En föregångare till den klassiska husvagnen SMV 6, kallad »Ägget«.

© Sjöberg bild

Husvagnens historia

Flyttbara bostadsvagnar på hjul är ett gammalt fenomen. Däremot är den i Sverige så populära husvagnssemestern ett efterkrigspåfund – om än med rötter i en skotsk idé kläckt i slutet av 1800-talet.

27 juni 2018 av Katarina Harrison Lindbergh

Ett fragmentariskt barnaminne av en oval, ljus husvagnskropp under en Norrlandssemester 1979. Sval sand mellan tårna, en hängmatta av nät och surströmming med farfar en ljus kväll. Jag var drygt två år. 

Långt senare i en brun och vit Cabby drar ett åskväder in över en norsk campingplats. Regnet smattrar mot taket och jag lyfter på den mörkbruna rullgardinen för att se blixtarna. Jag sover skavfötters med min lillasyster.

Det är inga unika minnen. Tusentals svenskar har vuxit upp med campingsemestrar. Nästan hälften av alla som semestrar i Sverige på sommaren bor på camping. Alla bor inte i husvagn, men många gör det. Hur har det blivit så, och hur länge har vi gjort det?

Romer och vilda västern

Svaret beror på vad man menar med husvagn. Långt innan de ekipage som rullar
på sommarvägarna i dagens Sverige dök upp fanns det naturligtvis andra vagnar som man kunde bo i. Alla som sett en vildavästernfilm har kunnat beskåda hästdragna täckta 1800-talsvagnar fyllda till bristningsgränsen med husgeråd, möbler och barn på mödosam färd över prärien. De fanns på riktigt.

I Europa tog sig resande teatersällskap, trollkarlar och charlataner fram på vägarna i målade vagnar. Det fanns också människor vars permanenta hem utgjordes av husvagnar. Romer och resande har i lång tid flyttat mellan landsändar och över gränser. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet var hästdragna handbyggda vagnar en vanlig syn på vägarna.

Romer och resande levde förr ofta i egentillverkade husvagnar. Familjen Deikon i Vellinge på 1930-talet.

© Otto Ohms samling/IBL


Utanför det romska samfundet tedde sig det kringflackande livet kanske spännande, men verkligheten kunde vara svår och husvagnslivet ofrivilligt. När svenska romer så småningom lämnade vagnarna för lägenheter eller hus brändes ekipagen. Nästan inga sådana husvagnar har bevarats.

Det frivilliga, turistiska husvagnslivet var ovanligt vid denna tid, både i Sverige och i andra länder. En och annan entusiast gav sig ut på vägarna redan vid 1800-talets slut för att få uppleva naturen, sommaren och äventyret på nära håll, men dessa husvagnspionjärer var ytterst få.

Stables ritade husvagnen Wanderer

En sådan föregångsman var skotten William Gordon Stables (1837–1910). Han kastade avundsjuka blickar på de romska barn som passerade hans barndomshem i vagnar. När han blev en ung man drev hans äventyrslusta honom på två strapatsfyllda resor till Arktis, varav en höll på att kosta honom livet. 

Sedan han gift sig och bildat familj började han skriva livfulla ungdomsromaner i samma genre som Jules Verne, men där gick länge gränsen för äventyret.

Ändringen kom i samband med en utflykt, då Stables mötte en skara romer i husvagnar. Han blev inbjuden och fick se hur de hade det. Ur mötet föddes idén om en egen vagn på hjul. Husvagnen Wanderer, efter Stables egna ritningar, tog form och konstruerades av Bristol Wagon Company år 1885.

Den fyrhjuliga vagnen vägde nästan två ton och drogs av två starka hästar. I vagnen fanns bland annat spis, sovplats, tvättmöjligheter och förvaringsutrymmen. Med Wanderer gjorde Stables månadslånga utflykter i det brittiska landskapet.

Husvagnen Bohem tillverkades av AB Lamellplast i Lindome 1961–65. Här färdigställs prototypen.

