Precis som de flesta gravplatser har den i Qaanaaq, världens nordligaste, mycket att berätta. Den lilla kyrkogården ligger på en höjd med utsikt över berg och glaciärer och ett hav som ännu i slutet av maj är helt fruset. Sikten är milsvid. Allt är på samma gång nära och mycket långt bort.

Ett av de vita träkorsen är nytt och bär en mässingsplatta med fyra namn – tre vuxna och ett barn som fötts här i Thuledistriktet men som dött i New York under våren 1898. Ovanför namnen två ord: Nunamingnut uteqihut. Men varför är graven ny om de dog för över hundra år sedan, och vad hade de i New York att göra?

Polareskimåerna, eller inughuit som de kallar sig själva, är en grönländsk minoritet som i drygt sjuhundra år levt i Thuledistriktet eller Avenarsuaq. Första gången polareskimåerna, eller The Arctic Highlanders som de då benämndes, kom i kontakt med européer var så sent som 1818. Åtskilliga polarfarare och valjägare följde snart, men eskimåernas omvärldsberoende inleddes på allvar med amerikanen Robert Pearys långa närvaro åren 1891–1909. Peary var besatt av att bli först till nordpolen, men insåg att det var ett projekt som fordrade övervintring i området och tillgång till inughuits speciella transportteknik.

Peary lejde hundspannsförare och jägare som fick ersättning i form av vapen och förnödenheter. Befolkningen förväntades ständigt stå till Pearys förfogande och tubbades till att avyttra allt av intresse för museer och forskare hemma i USA. Eller rättare – sådant som Peary kunde sälja när han återkom. I synnerhet Naturhistoriska museet i New York, American Museum of Natural History, var en ivrig mottagare av Pearys etnografika och köpte allt från kranier till skinnlagda draghundar.

Vid mitten av 1890-talet knöts antropologen Franz Boas till museet. Han närde ett stort intresse för eskimologi efter att ha fältarbetat i Arktis och framförde till Peary önskemål om att få en polareskimå till New York under ett år. Syftet var att göra en systematisk studie av inuktun, inughuits språk.

När Peary i slutet på september 1897 anlände till New York, var hamnen som vanligt kantad av tusentals åskådare. Tidigare hade han haft med sig isbjörnsungar och meteoritblock från Grönland. Och även denna gång var båten ett flytande kuriosakabinett med valben och eskimåskallar. Men störst var intresset för sex levande eskimåer som iförda sälskinnsstövlar och isbjörnsbyxor stod framme i fören och svettades. Franz Boas önskan hade gått i uppfyllelse flera gånger om.

Tidningsreportrarna överöste Peary med frågor: Vad var det för figurer han tagit med sig? Och vad trodde han om Andrée, hade svensken snuvat honom på nordpolen nu? Peary svarade att det inte fanns något att oroa sig över eftersom ballongen siktats i Sibirien. Och så berättade han om sina eskimåer.

De som följt med, införstådda med att de skulle bli borta ett helt år, var Nûtaq och hans fru Atangana och deras lilla dotter Aviaq, en föräldralös pojke som hette Uisâkavsak och så Qissuk och hans lille son Minik. Nûtaq och Qissuk hade arbetat åt Peary och kände sig nog hedrade av erbjudandet att få följa med Piulerriaq, som Peary kallades, till hans hemland. Men självklart kunde de inte vara borta från sina närmaste så länge, därför var barnen med.

Mötet med den nya världen gjorde dem förbryllade. Bara människorna runt båten hade varit fler än samtliga inughuit. Men det som störde mest var inte de nyfikna blickarna, utan den tryckande värmen. Sensommarhettan gjorde dem förkylda och det dröjde inte förrän de drabbades av influensa.

Från båten flyttades de till källaren i Naturhistoriska museet, och därifrån till vinden. På nätterna, när alla nyfikna manhattanbor gått hem, gick de sex ut och sov på stenläggningen vid museets ingång.

Tioårige Minik var duktig att sjunga och kom i centrum för uppvaktningen från allmänhet och press. Intresset var enormt stort och gruppen bussades runt som ett resande teatersällskap. Men mesta tiden var de sysslolösa. Snart sjönk de ner i hemlängtan.

