Riddare i myt och verklighet

Den 14 september år 1441, i Uppsalas väldiga gotiska katedral, kröntes den unge bayerske ädlingen Kristofer av huset Wittelsbach till svensk konung. I

9 december 2002 av Dick Harrison

Den 14 september år 1441, i Uppsalas väldiga gotiska katedral, kröntes den unge bayerske ädlingen Kristofer av huset Wittelsbach till svensk konung. I enlighet med tidens sed följdes kröningsceremonin av riddardubbning i domkyrkans högkor. Högste ansvarig var den åldrige biskop Thomas av Strängnäs, för eftervärlden mest ryktbar som författare till Frihetsvisan. Diktarbiskopen närmade sig förvisso slutet av livet – han skulle avlida i januari 1443 – men hade ännu krafter kvar. Ett tillfälle som detta ville han inte gå miste om.

Under biskop Thomas överinseende lät kung Kristofer slå ett sjuttiotal svenskar, danskar och bayrare till riddare. Bland de utkorade befann sig Karl Knutsson, rikets näst mäktigaste man och i sinom tid konung även han. När slaget var givet kunde han lägga till det latinska ordet dominus framför namnet och sålunda titulera sig ”herr Karl”.

Vi vet vad Karl och de andra sade när de stod i tur att dubbas. Den högtidliga riddareden – iuramentum militum – är väl känd. Den påminde om kungarnas hyllningsed och svors av de utkorade medan de lyfte sina händer mot himlen. Den blivande riddaren riktade sig till Gud, jungfru Maria, Sankt Erik och Sankt Knut och förklarade:

Jag vill efter min yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron och evangelium, och hålla och värja kyrkorna och hennes tjänare vid sin frihet och frälse, stånda mot orätt och styrka frid och rätt och beskärma faderlösa och moderlösa barn, jungfrur, änkor och armt folk och vara trygger och tro mot min konung och mitt rike och rättfärdigt hålla och öva mitt riddarskap. Gud till heders, efter min bästa förmåga, så hjälp mig Gud.

Vad betyder detta? Läs igenom eden noga! Detta är en svensk riddares officiella uppgifter, relaterade i kort men effektivt sammandrag. Den som härmed får titeln riddare lovar först och främst att skydda kyrkan, prästerna och deras rättigheter. Därefter lovar han att skydda svaga och utsatta grupper i samhället: änkor och föräldralösa, unga kvinnor, fattiga, med flera.

I nästa punkt lovar riddaren att vara kungen trogen. Slutligen åkallar han Gud till hjälp.

Riddaren skall alltså bruka svärdet både till försvar och anfall. Han skall frälsa kyrkan och folket från ondo, och han skall främja riksledningen i dess strider. Framför allt skall han göra allt detta på ett rättfärdigt vis, i enlighet med Guds vilja.

Så var idealet – men inte verkligheten. Riddar Karl Knutsson skulle senare, när han själv var kung, grovt förbryta sig mot edens ordalydelse i det att han satte sig över den kyrkliga rätten i syfte att berika sig själv och sin tron, något som biskoparna även bistert påpekade. Men de lär inte ha varit överraskade. Riddaridealet stod nästan alltid mycket långt från riddarverkligheten.

Ögonblicksbilder som denna från svensk senmedeltid är allt annat än originella. Under 1400-talet blomstrade riddarväsendet i hela världsdelen. Det var kutym att stora ceremonier, såsom kungliga kröningar, åtföljdes av riddarslag. Europas härskare instiftade statustyngda riddarordnar. Ena dagen kunde riddarna stoltsera till häst i tunga, specialtillverkade rustningar på torneringar; andra dagen kunde man se dem, iförda snabelskor och lika snobbiga som opraktiska kläder, i slottens stenkorridorer och salar, ömsom kurtiserande damer och ömsom smidande ränker. Riddarkulturen stod i ljuvligaste blom, upplevde sin högsommar. Men så hade det inte alltid varit. Hur började det? Hur och när uppstod riddarväsendet?

I äldre referensverk finner man inte sällan uppfattningen att hela det världsliga överskiktet under högmedeltidens formativa fas var att betrakta som riddare. Man jämställde riddarna med alla de människor som på latin gick under samlingsbenämningen bellatores, ”de som krigar”. I dag vet vi att en sådan tolkning är felaktig. ”Riddare” var aldrig en fast, en gång för alla etablerad yrkestitel, inget som adelsmän kunde kalla sig så fort de uppnått en viss nivå i vuxenlivet. Riddartiteln var mycket speciell, tilldelad ett fåtal kategorier människor. Den syftade dessutom på olika typer av människor vid olika tidpunkter i historien.