© Mölndals stadsmuseum

Stables skrev naturligtvis en bok om sina upplevelser: A Souvenir of the »Wanderer« Caravan (1895) där han kallar sig »the Gentleman Gypsy«, ett namn ämnat att förmedla stil och äventyr. Husvagnen har bevarats för eftervärlden och kan i dag beskådas på Bristol Industrial Museum.

Bilism och semester gynnade husvagnen

Den verkliga boomen för internationellt och även svenskt husvagnsliv kom emellertid inte förrän efter andra världskriget. Två faktorer banade väg för de rullande semesterhemmen. För det första behövdes semester, för det andra en bil som kunde dra vagnen. 

Redan 1938 fick alla svenskar rätt till två veckors semester. 1963 hade de förökat sig till fyra lediga veckor. Ju längre ledigheten blev, desto större blev reslusten. Vid denna tid tog även charterresandet fart.

Bilen var länge en lyxprodukt. Vägnätet var uselt, mestadels bestående av smala grusvägar som sönderföll till lervälling vid ihållande regnväder eller tjällossning. Under dessa förutsättningar fanns inget större behov av bil. Det var troligare att man kom fram i tid om man gick, red eller cyklade än om man valde bilen.

Men detta förändrades. Många vägar asfalterades under decennierna kring 1900-talets mitt. Och bilparken byggdes snabbt på. 1945 fanns drygt femtiotusen privatbilar i Sverige. Tio år senare, 1955, rullade det över 630 000 privatregistrerade bilar på de svenska vägarna.

"Ägget" – en svensk husvagn

Tältsemestern var ett alternativ till husvagnslivet, men med ökade krav på bekvämlighet blev den rullande vagnen allt populärare, och det fanns många svenskbyggda varianter att välja mellan.

Tidigt ute var Sörbo Mekaniska Verkstad i Örebro. Här gjordes de första vagnarna redan i slutet av 1940-talet. SMV 6, den vagnmodell som på grund av utseendet kallas »Ägget«, började tillverkas 1955. 

De flesta svenska husvagnstillverkare etablerades från och med 1960-talet med produktion i orter som Eksjö, Nossebro, Motala, Stockholm, Karlskoga och Dorotea.

Tält och husvagnar om vartannat på Sälviks Camping i Fjällbacka, norra Bohuslän. Foto från 1960-talet.

© Åke Rask/Bohusläns museum

Storhetstiden för den blomstrande men ganska småskaliga husvagnstillverkningen varade i ett par decennier. Mot 1900-talets slut fick de mindre tillverkarna allt svårare att konkurrera med de större, och många blev uppköpta eller fick slå igen. 

I dag finns endast ett fåtal svenska husvagnstillverkare kvar, och deras produktion är liten om man jämför med ett land som Tyskland, där husvagns- och husbilsproduktionen är betydande.

Campingplatser växte fram

När husvagnslivet tog fart steg efterfrågan på campingplatser. På solsäkra och pittoreska orter på Öland och Västkusten ploppade en rad sådana upp som svampar ur jorden. 

Inledningsvis var kraven från gästerna ganska modesta. De flesta var nöjda om det fanns rinnande vatten och några toaletter. Men snart krävdes eltillgång och andra faciliteter som duschar, kök och tv-rum. I dag kan en stor camping se ut som ett smärre nöjesfält, komplett med vattenland, affärer och restauranger.

En så utbredd företeelse som husvagnscamping har naturligtvis blivit föremål för forskning. Vi vet varför folk gillar husvagnsliv och varför så många utnyttjar campingplatser. Främst väljer många husvagn för att den ger frihet och bekvämlighet på samma gång – trots att man befinner sig på resande fot kan man ha med sig i princip allt man önskar.

Husvagn som sommarstuga

De viktigaste skälen till att välja att bo på campingplatser i stället för att fricampa i naturen är att det förra alternativet erbjuder större bekvämlighet och trygghet. 

Vissa husvagnsägare, så kallade säsongare, anländer till en viss plats år efter år och stannar där under hela ledigheten. Husvagnen blir som en sommarstuga. För dessa semesterfirare blir det sociala livet på campingen viktigt, där man kan träffa gamla vänner som har samma intresse – att bo i husvagn.

Publicerd i Populär Historia 7/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också