Erik den helige och svenskarnas korståg till Finland

År 1099 intog korsriddarna Jerusalem under det första korståget. Den heliga staden hade då varit under muslimskt styre sedan sexhundratalet.

Också det nykristnade Sverige nåddes av kontinentens stora korstågsrörelse. Det skedde med en viss fördröjning. De danska vikingaättlingarna – normanderna – hade omfattat det första korståget med avsevärd förtjusning, nu blev det fart också på de svenska.

I mitten av 1100-talet, bara några få år efter det andra korstågets katastrofala misslyckande, seglade den svenske kungen Erik den helige iväg med sin flotta till Finland. Resvägen var bekant, det var inte länge sedan de sista regelrätta svenska vikingafärderna hade gått i just denna östliga riktning, mot Novgorod och Konstantinopel.

Det mesta av händelseförloppet kring detta första svenska korståg är ovisst, men Erikslegenden, nedskriven vid 1200-talets slut (den äldsta fullständiga texten från 1344) innehåller en del intressant information.

Främst krigsexpedition

Att hävdatecknaren är kristen, och ger sin skildring fromma förtecken, förmår inte dölja det faktum att företaget i främsta rummet var en krigs- och erövringsexpedition och ytterst handlade om makt.

Vikingablodet svallade vid denna tid ännu tämligen fritt, och skillnaden mot förr var inte stor. Det kristna baneret gav krigandet legitimitet. Där de förkristna vikingarna hade härjat utan några besvärande samvetsbetänkligheter kunde deras kristnade barnbarn slå ihjäl folk med ett samvete som var helt igenom gott; de var ute i ädla syften.

Och att kung Erik var en föredömlig kristen, därom råder i Legenden inget tvivel. Hans hävdatecknare räknar upp tre omständigheter som höjde honom över vanliga människor.

Han var osedvanligt beslutsam när det gällde att bekämpa sitt kötts onda lustar. Varje gång han kände dylika anfäktelser hota, vände han ryggen åt sin drottnings sovrum, hoppade raskt ned i ett kar med kallt vatten och satt så kvar där tills det värsta hade gått över.

Snäll var han också: när han dödat en hedning satte han sig genast ned och grät, eftersom han visste att en själ då ohjälpligt gått förlorad. Därutöver slutade han sina dagar som martyr, och hade alltså verkligen gjort sig förtjänt av sin helgongloria.

Det var den sistnämnda meriten som vägde tyngst. Erik delade den med två andra i Norden helgonförklarade kungar, Olof (eller Olav) den helige i Norge och Danmarks Knut den helige. Alla tre upphöjdes de till helgon på grund av sitt blodiga slut.

Mördats av politiska konkurrenter

I verkligheten hade ingen av dem dött för sin tros skull. De hade helt prosaiskt mördats av sina politiska konkurrenter och deras död hade utnyttjats av den politiska propagandan i deras respektive länder. Erik blev ett av den tidiga medeltidens många lokalhelgon.

Helgon stod vid hans tid mycket högt i kurs, i själva verket så högt att det riskerade att gå inflation i dem. Påven satte därför med tiden stopp för alla lokala utnämningar, och från 1200-talet krävde hanteringen Roms sanktion.

En helt okristen, men kanske mer direkt anledning till Eriks korståg nämns av Erikslegendens författare bara i förbifarten. Det var finnarna, säger han, som hade börjat bråken, de hade härjat vilt i Mälartrakten och det var alltså inte mer än rätt att de skulle drabbas av svenskarnas hämnd.

Uppgiften är intressant. För om den stämmer måste man nästan anta att finnarna, precis som svenskarna, var ett seglande folk, något man annars inte brukar höra. Kusträderna skulle alltså ha varit ömsesidiga och redan pågått någon tid när svenskarna seglade åstad.

Finnarna "förblev upproriska"

Enligt krönikören var dock Eriks huvudsyfte övervägande fromt. Han ville döpa finnarna och till den ändan hade han med sig en kyrkans man, den engelske biskopen Henrik, som vid denna tid var verksam i Uppsala.

Han hade för säkerhets skull också med sig en krigshär, vilket visade sig välbetänkt. De vilda finnarna – säger krönikören – förstod nämligen inte sitt bästa. De ”förblev motspänstiga och upproriska, trots att man först erbjudit dem Kristi tro och ställt fred i utsikt”.

