Ruiner från det gamla Varnhem.

© Harri Blomberg

Verkligheten bakom Arn: Klosterlivet

Den latinska sentensen ora et labora utgjorde grunden för medeltidens nordiska klosterliv. I Varnhem skapades en hel stad tillägnad Gud.

1 april 2019 av Anna Larsdotter


För munkarna i Varnhems kloster började dagen klockan två på morgonen. Då, i god tid före soluppgången, skulle dygnets första tidebön läsas, varefter följde enskild bön eller läsning. I gryningen var det dags för nästa tidebön, därefter följde ytterligare två innan morgonmaten ställdes fram vid pass klockan nio – sju timmar efter att munkarna stigit upp.

Denna så kallade tidegärd utgjorde det kronologiska funda­mentet i medeltidens klosterliv. Åtta gånger per dygn samlades munkarna i koret innan den sista, completorium, var avklarad. Då hade man ätit kvällsvard, klockan började närma sig åtta och det var dags att gå till sängs. Så förflöt dagarna, veckorna, åren, i Varnhems kloster, liksom i andra kloster i dåtidens Sverige.

Varnhem i Västergötland grundades i mitten på 1100-taletav munkar utsända från klostret i Alvastra, som låg intill Omberg på östra sidan av Vättern. De tillhörde den expansiva cisterciensorden, en rörelse som vid den här tiden spred sig över Västeuropa. Innan det första cisterciensklostret anlagts i franska Cîteaux (Cistercium) 1098 var i princip alla munkar och nunnor benediktiner. Den benediktinska regeln, nedskriven av munken Benedikt av Nursia på 500-talet, hade alltså varit allenarådande i nästan ett halvt millennium.

Munkarna i Cîteaux menade att många kloster blivit för välmående och det lades för stor vikt vid gudstjänstlivet istället för bibelstudier och fysiskt arbete. Cistercienserna önskade gå tillbaka till klosterlivets ursprung – en eremittillvaro tillägnad Gud. Klostren borde vara enkelt men gediget byggda, utan skulpturer och annan förledande prakt. Tanken vann gehör. Snart inleddes ett klostergrundande utan motstycke i Europa – på tjugo år, 1130–50, uppfördes närmare trehundra cistercienskloster.

Ett av dessa var alltså Varnhem, som låg invid det skog­bevuxna berget Billingen, nära Hornborgasjön (som kallades Lone på medeltiden). Det var en perfekt plats för ett kloster – avskilt men inte allt för långt från allfarvägen till Skara, nära vatten och med goda odlingsmöjligheter. Läget var viktigt för cistercienserna, som inte tvekade att överge en plats om den med tiden visade sig mindre lämplig. Så verkar det till exempel som om munkarna vid Varnhem först etablerade sig på Lurö mitt i Vänern, och därefter i Lugnås söder om dagens Mariestad innan valet slutgiltigt föll på Varnhem.

Att det blev det grönskande området på Billingens sluttning hade dock inte bara med läget att göra. På platsen låg sedan tidigare en stormannagård med omfattande mark, som genom en donation erbjöds cisterciensermunkarna. Bakom den frikostiga gåvan låg den förnäma fru Sigrid, en högättad kvinna, som Jan Guillou i böckerna om Arn Magnusson framställer som Arns mor.

På beslutet följde dock en hel del problem – Sigrids inflytelserika släkt tycks inte ha accepterat beslutet utan lyckades för en tid fördriva munkarna till Danmark – innan allt stabiliserade sig och ordensbröderna i lugn och ro kunde sätta igång att bygga sitt monasterium beatae Mariae de Varnhemio, Varnhems officiella namn.

Eftersom ett kloster skulle vara självförsörjande och slutet mot omvärlden blev komplexen stora, nästan som muromgärdade städer. I cent­rum låg kyrkan. I Varnhem var den en treskeppig basilika i kalksten, enkel och slätmurad, och invändigt indelad i olika kor för klostrets invånare. Här hade såväl munkarna som noviserna och lekbröderna var sin avdelning, liksom de sjuka eller mycket gamla munkarna, som disponerade det så kallade sjukkoret.

