Drömmen om det sköna livet
Under 1800-talets senare hälft drabbades västerlandet av en egendomlig feber. Den grasserade som värst mellan 1885 och 1914. Vi kallar den La belle époque.
År 1850 hade Europa bara 45 städer med mer än 100 000 invånare, 1914 hade antalet ökat till 143. Vid sekelskiftet hade Berlin 1,9 miljoner invånare, London 4,5 och Paris 2,7. Tillväxten var bara till en del resultatet av storindustrins utveckling. Den hängde också ihop med något mer svårdefinierat. Det var i städerna det hände, det nya livet. Det som levdes och leddes av en helt ny folkgrupp, en som många drömde om att tillhöra eller åtminstone befinna sig i närheten av. De sofistikerade och relativt sysslolösa – de urbana.
Det var en överklass som i den nyare historien saknar motstycke. Frankrike före revolutionen hade inte på långt när haft så svarta klassgränser. Industrialiseringen och spekulationerna i dess spår hade koncentrerat enorma rikedomar på få händer, och det gjorde folk måttlösa, flamboyanta.
Beteckningen La belle époque föddes i backspegeln, från det första världskrigets och den första bleka efterkrigstidens perspektiv. Frasen är helt naturligt fransk, för även om några av de mest entusiastiska utövarna var anglosaxer, så var det i Frankrike det sköna livet framför allt levdes, och det var här det fick sin balans i en formlig explosion av konstnärligt nyskapande. I Paris samlades konstnärer från hela världen, och härifrån utgick signalerna, utstrålade kraften hos en kultur som mer än någon annan i modern tid skulle komma att hylla formen. Det utsökta, avslipade, till ytterlighet raffinerade, vare sig det var ett smycke av Lalique, en trappa av Gaudí, en dräkt av Fortuny, en sås av Escoffier eller en replik av Wilde. Djupsinnet hade haft sin tid – det här var elegansens.
Men man underskattar betydelsen av La belle époque om man nöjer sig med att konstatera att den var en överklasskultur. Många av tidens stora livsnjutare hade inte ens någon stadig inkomst. Man levde på lån, bedrägerier och Guds försyn.
Speciellt entusiastiskt omfattades lättsinnet som livsform av intellektuella i alla länder, rika som fattiga. Det låg äventyr i luften, och var och en var sin egen lyckoriddare. Exotism och vilda bedrifter var allas dröm, och resor.
Författarna på den här tiden satt aldrig stilla länge. Spanjoren Blasco Ibañez reste till Sydamerikas djungler och grundade där ett par hemmagjorda kolonier, svensken Henning Berger svalt i Chicagos slum, italienaren Gabriele d’Annunzio drog till slut över Adriatiska havet och bildade sitt eget kungarike med Fiume som huvudstad.
Ramón del Valle-Inclán stannade visserligen i Madrid, men väckte uppseende genom att kröna sitt yviga hår med en enorm mexikansk sombrero, för hans dröm var att i Mexiko utföra bedrifter i conquistadorernas spår. Han lär ha promenerat på stadens gator med sina två lejon, som han emellertid vägrades att medföra på spårvagn. Han levde på ett understöd från sin familj på 75 pesetas i månaden, och när det ryktades att han i stället för filt sov under tidningspapper, sa han att det ju var det enda pressen kunde användas till. När hans sorgliga skepnad fullkomnades då han i ett kafégräl förlorade vänster arm, väste han: ”Två armar påminner oss bara om den tid när vi klättrade i träd.”
Inget skulle tas på allvar
Hos intellektuella av hans typ fick på det sättet epoken sin speciella existentialism formulerad. Ingenting borde tas helt på allvar, varken pengar eller fattigdom, kärlek eller död. Esteticism var allt: den arabesk man gjorde av sitt liv. ”One of us has got to go”, sa Oscar Wilde, ”it’s either me, or the wallpaper.” Livet borde levas med ett trött leende, som vittnade om att man var smart nog att ha genomskådat dess bluff.
Men parallellt med den tygellösa livsstilen återuppstår också gångna epokers sociala mönster. Inte nyss passerade utan verkligt urgamla, från medeltiden och renässansen. Efter 1800-talets revolutioner och republiker putsas nu aristokratin upp och blir som ny.