Om vi går tillbaka till riddartidens formationsfas, epoken från 800-talet till 1100-talet, finner vi flera skikt av blivande adelsmän, vilka inte hade mycket gemensamt. Högst upp fanns ”de ädla”, på latin nobiles. De kunde inte sällan söka sina rötter i 700- och 800-talens västeuropeiska stormannaskikt, ibland ända tillbaka till 600-talet. De kunde räkna konungar och furstar till sina anfäder. Ofta hade de även ett och annat helgon i släkten.

Dessa ädlingar kallade sig aldrig ”riddare”. Titeln var förbehållen ett betydligt lägre skikt. För att förstå varför detta skikt överhuvudtaget uppkom måste man känna till den militärhistoriska förskjutning som ägde rum just vid denna tid. Tidigare, ända sedan forntiden och antiken, hade tyngdpunkten i Europas arméer legat på fotfolket – på falanger, legioner och andra infanteristyrkor. Hästen hade spelat en andraplansroll i det militära. Den hade framför allt brukats som lyxigt fortskaffningsmedel för stormän och som bas för spaningskavalleri. Krigen, både belägringarna och fältslagen, hade i allt väsentligt avgjorts till fots.

Detta förändrades emellertid genom att ny utrustning på 900-talet fick sadeln och stigbygeln att sitta kvar även under starkt tryck. Därmed blev det möjligt att använda ryttarvapen, i synnerhet lansen, på ett offensivt, för motståndaren närmast chockartat sätt. I takt med att denna taktik började nyttjas av allt fler krigare ställdes nya, allt hårdare krav på träning av både hästar och ryttare. Den storman som inte hängde med i den militära teknikens expansion riskerade ju att allvarligt äventyra sin och sina undersåtars hälsa i kommande krigiska uppgörelser.

På 900-talet ökade således behovet av ett slagkraftigt rytteri, knutet till ädlingarnas borggarnisoner. De krigsmän som ställde upp med dylik tjänst kallades helt enkelt ryttare, eftersom det var som sådana de gjorde nytta. Ordet ”riddare”, av medellågtyskans Ridder, betyder just ”ryttare”.

Även inom andra språk syns kopplingen till hästtjänsten, exempelvis i franskans chevalier (av cheval, ”häst”). Märk väl att den officiella latinska termen för en riddare hela tiden förblev det prosaiska miles (”soldat”, plural milites). Många av de företeelser som långt senare skulle göras till föremål för ceremonier, ritualer och mytbildning inom riddarväsendet har sitt ursprung i den hårda, allt annat än glamorösa värld som dessa 900-talsriddare levde i. Exempelvis kom deras stridsövningar till häst så småningom att utvecklas till medeltidens mest ryktbara sport: torneringen.

900-talets riddare var alltså närmast en sorts lågadel. Deras existensberättigande bestod i att de kunde kämpa effektivt till häst. Eftersom penningväsendet var outvecklat blev det i vissa delar av Västeuropa, särskilt i Frankrike, brukligt att riddarna som lön för mödan erhöll en jordplätt med underlydande bönder i egenskap av förläning. Förläningen gick stundom – till slut regelmässigt – i arv till nästa generation. Från att ha varit anställda krigare blev riddarna på detta vis ett besuttet överskikt i lokalsamhället, bygdens herrar.

Under de sekler som följde blev deras plikter alltmer reglerade och systematiserade av de framväxande kungamakterna. När härskarnas värld förändrades, när slotten blev större och städerna fler, var det inte nödvändigt att varenda riddare måste möta upp med häst och lans – men hans tjänsteåligganden måste fastläggas i detalj, så att inga missförstånd uppstod. Riddarens krigstjänst kunde enligt dessa regler vid behov ersättas av en penningavgift, scutagium (”sköldpengar”).

Hela denna utveckling tenderade att minska avståndet mellan riddarna och den verkliga högadeln. Följande scenario ger sig självt: om en riddarfamilj genom lyckosamma jordförvärv och utnyttjande av kunglig gunst blir verkligt inflytelserik är det lätt hänt att en högadlig familj söker alliera sig med den genom äktenskap. Följden blir att riddarna i bygden klättrar socialt. För varje generation blir det allt svårare – och allt oviktigare – att urskilja vem som tillhör vilket adligt skikt. Många riddarfamiljer låter i sådana lägen bygga egna borgar och anta högadliga sedvanor – dyrbara kläder, praktfulla fester, och så vidare.

Islutet av 1100-talet och början av 1200-talet sammansmälte nobiles och milites slutgiltigt. En viktig konsekvens av utvecklingen var att själva termen ”riddare” anammades även av de allra högsta skikten i det medeltida samhället. Kyrkan förlänade också titeln en religiös prägel och omgav riddarnas initiationsrit (riddarslaget, dubbningen) med kyrkliga ceremonier. Under korstågstiden grundades andliga riddarordnar, såsom Tempelherreorden, Johannitorden och Tyska orden. Riddarna erhöll ett särpräglat hederskodex som angav hur en sann riddare skulle bete sig. Riddaren skulle vara tapper i strid, ädelmodig mot fiender, beskyddande mot svaga, hövisk mot kvinnor, etcetera.

