Dotter i kloster gav prestige
Att placera en dotter i kloster under medeltiden var förenat med stor prestige och hög status. Det visar historikern Catharina Andersson, som i sin avhandling vid Göteborgs universitet studerat samspelet mellan svenska aristokratiska familjer och medeltidens nunnekloster.
Vreta klosters kyrkas äldsta delar är från 1100-talet. Foto från 1901.
– Tidigare har man ansett att aristokratiska familjer satte sina döttrar i kloster av ekonomiska skäl, säger Catharina Andersson. Det var ett billigare alternativ än att låta dem gifta sig. Man har ansett att hemgiften skulle vara dyrare än inträdesavgiften till nunneklostret, men jag kan visa att så inte alls var fallet. Att sätta sin dotter i kloster var istället en dyr och prestigefull handling.
Catharina Andersson har gått igenom och analyserat de medeltida dokument, så kallade diplom, som upprättades i samband med att en person lämnade det världsliga livet för att tjäna Gud. Diplomen, utfärdade från 1100-talet till mitten av 1300-talet, gäller såväl systrakonventen, det vill säga fransiskanernas och dominikanernas kvinnliga tiggarordnar, som de rena nunneklostren i till exempel Vreta och Gudhem.
– I samband med att man satte sin dotter i kloster betalade man också en inträdessumma, och jag vänder mig mot uppfattningen att det skulle ha varit billigare för medeltidens aristokrater att låta döttrarna gå i kloster jämfört med att gifta bort dem. Istället var det en såväl ekonomisk som social investering som dessutom ofta betalade sig bra. I diplomen går det att utläsa att en normal kostnad för att sätta sin dotter i kloster var ett halvt så kallat markland, det vill säga ett landområde stort nog att försörja en mindre familj. Rikare aristokrater kunde dock betala betydligt mer, vilket självklart gav deras döttrar och familjer högre social status.
– Aristokraten Svante Polk satte till exempel två av sina döttrar i Vreta kloster i slutet av 1200-talet och betalade två markland var för dem, berättar Catharina Andersson. Men investeringen betalade sig, båda döttrarna blev abbedissor i klostret, vilket givetvis gav familjen oerhörd prestige och ett viktigt inflytande över en av landets viktigaste religiösa institutioner.
Att sätta sin son i kloster var däremot en helt annan sak, menar Catharina Andersson.
– Jag har inte hittat lika mycket källmaterial kring söner som skickas till klostren, men mycket tyder på att det var mer komplicerat. Medeltidens genusordning, med mannen överordnad kvinnan och med militära ideal, bröt för mycket mot det lydnadsbundna klosterlivet. Sannolikt var det främst söner till fattigare aristokrater eller till och med bondsöner som rekryterades till munkordnarna.
Publicerad i Populär Historia 3/2007