Epoken glittrar av kungliga kronor, av vilka de flesta ännu satt på respektive huvud. Fram till 1914 var alla västliga nationer monarkier, undantagandes bara USA, Schweiz och Frankrike. År 1884 lär franska Rivieran ha besökts samtidigt av kejsar Franz Josef av Österrike-Ungern, drottning Victoria av England, Aga Khan III, storhertiginnan Anastasia, prinsessan av Siam, bejen av Algeriet, maharadjan av Kaputhala, kungen av Bulgarien och några tyska prinsar.
Den amerikanska tidningen Paris Herald rapporterar:
”En mycket rik lord hade sitt bord översållat av malvafärgade orkidéer i buketter sammanhållna av band i samma nyans. Vid måltidens slut uppmanades damerna att ta med sig den bukett de föredrog – och upptäckte då till sin överraskning att den dolde de dyrbaraste presenter – en utsökt solfjäder, eller en guldkedja besatt med de pärlor.”
Som hertigarna av Burgund
Visst är det något av hertigarna av Burgund – ett annat sekelskifte, mellan 1300- och 1400-tal – över den skildringen; det hov där man mot kvällen superade på kronärtskockor och färska sallader, och efteråt bakelser och honungskakor, på serviser av guld och emalj. Mellan rätterna sköljde man händerna i silverskålar med parfymerat vatten, och efter avslutad måltid fick varje gäst en tandpetare i guld, besatt med en pärla och en diamant.
Så har också bankiren och multimiljonären J P Morgan liknats vid medicéerna i Florens, en jämförelse som han kanske själv var den förste att göra eftersom han lät inreda sitt kontor på 36th och Madison i New York i renässansstil. Likheterna mellan de båda epokernas rika är slående, men också olikheterna.
Få av Amerikas finansfurstar hade någon känsla för skönhet och artisteri. Storlek och dyrbarhet var vad som gällde – inte kvalitet eller stil. Men en vilsen längtan efter historiska och konstnärliga värden flaxar ofta under dessa med dollar inköpta gotiska tak.
Därför drar vi på munnen eller skrattar grymt när vi bläddrar i bokverk om tiden eller vandrar genom W R Hearsts San Simeon, kronan bland hans femtiofyra bostäder. Och se John Jacob Astor III på fotografiet när han kostymerat sig som ett porträtt av van Dyck för en societetsbal år 1895! Visst är det rörande, när rikemanssonen låter översvämma Savoys balsal för att där, till sina gästers förnöjelse och kanske förvåning, kunna flyta omkring i venetiansk gondol hela natten och knäppa på gitarr...
En hel rad fenomen som sedan renässansen varit europeisk aristokratis privilegier tas med entusiasm upp av den nya tidens moguler, från direktörer till estradörer. Duellerandet, till exempel, som vi tidigare utförligt behandlat i Populär Historia nr 4/94. Just ägaren och grundaren till Paris Herald, som i så hög grad kom att spegla epoken, hade kommit till Europa därför att han orsakat skandal när han i sin fästmös hem hade utmanat hennes bror på duell.
James Gordon Bennett Jr var en amerikansk playboy och en god representant för de mängder av amerikaner som under de här åren sökte sig till Europa och i synnerhet till Paris på jakt efter det nya ljuva livet. Hans tidning blev också ett vitalt instrument för att hålla intresset kring dueller vid liv, för man rapporterade samvetsgrant inte bara om striderna utan också mycket mer detaljerat om vad kombattanterna hade på sig, från hattens snitt till skornas färg och material. Ett sådant kuriöst modereportage kunde sluta: ”Prinsen blev sårad i magen. Men han överlever.”
Också renässansfurstarnas favoritsyssla tas med jämförbar passion upp av dessa nyrika; mecenatskap och samlande av enorma konstskatter utövas nu av herrar som kallas Mr Five Percent – det tillnamn som armeniern Calouste Gulbenkian gavs när han slöt ett berömt avtal med Mellanösterns oljeproducenter.
Musikaliska salonger
Till och med de traditionella litterära och musikaliska salongerna, adliga damers prerogativ sedan femhundra år tillbaka, upplever i början av 1900-talet en imponerande reinkarnation när de på Seines vänstra strand i Paris leds av den nya intelligentians amerikanska prästinnor.