Det asketiska idealet var gemensamt för alla cisterciensordens kyrkor, liksom tanken på att kyrkorummet skulle konstrueras med bästa möjliga förutsättningar för sång. Ännu i dag förundras Varnhems besökare över hur osedvanligt vackert körsång klingar i kyrkan.

Annars är mycket förändrat sedan medel­tiden. Efter en brand på 1200-talet återuppbyggdes kyrkan i modern gotisk stil av Birger jarl, som då var rikets mäktigaste man och som utsett Varnhem till sin gravkyrka. De riktigt stora förändringarna skedde dock under 1600-talet, då en annan inflytelserik herre, Magnus Gabriel De la Gardie, lade ner stora summor på att restaurera och förnya kyrkan. Som byggnadsmaterial använde han de sista resterna av de omgivande klosterbyggnaderna, som redan förfallit av bränder, och genom Gustav Vasas ogina förhållande till kyrkan.

I dag finns i princip bara grunden kvar av detta en gång så storartade komplex med ledningar för färskvatten och avlopp, med kök och sovsalar, med skrivarstuga och tvättrum, örtagård och kvarn.

Med lite inlevelse går det dock att föreställa sig hur livet levdes här under andra hälften av 1100-talet, då ett sextiotal munkar och ett par hundra lekbröder, så kallade conversi (”omvända”), verkade i Varnhem. Det synes ha varit en ganska tyst värld. Enskilda samtal var förbjudna, utom vid vissa tider och då i ett speciellt samtalsrum, parlatorium. Munkarna, som var prästvigda, skulle enligt klosterregeln dela dygnets vakna timmar mellan tre olika sysslor: opus Dei (gudstjänster och tideböner), lectio divina (läsning av bibliska skrifter) och opus manuum, det fysiska arbetet.

Även det sistnämnda skulle så långt som möjligt göras under tystnad och i kontemplation. I munkarnas arbete ingick också administrationen av mark och gårdar som tillhörde klost­ret, en både omfattande och viktig syssla i en tid när mark betydde makt och rikedom – något som cistercienserna sökte vart de än kom för att säkra sin ställning.

Lekbröderna var de verkliga grovjobbarna. De skötte det mesta av jordbruksarbetet, de byggde murar och reparerade hus, högg timmer och släpade sten, bröt upp ny mark och fabricerade verktyg; de slaktade och plockade, skurade och putsade, tvättade och lagade. Troligen kunde många av dem varken läsa eller skriva. Trots sin avsaknad av boklig bildning var lekbrödernas existens fundamental för såväl det enskilda klostret som för hela den monastiska rörelsen.

Ibland hände det att barn växte upp innanför klostrets murar. Dessa kallades oblater (av det latinska oblatus, ”bära fram”) och var telningar som av olika anledningar överlämnades till klostret för att fostras till munkar; eller nunnor om det handlade om ett nunnekloster. I böckerna om Arn är huvudpersonen just en sådan oblat som kommer till Varnhem som en ”gåva till Gud” från föräldrarna.

Även om det var en tyst värld så var klostertillvaron präglad av en stor rörlighet. Munkarna förflyttade sig hela tiden mellan kyrkan och kapitelsalen, mellan trädgården och studierummen, mellan skrivarstugan och matsalen. Dessutom besökte bägge grupperna tvättrummet, lavatorium, ett otal gånger per dag. Klosterregeln lade yttersta vikt vid såväl inre som yttre rening och för det senare fanns i Varnhem en åttkantig byggnad med ett stort tvättfat i mitten. Här kunde klostrets invånare njuta lyxen av rinnande vatten, som sattes på och stängdes av med för tiden toppmoderna kranvred av brons.