Och inte nog med det, på grund av sina kraftiga förkylningar togs de in på Bellevuesjukhuset. Läkarna visste inte vad de skulle göra med sina norröna patienter. För att försöka vara vänliga serverade sjukhuset grönsaker, något som bara sänkte deras humör ytterligare. Och hela tiden jagades de av pressen som ville skriva om ”Pearys eskimåer”. Robert Peary själv hade emellertid inget intresse för dem längre; han hade en pol att erövra, och var vid tiden för deras insjuknande i Europa på jakt efter ett nytt expeditionsfartyg.

Under loppet av några korta vårmånader 1898 dog fyra av de sex i tuberkulos. Först Qissuk, sedan Atangana och Nûtaq och sist Aviaq. Pojken Uisâkavsak fick resa hem ett par månader senare. Enligt New York Times reporter var Uisâkavsak den gladaste personen ombord när Pearys fartyg Windward lämnade Manhattan. Glädjen över att snart vara hemma fick honom att dansa på däcket.

Ensam kvar i det främmande landet var Minik – ensam i en värld som hade rasat samman. Modern Mánik och alla kvinnliga släktingar hade dött i en epidemi som härjat Nordvästgrönland två vintrar tidigare. Minik och hans far Qissuk hade kommit varandra ännu närmare efter det. Och även om Minik var för ung för att fullt ut följa jägarlivet satt han med på släden och hörde sin fars alla berättelser om bytesdjurens list och om andemanarnas färder under haven. Nu hade också Qissuk lämnat honom.

Vid tidpunkten för Qissuks död låg de andra nedbäddade. Endast Minik kunde närvara vid sin fars begravning som tjänstemännen på Naturhistoriska museet anordnade en sen kväll. Efteråt kunde Minik meddela sina landsmän att allt gått rätt till och att Qissuks ande inte skulle besvära dem. Minik skulle dock få all anledning att ändra den uppfattningen...

Det vetenskapliga intresset för inughuit handlade runt sekelskiftet om skallmått, kroppsvikt och blodgruppsbestämning. Proverna utfördes mestadels under väntetiden på den avgörande attacken mot polen, men var i praktiken ofta ett slags vetenskapligt alibi för nordpolshysterin. Alternativt kunde det idoga mätandet fungera som ett botemedel mot den arktiska ledan som alltid infann sig sedan mörkret lagt sig på senhösten. Om expeditionsdeltagarna bara hade något som de trodde var meningsfullt, så skulle tiden gå fortare, var tanken.

Efter Qissuks död flyttade Minik hem till familjen Wallace. Fadern William arbetade på Naturhistoriska museet och modern Retta ville gärna adoptera ett syskon till ende sonen Willie. På ateljébilder från sekelskiftet poserar de jämnåriga pojkarna i sjömanskostym. Miniks långa och opassande svarta hår är nu kortklippt. Tillfälliga gäster tar honom för en liten japan.

Minik döps men fortsätter sjunga inughuitsånger utstyrd i päls med uppkavlade ärmar. Han börjar i skolan, begapad av skolbarn och uppvaktande press, men har svårt att komma underfund med böcker. Och ständigt gör sig sjukdomen påmind. Även om han snart nog lärde sig tala amerikanska flytande och idrottade flitigt med Willie, tycks han aldrig ha blivit helt återställd.

Minik verkar ha trivts bra i sin fosterfamilj, vilket gjorde att han tog Rettas bortgång i mars 1904 mycket hårt. Hon hade varit en god mor, men nu lämnade också hon honom. Som om inte detta var nog blev William, uppenbarligen med rätta, anklagad för ekonomiska oegentligheter på museet och fick sparken.

Sommaren 1904 finner vi Minik arbetande som caddy på golfbanan i Pelham Park i närheten av den enkla bostad de flyttat till sedan Wallace tvingats sälja sin egendom. Ekonomiska problem till trots, gör William Wallace vad han kan för att hjälpa sin fosterson. Enligt vad Minik själv berättat ville han studera till tandläkare eftersom sådana kunskaper skulle vara nyttiga om han en dag fick möjlighet att återvända. Minik är nu sexton år och har börjat fundera på var han egentligen hör hemma.