Amerika spelade en avgörande huvudroll i utvecklandet av Europas sköna epok, för den inhemska aristokratin var vid det här laget tämligen maläten. Men nu begåvades kontinenten med ett pärlband av ”amerikanska prinsessor”, när mesallianserna mellan utarmade hertigar, prinsar och grevar och arvtagerskor från Nya världen till att börja med blir acceptabla, och strax därpå fashionabla.
Liksom de europeiska furstehusen en gång försåg varann med nytt blod genom kloka ingiften, följs nu döttrarna till väntande lyxångare i New Yorks hamn av sina nyrika fäder. Och USA – som inte införde inkomstskatt förrän under president Taft och då en mycket blygsam sådan – har gott om sådana; enbart John D Rockefeller (hade någon räknat ut) hade mer i årsinkomst än alla europeiska kungligheter sammantagna.
Så reser sig ur marken nya slott i gotik och renässans, nybyggda av olja, öl, järnvägar, tidningspapper och korv, inte bara i Europa utan också i Florida och Kalifornien. Och mitt i New York, för den delen, på Fifth Avenue, står Alva Vanderbilts version av ett Loire-slott, ”Petit Château de Blois”, strax intill William Henry Vanderbilts Triple Mansion, byggd i en blandning av turkisk seralj, japansk boudoir och viktorianskt mischmasch. Sjuhundra män arbetade dag och natt med att uppföra denna monstrositet på rekordtid, och sextio skulptörer och andra konstnärer importerades från Europa för att dekorera kakan.
När Alva Vanderbilt tog emot gäster i sitt château, stod på varje trappsteg i den gracila entrétrappan en livréklädd page som höll en tänd kandelaber, en scen som är svår att överträffa, medan William Randolph Hearst i sitt San Simeon lät bygga ett par spanska renässanstorn där trettiosex klockor klämtade, när någon ärad gäst kom på besök. Det bör ha blivit ett fasligt klämtande, för den samling av palats som utgör San Simeon hyste sällan färre än hundra gäster samtidigt.
Här finns förstås flera swimmingpooler, men den mest magnifika är den som med sina antika pelarrader och gudastatyer har Hadrianus villa utanför Rom som inspiration. Och värden själv, som bland annat också ägde ett medeltida slott med 135 rum i Wales, kunde efter dagens mödor somna in i en säng som tillhört kardinal Richelieu.
Pengar mot titlar
Pengarna växlas ofta direkt till titlar. Av de nyadlade i Storbritannien åren 1885–1914 var en tredjedel bankirer, storköpmän och fabrikörer – folk som hade kunnat bilda en sund och stabil övre medelklass, men i stället föredrog att överta det sviktande adelskapets vanor och ovanor, dess överkonsumtion, slöseri och bankrutter. Mycket rika människors konkurser blev den vanligaste skandalen.
Och om inte det hände så växte de rika föräldrarnas ”poor little rich girls” – och söner – upp med problem. Mycket rika människors drogmissbruk, skilsmässor och nervsammanbrott blev den näst vanligaste skandalen.
Så här i långperspektiv kan man naturligtvis säga att hela epoken ser ut som en enda stor neuros. Det här var första gången i historien som man hade kunnat resa långa sträckor utan hemska umbäranden, och nu började folk flytta på sig ideligen, som besatta av en olidlig klåda. Anglosaxerna var de som mest entusiastiskt anammat drottningens vana – ”spending the season”, det vill säga vintermånaderna, på annan ort, företrädesvis på franska kusten eller vid någon av de schweiziska sjöarna.
Herde gav namn åt lyxhotell
Det stora hotellet hade redan sett dagens ljus i världsutställningarnas London och Paris, men det var i Medelhavets gyllene vågskvalp som det fick sitt dop. Och det döptes ofta till Palace, som det slott det var. Inte sedan Ludvig XIV gjorde världen ha-galen med sitt Versailles hade man sett maken till överdåd.
