Svensk semester: Koppla av – men var inte lat!
När semestern infördes i Sverige 1938 var målsättningen att människor skulle vila upp sig, men utan att vara lata. Myndigheterna bekymrade sig över hur vanligt folk skulle klara av den nya friheten, och därför genomfördes flera upplysningskampanjer.
Tre semesterfirare utanför Mölle 1939. Året före hade två veckors lagstadgad semester införts.
Cykla och campa. Bila med husvagn. Flyga till Mallorca. Ända sedan semestern infördes i Sverige 1938 har resan varit idealet. Målet var nämligen att vila upp sig, men man fick inte vara lat. Resan uppfyllde båda kraven. Motivet till att införa två veckors betald semester 1938 var, enligt riksdagen, ett ökat behov av rekreation bland arbetarna. Den ökade mekaniseringen och det högre tempot i produktionen slet ut löntagarna allt snabbare.
Kunde urarta i dans och alkohol
– Men semesterlagen sågs inte som en välfärdsreform för den enskilda individen. Syftet var att folk skulle hålla sig friska så att de kunde göra ett bra arbete resten av året. Därför fick man inte använda semestern hur som helst, säger Lena Eskilsson, idéhistoriker vid Umeå universitet.
Myndigheterna och överklassen bekymrade sig över hur vanligt folk skulle klara av den nya friheten. Somliga motståndare till semestern uppfattade själva tanken på ledighet som en uppmaning till lättja och latmansliv. Även anhängare av semesterlagen uttryckte farhågor för att ledigheten skulle urarta i dans, alkohol och skräpkultur – som att lyssna på radio eller se på film.
För att förhindra att arbetarna tappade kontrollen under semestern genomfördes flera upplysningskampanjer. Organisationer som Friluftsfrämjandet och Svenska turistföreningen gav ut tidningar med artiklar som beskrev vad den ideala semestern skulle innehålla.
Friluftsliv och fysisk aktivitet
På utställningen ”Fritiden” i Ystad 1936 informerades om hur semesterfiraren kunde uppnå en aktiv semester. Resan fick naturligtvis stort utrymme. Utställningen uppmuntrade också till friluftsliv. Genom att campa eller bo i sportstugor skulle semesterfiraren leva hälsosamt. Det enkla livet skulle kombineras med gymnastik och fysiska aktiviteter. Samtidigt betonade utställningen att en bra semester skulle göra människan lycklig och harmonisk.
– Man såg ingen motsägelse mellan nytta och nöje, säger Lena Eskilsson.
Alla levde inte upp till idealen
Men i verkligheten var det inte alla som levde upp till idealen. Orvar Löfgren, professor i etnologi vid Lunds universitet, tror att upplysningskampanjerna hade en ganska marginell betydelse för de enskilda semesterfirarna.
– De gjorde helt enkelt saker som de bara drömt om tidigare: att testa sin äventyrslystnad, att inte göra någonting eller att umgås med familjen på ett sätt som inte var möjligt i vardagen. Det viktiga var att man bestämde själv, säger han.
Aurora Lewén, doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, studerar semesterideal kontra verklighet. Även hon konstaterar att alla inte levde upp till idealet.
– Till en början hade inte alla råd att resa på semestern. En del blev kvar hemma och ägnade sig åt sol och bad. Andra reste, men med väldigt låg budget. Ofta cyklade man och hälsade på släkt eller vänner, säger hon.
Sightseeing och fönstershopping
Men resandet ökade ändå relativt fort. Mellan 1930-talet och 1950-talet femdubblades konsumtionen av resor.
– Sightseeing var tidigt ett genomgående tema. Folk åkte till olika landsdelar för att titta på byggnader, uppleva naturen eller för att fönstershoppa i städerna, säger Aurora Lewén.
Alla kunde dock inte nöja sig med att arbetarna aktiverade sig under semestern. Snart höjdes röster som påpekade att somliga flängde runt för mycket.
Orvar Löfgren refererar en debattartikel i Svenska Dagbladet där skribenten menar att det är alldeles befängt att försöka hinna se en stad som Stockholm eller ett vidsträckt distrikt som Dalarna på bara några dagar. Det gynnade inte den eftersökta rekreationen.
Jämna ut klasskillnader
Utöver behovet av rekreation hade den socialdemokratiska regeringen, enligt Aurora Lewén, ytterligare ett skäl till att införa semester för alla: att jämna ut klasskillnaderna. Överklassen hade naturligtvis både semestrat och rest redan före 1938. På 1700-talet började de företa nöjesresor till vackra parker; dessa byttes senare ut mot vildmarksresor och därefter mot kulturresor.