Uppenbarligen var det Miniks intresse för just tänder som i januari 1907 fick honom att bege sig till Naturhistoriska museet, det är åtminstone så som både Ken Harper och Rolf Gilberg, som forskat i ämnet, uppfattat händelseförloppet. Väl på museet ska Minik inte bara ha funnit olika djurtänder, utan också mänskliga skelett – och bland dessa sin far Qissuk!

Fyndet av pappan i glasmontern låter nästan overkligt, och det är också oklart om det verkligen var på det viset som Minik fann resterna av sin far. Att Qissuks skelett fanns på museet vid denna tidpunkt råder det dock inga tvivel om. Bilden av eskimåpojken som oförhappandes finner sin fars skelett i en glasmonter blev hur som helst tidningarnas favoritbeskrivning av händelsen.

I de intervjuer som långt senare gjordes med Minik framgår att han efter det hemska fyndet omedelbart uppsökte museichefen. Denne tog Minik för en japan och svarade villigt på frågorna om hur skelettet kommit i museets ägo. Han begärde fram accessionskatalogen men undrade naturligtvis varför en ung japan var så intresserad av en gammal eskimågubbe. Minik skall då ha svarat: ”Det är skelettet av min far. Jag hade inte väntat mig att finna det utställt här, för i min barndom såg jag när han dog och hur hans kista blev nedsänkt i jorden. Jag grät mycket då.”

Museichefen blev överrumplad av det han just fått höra och frågade om det var sant, att Minik verkligen var polareskimå och inte japan. Minik – som var van att höra den kommentaren – svarade kort: ”Nej, jag är ingen japan. Visst säger man att jag liknar en japan, men jag är polareskimå. Och jag blev född i polareskimåernas land.”

Nyheten var snabbt ute och snart bekräftades, bland annat av Franz Boas, att Qissuks begravning varit ett skådespel för att inte oroa de andra. Det var inte Qissuk som sänkts i jorden, utan en trädstam svept i tygtrasor. Även Atangana fick en falsk grav, men när Nûtaq dog var spektaklet över. Hans lik kördes direkt till anatomiska institutionen och museets benhus. Barnen levde visserligen, men deras uppfattning om traditionellt gravskick brydde sig ingen om.

Det hade inte alls blivit som man hoppats. Polareskimåerna insjuknade så snabbt att något vetenskapligt arbete om dem aldrig hann genomföras. Undantaget var möjligen den amerikanske antropologen Ales Hrdlickas uppsats An Eskimo brain som författaren inledde med att berätta att hjärnan tillhört en viss Qissuk.

Den första braskande dagstidningsartikeln kom i New York World med rubriken ”Give Me My Father’s Body!”. Ingressen gick i samma stil: ”The pathetic story of Menie the Esquimaw boy, who is growing up in New York and is going to find the North pole some day, but who now wants most the bones of his father from Museum of Natural History.”

Tidningen hade missuppfattat Miniks namn och det är också osäkert om Miniks önskan verkligen gick ut på att få faderns skelett. Troligare är att Minik ville protestera mot att han blivit bedragen. Kravet att få faderns skelett, att anse sig vara rättmätig ägare till en släktings benrangel, antyder en moraluppfattning som är amerikansk, inte polareskimåisk. Problematiken kom också att formuleras i termer av äganderätt, snarare än exempelvis moraliskt ansvar, vilket naturligtvis gjorde att frågan lätt kunde medialiseras.

Snart nog hade det blivit en svartvit snyfthistoria. Peary och museet anklagades för girighet och känslokyla. I början av maj kom en längre artikel i San Francisco Examiner med rubriken ”Peary’s neglected Eskimo boy wants to shoot him”. Tidningen hade tagit fasta på Miniks besvikelse, men att Minik tänkte skjuta Peary var en osmaklig överdrift som knappast gjorde Miniks ställning bättre.

Minik hade blivit en besviken och förvirrad tonåring på glid i en jättestad han inte kunde känna som sin. Han började tala om att åka hem. Peary vägrade dock ta med sig Minik trots flera framstötar och trots att han därmed på nytt drog på sig allmänhetens ogillande. Varför kunde han inte göra Minik den lilla tjänsten?