Innanför lavatorium låg klostergården, en öppen och väldoftande plats utmärkt för meditation. Ibland kallades detta rum, muromgärdat men öppet mot himlen, för ”paradiset”. Kanske odlades det buxbom och myrten här, liksom vita liljor och rosor – till exempel den starkt doftande jungfrurosen, Rosa alba. Runt den öppna gården löpte korsgången, ambitus, en förbindelseled mellan de olika byggnaderna som också användes för studier. Härifrån kunde man genom två portaler – en för munkar och en för lekbröder – ta sig direkt in i kyrkan.

Lekbröder och munkar bodde och samlades i separata hus. Den östra längan, som låg närmast kyrkans högkor, var munkarnas och den västra, lite större, var lekbrödernas. Här fanns deras respektive kapitelsalar, samlingsrum, med väggfasta bänkar, där de kom samman om morgnarna för gemensam läsning, morgonmässa och genomgång av dagens göromål.

Abboten, som hade ett eget hus intill munkarnas kapitelsal, kunde vid morgonsamlingen utdela bestraffning i enlighet med den extremt hårda disciplin som rådde i cisterciensernas värld. Munkarna hade vigt sitt liv åt Gud och åt klostret på livstid. De hade lovat abboten absolut lydnad och avsagt sig all privategendom och all kontakt med det motsatta könet. Det är svårt att veta hur ofta bestraffningar utdelades. Men mycket talar för att det fanns ett litet fängelse i anslutning till kapitelsalen.

Mellan längorna låg refektorium, matsalen. Den liknade, i sin rymlighet och med sina sex meter höga kryssvalv, en kyrka och hade en praktisk serveringsöppning in till köket, där mat till ett par hundra personer dagligen tillreddes. Köket var välutrustat och modernt för sin tid, med förvaringsnischer, spis med kåpa, vattenledning och kyltunna nedgrävd i golvet för känsligare livsmedel.

Huvudsakligen vegetarisk kost serverades, tillredd på grönsaker och frukt från klostrets omfattande odlingar. Kål, palsternacka, morot, sallad, mangold, rödbetor, endiver, lök och vitlök var vanliga grönsaker, som på olika sätt tillreddes med mjölk, ost och ägg. Kött serverades mer sparsamt, åtminstone från fyrfotadjur, som bara var tillåtet för sjuka. Duvor, gäss och höns var vanligare.

Så förflöt dagarna i Varnhem, från den första bönen, matutin, till den sista, completorium. Munkarna bad och läste, lekbröderna bad och arbetade. Det var en oglamorös och asketisk tillvaro. Visserligen skulle ett kloster enligt reglerna vara en skola, men inte en inriktad på forskning och lärda samtal utan en schola Dominici servitii, en skola för tjänsten åt Herren. Hela den stad, för att inte säga industri, som byggdes upp i Varnhem, med kvarnar och dammar, kreatursskötsel och jordbruk, hantverk och byggenskap, var basen i en pyramid vars spets var riktad mot himlen och livet efter detta.

Ändå var klostret i Varnhem inte isolerat. Tvärtom. Munkarna här, liksom i andra nordiska cistercienskloster hade kontakter med och förgreningar i en rörelse som var spridd över hela Europa. Varje år i september sammanträdde ordens alla abbotar vid generalkapitlet i Cîteaux. Påven i Rom betraktades som hela ordens abbot. Varnhemsmunkarna odlade samma kristna kultur och sympatiserade med samma krigiska strategier som kontinentens korsriddare, även om de rent geografiskt befann sig långt borta från händelsernas centrum.

Detta sammantaget gjorde cistercienserorden till en mäktig institution i en tid då kristendomen på allvar etablerat sig även i tidigare ”barbariska” trakter och ljudet av kyrkobyggarnas hammarslag ekade över nejderna långt upp i norr.

Publicerad i Populär Historia 12/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också