg rött vid dessa upplysningar. En jakt startade och vid middagstid hann man ifatt det engelska fartyget Purchins som bordades och togs som pris. Vädret hade slagit om med hagel och snöfall. Trots detta fortsatte man.

Klockan åtta på kvällen gick en kraftig stöt genom det stora skeppet Victor. Man hade i full fart gått på ett undervattensskär och fastnat. Sjömän som hissades ner i det iskalla vattnet kunde berätta att kölen lidit skada på en längd av nio alnar, knappt fem meter. Situationen var ytterst allvarlig men de kraftiga vågorna gjorde att skeppet till slut gled av revet.

Knappt var faran över förrän den äventyrslystne kungen bäddade för nästa. Inne i hamnen i Olenia låg nämligen två engelska skepp för ankar. Kristian bemannade tillsammans med adelsmän och matroser amiralskeppets roddbåtar och äntrade, vilt skjutande och skrikande, skeppet Charitas. Kaptenen Villum Tell fördes som fånge i triumf över till Victor. Det andra skeppets besättning kapitulerade utan strid.

Kungen var på strålande humör. När därför den ryske befallningsmannen i Olenia med tio medhjälpare kom ombord för att överräcka gåvor, blev den stackars mannen genast bjuden på gille. Nu fick han bevittna hur en dansk segerfest gick till. Grubbe skrev själv att gästerna blev så berusade att de kom från bordet ”som svin och bestar”.

Naken tvekamp

Dagboken ger en intressant och detaljerad bild av livet vid den karga kusten i norr. På Kristi himmelfärds dag den 17 maj var man till exempel på ett gille hos en annan rysk befallningshavare. För att komma från skeppen till ryssarna blev man tvungna att gå över ett högt berg. Ryssarna bodde i enkla hyddor. Kosten som man trakterades med var mager – mest ost och smör gjort på renmjölk. Som dryck bjöds något som kallades för ”qvas”, bryggt av vatten och mjöl. Till kungens ära anordnades en rysk tvekamp. Två män, helt nakna och med kropparna insmorda med fett, kämpade utan vapen.

Åter under segel siktade flottan den 29 maj ett holländskt skepp som bordades. Vid slagsmålet under bordningen råkade man skjuta ihjäl kaptenen. Liket fördes i land och skeppsprästen Niels beordrades att hålla liktal. Prästen var minst sagt onykter och talet blev därför av det kortare slaget:

”Var han är född, det vet jag inte, lika lite som jag vet vilka hans föräldrar är. Hur han har levat är mig inte heller bekant. Däremot vet jag till punkt och pricka hur han dog. Men eftersom ni alla vet det också, slutar jag nu mitt tal. Amen.”

Offrade stulen katt

I början av juni, på hemväg, drabbades flottan av ännu ett långt och mycket svårt oväder. I tio dagar drev fartygen för vinden, oförmögna att göra någonting. Brist på bränsle gjorde att man endast kunde få varm mat en gång per dygn. Situationen blev allt mer kritisk. Till slut beslutade adelsmännen att helt vända sig till sin Gud. Man framförde i böner löftet att skänka pengar åt de fattiga bara man slapp att gå under. Intet hjälpte dock.

Men en dag fann man plötsligt orsaken till den kraftiga stormen. Vid denna tid var tron på häxor och trolldomskraft stark. Två gånger under 1500-talet hade häxor förgjort den danske kungens skepp genom att driva upp stormar och smådjävlar som styrde skeppen åt helt andra håll än dit man önskade. Nu var det tydligen dags igen. Häxorna spelade ett fult spratt med Danmarks högsta män här mitt ute på havet. Man lyckades snart gripa en sjöman ombord på Victor vars bekännelse klargjorde hela saken.

Sjömannen hade nämligen stulit en katt från en trollkunnig finnmarkskvinna vid ett av strandhuggen. Kvinnan hade bönat om att få sin katt tillbaka men bara mötts av hånfulla rop.

– Naturligtvis var katten roten till det onda!

Man band fast katten i ett träkar, skickade med lite mat och sedan fick djuret flyta ut på det stormiga havet. Och se, det hjälpte! Redan nästa dag var vattnet blankt och av vinden märktes nästan ingenting.

Fest i sex dagar

Den 21 juni seglade flottan in i Bergens hamn. Stadens alla kyrkklockor ringde och under folkets jubel steg kungen iland. Nu följde ett festande som gått till historien. I sex dagar varade kalaset.

Bergens apotekare bjöd en dag på gille i sitt hus. Kungen blev så glad att han själv slog sönder många fönster hos värden. Efteråt bekostade den höge vandalen nya rutor, på vilka det kungliga monogrammet var avbildat. På detta sätt skulle vittnesmål om husets ägares givmildhet bevaras för framtiden.

Den 20 juli, på resans nittiofemte dag, var sällskapet åter på Köpenhamns redd. Sivert Grubbe kunde konstatera att av alla resande på Victor hade endast en gått under – finnmarkskvinnans katt. Sivert avslutar sina dagboksanteckningar med en innerlig önskan för framtiden: ”Nog har jag plöjt den skummande sjö, nu vill jag prisa det torra. Gud give att jag aldrig mera kommer till sjöss!”