Riddaren blev med andra ord en idealgestalt, det världsliga samhällets motsvarighet till den andliga sfärens helgon. Det är dessa overkliga supermänniskor som vi möter i den medeltida litteratur som var ägnad att glorifiera riddarna och deras värld, såsom historierna om kung Artur och riddarna kring Runda bordet.

I detta skede kom riddarväsendet till Sverige. Såväl termen miles som termen armiger (”väpnare” eller ”sven av vapen”, den näst riddare högsta titeln inom riddarväsendets hierarki) började förekomma i Sverige senast under Magnus Ladulås regeringstid (1275–90). Termen brukades för speciellt utvalda, symboliskt privilegierade medlemmar av frälset. Det är också först i detta skede, från och med 1285, som vi finner notiser om svenska riddardubbningar.

Under 1300-talet blomstrade vår inhemska riddarkultur med litterära produktioner som Junker Lars klosterrov, Eufemiaromanerna och Erikskrönikan. Det förstnämnda verket har stundom framhållits som typiskt för en hövisk riddarskildring. Junker Lars är en historisk person: Lars Petersson, Östergötlands lagman under en period på 1200-talet. Han enleverar i visan sin älskade Benedicta ur ett kloster, något som formellt var synnerligen brottsligt men som i visan framställs som en romantisk riddarhandling.

Eufemiaromanerna är översättningar av europeiska versromaner som gjordes i början av 1300-talet på initiativ av den norske kungen Håkon Magnussons gemål Eufemia. I visorna hyllas ridderlighet och hövisk kärlek. Allra mest ryktbar av våra gamla riddarskapelser är emellertid Erikskrönikan, en rimkrönika skriven på knittelvers. Krönikan är en lysande källa till det svenska högfrälsets självbild. Efter mönster från kontinenten målar författaren upp en riddarromantisk vision av verkligheten, kryddad med höviska stereotyper. På det sätt som krönikan skildrar vardag och fest var det förmodligen ytterst sällan på svenska herresäten, men kungar och hertigar ville gärna föreställa sig att det var så det borde vara.

I takt med att riddaridealet utvecklades blev titeln även alltmer exklusiv. Från att ursprungligen ha syftat på det lägsta skiktet inom medeltidens krigarsamhälle kom det under 1300- och 1400-talen att syfta på det allra högsta. Blott en liten elit tilläts bli medlemmar i riddarsammanslutningar som den engelska Strumpebandsorden (grundad 1348) eller den burgundiska Gyllene skinnets orden (grundad 1429).

Delvis var exklusiviteten en följd av de ekonomiska realiteternas krav: endast den som hade stora resurser kunde leva det liv som anstod en idealriddare. Torneringsrustningar, stridshästar, krigsträning, och allt det andra som förknippades med riddarrollen slukade ofantliga mängder tid, energi och pengar. Den som önskade bli riddare måste börja sin träning vid omkring sju års ålder genom att tjäna som page och därefter långsamt avancera genom tjänstgöring vid hov, på borgar och slutligen i fält. Många adelsmän valde, uppenbarligen frivilligt, att inte dubbas till riddare utan att livet ut förbli väpnare. Sveriges genom tiderna mäktigaste privatman, Bo Jonsson (Grip), död 1386, blev således aldrig riddare.

Ironiskt nog sammanföll den extrema statushöjningen och kultförklaringen av riddarens person med en successiv nedgång i kavalleriets betydelse. Under senmedeltiden återtog fotfolket sin dominerande roll på slagfälten. Med eldvapen, armborst, pikar och hillebarder blev tyska landsknektar och schweiziska gardister överlägsna de numera gammalmodiga riddarstyrkorna med häst och lans. När riddarkulturen med sina torneringar, höviska regler och heraldiska system blomstrade som mest, på 1500-talet, var riddarkavalleriet för alltid passé.

Det är ingen slump att det var i detta nya samhälle som Miguel de Cervantes skänkte oss bilden av den hopplöst anakronistiske men likväl renhjärtade riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote av La Mancha. När Don Quijote angriper väderkvarnar och utsätts för omvärldens gyckelspel är han en tragisk gestalt, en personifikation av en tid som är på väg in i skymningen. Riddarväsendet är dött och begravet. Men dess ideal har levt vidare, sipprat ned till borgerskap, bondesamhälle och arbetarklass, från vuxna till barn, från kungahov till skolgårdar och sandlådor. Instinktivt känner vi alla till riddarnas hederskodex: att skydda de svaga, att hålla sina löften och att tappert invänta faran istället för att fegt göra krumsprång för den orättfärdiga makten.

Alla som i våra dagar sålunda blottlägger sitt civilkurage kan med gott samvete räkna andlig frändskap med forna dagars idealriddare.

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också