Några år innan semesterlagen infördes fick vissa tjänstemän två veckors ledighet genom privata avtal. En del industriarbetare hade några dagars semester genom kollektivavtal, men majoriteten var helt utan.
Bönder och husmödrar utanför
Så värst jämlikt blev det emellertid inte med den nya lagen. Den omfattade inte ens alla grupper och för till exempel lantarbetare skrevs flera undantag in. Bönder och husmödrar lämnades utanför. Först på 1940-talet infördes en särskild husmoderssemester. Den innebar att de fattigaste och mest utarbetade husmödrarna kunde ansöka hos staten om bidrag för resa och uppehälle på särskilda semesterhem.
Liksom för arbetarna i allmänhet handlade det inte så mycket om husmoderns personliga hälsa, som att hon behövde vilan för att göra en bra arbetsinsats i familjen under resten av året.
På semesterhemmet skulle husmodern vila upp sig och göra små studiebesök, till exempel på en bondgård med många djur eller en trädgårdsanläggning.
– Men kraven på en aktiv semester var inte lika stora på husmödrarna för man insåg hur hårt de slet under resten av året, säger Aurora Lewén.
Hon har studerat frågelistsvar från Nordiska museet där män och kvinnor skildrat sina ledighetsperioder. En husmor berättar att hon tyckte att det var skönt och lite märkvärdigt att få åka på semester.
– Samtidigt påpekar hon att det innebar en del extra arbete innan hon gav sig iväg. Yngsta barnet skulle vänjas av från bröstet, de äldre barnen behövde nya kläder, hon bakade och lagade extra mat och lärde upp kvinnan som skulle hjälpa till i hushållet medan hon var borta.
Facken öppnade semesterhem
I debatten inför lagens införande konstaterar lagstiftarna att alla troligtvis inte skulle ha råd att åka på semester. Men staten agerade inte för att underlätta för dem med sämst ekonomi. Däremot öppnade flera fackförbund och föreningar semesterhem dit arbetarna kunde resa och bo billigt. Där kunde de sola, bada, vila och umgås med andra ur samma klass. Små utflykter ordnades för bildningens och aktivitetens skull. Konsumentkooperationen och Landsorganisationen startade tillsammans resebyrån Reso, som arrangerade billiga bussresor både inom Sverige och till Europa. Svenska turistföreningen öppnade flera vandrarhem (se separat artikel).
– Efter lagens införande blev det innehållet i semestern, snarare än om man hade semester eller inte, som markerade vilken klass man tillhörde, säger Aurora Lewén.
Även om personer ur olika klasser stötte ihop vid vissa sevärdheter och klassgränserna inte var riktigt lika tydliga i turismens land fanns de ändå där. På vägkrogarna höll överklassen till i stora matsalen medan arbetarna nöjde sig med en kopp kaffe på terrassen. Medelklassen bodde på pensionat medan arbetarna övernattade i tält.
Nyttoaspekten ständigt närvarande
För många ur arbetarklassen innebar semestern också ett visst mått av arbete. Under de första åren då få hade råd till något annat än att hälsa på vänner eller släktingar deltog de ofta i deras vardagsliv och kunde exempelvis hjälpa till med skörden. Andra snickrade på sommarstugan, påtade i trädgården, plockade bär eller gick på älgjakt. Nyttoaspekten var ständigt närvarande.
– Det verkar också som en del ur arbetarklassen bekräftade sin klassidentitet under semestern. En man åkte först på arbetarmässa, sedan på sightseeing i Ådalen och sist besökte han industrier. Detta förekom inte hos medelklassen på samma sätt, säger Aurora Lewén.
Efter andra världskriget exploderade svenskarnas semesterresor. Högkonjunkturen gjorde att familjerna fick det ekonomiskt bättre samtidigt som kommunikationerna förbättrades. Semestern utökades först till tre veckor 1951 och sedan till fyra veckor 1963. Sedan 1977 har vi fem veckors semester.
Bilsemester med husvagn
Bilsemestern slog först igenom. Familjen stuvade in sig och allehanda mer eller mindre nödvändiga produkter som campingset och resegrammofon i bilen, kopplade på husvagnen och gav sig ut på vägarna. På campingplatsen levde de enkelt och nära naturen, precis som det gamla lantlivsidealet från 1930-talet föreskrev.