Pengar vräktes in i hotellen. Och jorden födde sitt första franchise-barn när en före detta fåraherde från Schweiz, César Ritz, övergav sin hjord för att – mer lukrativt – låna sitt namn till en sparsmakad räcka hotell. Ritz i Madrid, som öppnades 1910 i en strunthuvudstad i ett otroligt efterblivet och underutvecklat land, hade marmorgolv, handknutna mattor, en 20 000-delars servis i porslin från Limoges, en uppsättning silverbestick i Louis XV-stil om 15 000 delar, och en serveringsvagn i hamrat silver som kostat lika mycket som en bil.
Med hotellen sprängdes gränsen mellan klasserna i någon mån, för det var en tid när lyx var billig. Det kostade bara 7 pesetas att tillbringa en natt på Ritz i Madrid – Valle-Inclán som vanligen sov under tidningspapper hade nästan kunnat ha råd med det. Så plötsligt kunde en hel massa folk bo i slott någon vecka om året. Varje nyrik grosshandlare som stoppade kniven i mun, varje medelbegåvad skojare som haft tur, eller en butiksflicka som hittat en välgörare. Vicki Baum makade ihop den nya mänskligheten i en roman som blev ett tidsdokument, och en film med Garbo som frusen rysk dansös, tyngd av pälsverk och sköna trötta ögonlock, i Grand Hotel.
Men hotellet var bara slutmålet på en resa som ofta hade varit lika grandios. Redan 1889 hade Chimborazo gått från England till Medelhavet, och det blev Orientlinjens början till årliga nöjeskryssningar, också till Västindien och de norska fjordarna. Klassindelningen var för kryssarna lika viktig som vattnet de flöt på. Det var kristallkronorna i lyxhytterna och salongerna som gällde – inte att upptäcka något när man kom fram.
Och snart tog det bara fyra månader att runda jordklotet New York–New York, med Cunards Laconia, via favorithamnar som Honolulu, Shanghai, Hongkong, Kairo och Neapel. Fartyget tog 2200 passagerare och lyxhytterna var stora som salonger och hade specialritade möbler, som ändå ofta fick bytas ut när resenären föredrog att släpa med sitt eget bohag.
Snabba klädbyten
Utrymme behövdes också för annat bagage. En någorlunda välklädd kvinna bytte som regel om fyra gånger per dag, och såg ingen anledning att göra annorlunda på resa, och anständigtvis kunde man inte låta sig ses i samma toalett flera gånger. Man måste därför räkna med 15–20 koffertar – företrädesvis av märket Louis Vuitton, mästaren på området – enbart för madames räkning.
När Sarah Bernhardt den 15 oktober 1888 seglade till Amerika var det visserligen på en gammal skuta som till hälften drevs med ånga och till hälften med segel, men hon kunde sova under sitt eget monogrammerade sänglinne och täcke av sobelskinn. När hon sedan kom i land och bytte till tåg hade hon en hel vagn till sitt och sin stabs och sina många husdjurs förfogande.
Primadonnor, av bägge könen och på eller utanför scenen, reste ofta i privata vagnar, ritade av Pullmans designers i enlighet med klientens önskemål. J P Morgan chartrade en gång ett helt litet tåg med eget lok för att forsla en grupp präster från kust till kust, och aldrig var de närmare paradiset. Varje stund på dygnet hade sitt eget utrymme, från morgonens första timme när prästerskapet tvålades in och manikurerades, tillbakalutade i barberarstolar av läder under en magnifik takkupol från Tiffany.
Nyrika amerikaner gillade att befolka sina tågvagnar med egen fransk kock och engelsk butler – en gick ett steg längre och tog med sig sin egen ko, som han påstod gav speciellt hälsosam mjölk.
I det lilla Europa, med kortare avstånd till lands och en massa vatten, nådde de privata tågvagnarna aldrig samma överdåd; men överdådet blev desto mer synbart i epokens stora nöjescentra, som utöver Paris och kurorterna var London och Nice, Barcelona och Venedig, i någon mån Wien och Berlin, men framför allt S:t Petersburg. Inget kunde vara mer romantiskt än S:t Petersburg i snö, när man pälsomstoppad, herrarna i hög hatt, körde släde efter renar på den tillfrusna Neva. Nevsky Prospekt var då en av världens mest glamorösa gator med en doft av Orienten i basarer och matsalar – och nattligt lyxtåg till Moskva...