”Peary fruktade att jag skulle berätta för mitt folk om hur han och hans Arctic Club behandlat mig. Han visste, att om jag gjorde det, så skulle han aldrig nå nordpolen”, berättade Minik i en intervju den 27 maj 1909. Förmodligen hade han rätt.

Efter påtryckningar som letade sig ända fram till Vita huset, fick Minik i juli 1909 plats på en båt som via New foundland skulle ta honom åter till norra Grönland. Han hade kommit med sin far iklädd eskimåstövlar och päls. Nu skulle han åka tillbaka i slips och sportjacka med collegeemblem. Och utan sin far.

En månad senare ankrade fartyget i North Star Bay intill inughuits boplats Uummannaq (i dag amerikanska Thule Air Base). Minik steg i land. Hans kläder dög inte för det arktiska klimatet och sitt modersmål hade han fullständigt glömt. Sorqaq, en gammal jägare och avlägsen släkting, tog sig an Minik och lät honom bo i sitt hem. Av honom lärde sig Minik språket liksom konsten att sköta hundsläde, jaga och paddla kajak.

Ett år gick och Minik flyttade in i den berömde danske etnologen och polarforskaren Knud Rasmussens nya handelsstation. Han blev snart en värdefull medhjälpare åt danskarna. En tid hade han en relation med inuguaqkvinnan Arnannguaq, men det tycks inte ha fungerat. Minik var en splittrad person som hade svårt att veta var han egentligen hörde hemma.

Åren 1913–16 arbetade Minik åt amerikanska Crocker Land-expeditionen. Hans unika kunskaper i inuktun och amerikanska kom väl till pass. Och Minik fick ett erkännande han länge strävat efter. Men samtidigt blev han ständigt påmind om sin egen position.

I september 1916 fick Minik möjlighet att komma till USA. Han tog chansen. Möjligen tänkte han sig att pressen skulle nappa på hans berättelse om hur det egentligen gick till på Pearys nordpolsfärd. Men intresset var svalt, ett världskrig pågick i Europa och få brydde sig längre om vem som varit eller inte varit på nordpolen.

Året därpå var Minik skogsarbetare i nordligaste New Hampshire. För 50 cent om dagen arbetade han tillsammans med svenskar, finnar och kanadensare. Minik trivdes bland sina nya arbetskamrater. Och kanske var det i denna miljö som han äntligen kände sig som hemma – en främling bland andra.

Men säg den glädje som varar. En epidemi av spanska sjukan drabbade skogsarbetarlägret och skördade många offer. Sjukdomarna som under hela Miniks liv följt i hans spår och ryckt bort de flesta av hans vänner, hann till slut upp också honom. Den 29 oktober 1918 dog Minik, trettio år gammal. Han begravdes på platsen.

Sjuttiofem år senare, 1993, blev frågan om inughuitskeletten åter aktuell. Debatten om repatriering pågick för fullt i USA och Naturhistoriska museet i New York ville undvika att dess skamfilade rykte åter skulle tröskas runt i media. I juli detta år flögs skeletten av Qissuk, Nûtaq, Atangana och Aviaq till Thule.

Begravningen skedde på kyrkogården i Qaanaaq. Trots att ingen av dem var kristen restes ett kors och på det en mässingsplatta med deras namn. Ovanför namnen två ord: Nunamingnut uteqihut – ”de har kommit tillbaka”.

Torgny Nordin är författare, fotograf och vetenskapsjournalist. 2001 gav han ut boken Arktis – en gränslös värld (Historiska Media).

Att läsa. Predikanten Sechmann Rosbach publicerade 1934 på grönländska de intervjuer med Minik som han gjort när Minik återkommit till Thule. De kom på danska 1969. Kenn Harpers bok Give me my father’s body! utkom 1986 och redovisar en stor mängd källmaterial, inte minst tidningsartiklar. Journalisten Philip Lauritzens Myten om Minik var den första boken om Minik på danska. Etnografen Rolf Gilbergs Mennesket Minik (1994) är den mest utförliga boken om historien. Det är också en utmärkt skildring av inughuitkulturen. Denna artikel bygger väsentligen på Harpers och Gilbergs forskning.

**Publicerad i Populär Historia 4/2004