Snart lockade flyget till sig semesterfirarna. Den första charterflygningen ägde rum 1954, då 26 personer reste i grupp till Palma de Mallorca. Resan tog tolv timmar och innehöll fyra mellanlandningar. Året därpå slog charterresandet igenom på allvar och Mallorca fick sällskap av Kanarieöarna som populäraste destination.
Till en början var dock skepticismen stor. Flygkaptenen Göte Rosén försökte i början av 1950-talet intressera svenska resebyråer för idén. Men de trodde inte alls att så många som ett trettiotal personer skulle vara intresserade av att resa till Mallorca med en DC 3:a.
Sällskapsresor till Mallorca
I stället var det ”busskungen från Örebro”, Knut Oskar Gustavsson, som nappade på idén. Men inte heller han var först intresserad av charterresor utan ville snabbt transportera resenärerna till städer i Europa, från vilka han genomförde bussturer. Först då dessa resor blev en succé vågade han genomföra sällskapsresan till Mallorca.
När framgångarna var uppenbara tog det inte lång tid innan resebyråerna tog upp konkurrensen om charterturisterna. Branschen ökade snabbt. 1955 reste cirka 20 000 svenskar på charter, 1978 var det 1,2 miljoner.
Grisfesten symbolen för hedonism
Samtidigt växte kritiken mot chartersemesterns inslag av slapphet. Det gick ju inte alls ihop med idealet om den aktiva semestern. Grisfesten blev snart symbolen för hedonism och ytlig massturism utan inslag av bildning.
– Semestern har alltid haft olika betydelse för olika personer. För arbetarna med monotont jobb och stämpelklocka innebar ledigheten en frihet från arbetet. För dem var drömmen att få ligga vid poolen. Men för medelklassen som trivdes på jobbet innebar semestern en frihet till att berika sig ytterligare genom att uppleva ny kultur och natur. Just på charterresan blev krocken mellan dessa kulturer extra tydlig, säger Orvar Löfgren.
Debatten om turismen
Han menar att folk bekymrar sig mycket över hur andra semestrar. Under ledigheten möts grupper som inte annars träffas, samtidigt som semesterfirarna har gott om tid att observera varandra.
– Genom hela historien löper debatten om rätt och fel sorts turism, det handlar ofta om förr och nu: då fanns det riktiga resenärer, nu finns bara turister. I botten ligger motsättningen mellan en klassisk elitturism och en expanderande massturism. Överklassen är ständigt på jakt efter nya orörda platser som massturismen inte nått till. Men samtidigt behöver de massturismen för att definiera sig själva, säger Orvar Löfgren.
Det lantliga idealet hänger kvar
Parallellt med reseidealet utvecklades under hela 1900-talet det lantliga idealet. Allt fler sökte sin rekreation i sommarstugor runt om i landet. De små hyrda sportstugorna byttes efterhand ut mot nybyggen. Mången svensk snickrade ihop sin sommarstuga under efterkrigstiden. Men det var naturligtvis en stor skillnad på överklassens sommarvillor och arbetarnas fritidsstugor.
I dag lever både reseidealet och lantlivsidealet kvar. Det påstås att svenskarna är ett av världens mest resande folk och att vi har procentuellt flest sommarstugor i världen. Men fortfarande finns det de som inte har råd att semestra enligt idealet. Enligt en undersökning som Statistiska centralbyrån gjorde i 2002 har var sjätte anställd varken tillgång till sommarstuga eller råd att åka på en veckas semesterresa i Sverige eller utomlands om året. Skillnaderna mellan arbetare och akademiker är tydliga.
Semester en individuell rättighet
Semester uppfattas numera som en individuell rättighet, inte som något som främst är till för produktionens skull. Ingen tycker nog längre – som husmodern – att semester är något märkvärdigt. Det har fått till följd att det blivit mer legitimt att ligga vid poolen eller på stranden och bara slappa. Trots det finns rädslan för att uppfattas som lat kvar.
Eva Wolf, etnolog vid Göteborgs universitet, som studerat charterturism konstaterar att motsättningen mellan vila och rekreation genom aktivitet och bildning fortfarande finns där.
– Även de som säger att de bara vill sola och bada på semestern upplever att de borde följa med på åtminstone en utflykt som ger dem inblick i den lokala kulturen eller naturen.
Publicerad i Populär Historia 4/2003