En bitter nöd
Finland sveptes österifrån in i en doft ifrån den fina världen, men övriga nordiska länder visste knappast vad det var som hände. Sverige var ett glesbygdsland utan elektricitet, vars största problem var att få potatisen att räcka till. Men frågan är om vi hade varit särskilt aktiva även om vi hade haft möjlighet att delta i det ljuva livet. Strindberg, som dock befann sig i Paris omkring sekelskiftet, tycks ha varit alltför upptagen med sitt för att märka den tidsvåg han satt mitt inne i.
Och överallt i Europa led man den bittraste nöd. Trälhav översvämmade de nya jättekontoren. Hantverket sviktade, lönearbete tog över. Det saknades en social struktur som kunde fungera som buffert i de nymodiga svängarna. I Spanien, Irland och Ryssland kunde man utmed landsvägarna se lärare med tiggarpåsen.
De arbetare som befann sig i miljonärernas tjänst hade det inte mycket bättre. Ett nyutkommet verk översätter den vanderbiltska förmögenheten vid huvudmannens död till 2,5 miljarder dollar i dagens värde, samtidigt som fru Vanderbilts kammarjungfru tjänade 12 dollar i månaden, motsvarande 300 dollar i dag. La belle époque sammanföll i stort med de stora utvandringarna från Europa till Amerika, och på ångarnas lyxdäck fanns det skyltar som bad resenärerna att vänligen inte slänga ner mat till de svältande medpassagerarna på nedre däck, för undvikande av kaos.
Det Europa utvandrarna lämnade bakom sig var ännu ett medeltida lapptäcke av minoriteter. Olika kulturer, språk och synsätt, djupt isolerade från varann, existerade ofta inom en och samma hafsigt hoptråcklade nation. Folk var dåligt informerade, sinsemellan misstänksamma – därtill kom dessa nya, dramatiska klassgränser. Ur detta samhälle skall fascism och kommunism växa.
Och för det vackra folket blev det aldrig lika roligt efter första världskriget. Tre kejsare hade störtats – Tysklands, Habsburgs och den ryske tsaren. Än en gång höll världen på att vrida sig och visa upp ännu ett ansikte.
Titanic fanns inte mer.
Britta Ramklint är kulturjournalist och författare.
Det fanns rika, mycket rika – och Rothschilds
De flesta förmögenheter som med skiftande stil och smak spenderades under La belle époque hade skapats av någon hårt arbetande patriark som ännu mindes hur det kändes att vara hungrig.
I dag förbinder vi deras namn med en grupp produkter eller en byggnad, men då var Guinness (sir Edward Cecil) lika känd som konstsamlare, och Mark Hopkins var inte ett trevligt hotell utan en före detta järnhandlare som blev en av dem som finansierade Amerikas järnväg från kust till kust.
George Cadbury byggde en modellstad för sina chokladfabriksarbetare, och Sir Thomas Lipton, som hade börjat som försäljare av brevpapper i Glasgow, seglade nu med kung Edward VII. Guggenheim var inte ett museum i New York utan tolv barn till en far som varit gårdfarihandlare i Pennsylvania innan han köpte alla gruvor han kunde komma över i Nord- och Sydamerika.
Men inga amerikaner var rikare än Rothschilds, som hade banker i Frankfurt, Paris, London, Wien och Neapel, och därmed bildade modern tids första multinationella företag. Familjen – man stavade, på alla de språk man använde, familjen med stort F – höll Europa i ett finansnät liknande det som en gång kastats ut av medicéerna.
Utöver den privata kurirpost man använde sig av, flög en armé av brevduvor från filial till filial. Rothschilds var de första judar som adlades (av Österrikes kejsare), men hade då sedan länge redan åtnjutit ett rykte som finansvärldens aristokrater inte bara för sin makt och rikedom, utan för sin stil och grace – le style Rothschild.
När Familjens matriark, som envisades med att bo kvar i den blygsamma bostaden i Frankfurts getto, tillfrågades om hon trodde att det skulle utbryta krig mellan två makter, svarade hon:
– Nonsens. Mina pojkar ger dem inga pengar.