Erik var tvungen att gå ”kraftfullt till angrepp, för att hämnas kristna mäns blod; de [finnarna] besegrades i strid och som segrare slog han dem till marken”.

Efter denna duvning fann finnarna för gott att förstå sitt bästa. Krönikören förefaller nästan gripande i sin aningslöshet när han berättar om det lyckosamma slutet: ”När därför folket kallats samman – det som återstod av det – fick deras land fred, Kristi tro förkunnades, det stora flertalet blev döpta, kyrkor grundades och den helige biskop Henrik ... insattes där som biskop ... ” (Hans Ailis översättning).

Återgick till gamla tron

Så började alltså finnarnas införlivande i det som brukar kallas den västerländska civilisationen. Man kan inte säga att deras tacksamhet var överhövan stor.

Påvliga bullor från den efterföljande tiden uttrycker oro över den finska opålitligheten: finnarna håller sig kristna endast under vapenhot, med övermakten borta börjar de genast trakassera de kristna prästerna. Risken för martyrdöd gjorde det uppenbarligen svårt att rekrytera efterträdare till Henrik i det nyinrättade stiftet.

Henrik är i dag Finlands nationalhelgon, men när det begav sig slogs han resolut ihjäl. Hans baneman ska – något som varje finländskt skolbarn sedan dess fått lära sig – ha varit en bonde vid namn Lalli.

Lalli hade av sin elaka hustru Kerttu lögnaktigt intalats att biskopen med sitt följe våldgästat hans hem och roffat åt sig mat utan att betala. Lalli ska härvid rasande ha fattat vapen, spänt på sig skidorna, förföljt de ovälkomna gästerna och dräpt biskopen, men inte kunnat låta bli att själv tillgripa plundring.

Kanske såg han plundringen som sin rättmätiga betalning för vad hans hushåll nyss berövats. Hans ihärdiga försök att kränga den fina biskopsringen av Henriks lik misslyckades emellertid. Ringen satt stadigt fast på den dödes finger.

Högg av fingret

Stort bättre gick det inte heller i fortsättningen. För att inte gå miste om dyrgripen högg han nämligen prompt av biskopen hela fingret, med ring och allt, men tappade det i brådskan.

Henriks ringprydda finger hittades senare av helt andra personer och visade sig besitta undergörande krafter. Det botade sjuka och blinda och hamnade därför småningom på hedersplats i Åbo domkapitels sigill. Där befinner det sig än i dag. Henrik själv blev helgon, till skillnad från de nyssnämnda tre kungarna en verklig trosmartyr.

Men för Lalli själv gick det sämre. Efter mordet på biskopen satte han triumferande och stolt på sig biskopens fina mitra, och straffet följde obönhörligt. För när han kom hem och lyfte på den nya mössan av huvudet följde både hår och hud med så att huvudsvålen lyste naken:

En annan sorts biskop

Detta är naturligtvis berättelser ur den kristna historieskrivningen. Hur det i verkligheten förhöll sig med Kerttus lögn om våldgästningen har vi ingen möjlighet att veta. Medeltidens biskopar hade inte många likheter med våra dagars och Henrik och hans män kan mycket väl ha varit just så råbarkade som den ”elaka” Kerttu påstod.

Det medeltida verskvädets opåkallade sätt att påpeka att biskopen verkligen hade betalat för den mat han tog kan verka en smula misstänkt, och det är som bekant segraren som skriver historien.

Finlands Bayeuxtapet

Henrikslegenden finns synligt kvar i en konstnärligt mycket verkningsfull bildsvit på hans kenotafium (gravmonument där den döde inte begravts) i det som blev hans kyrka i Nousis, Finlands första biskopskyrka, utanför Åbo. Denna ”Finlands Bayeuxtapet”, som den ibland kallas, är ett av svenskarna beställt, förmodligen i Holland tillverkat arbete från början av 1400-talet.

Det återger utom tilläggen kring biskopens liv exakt samma officiella svenska version av händelseförloppet som finns i Erikslegenden. Allt är med: de primitiva finnarnas hedniskhet, personifierad i en (klassiskt skön!) avgudabild, svenskarnas välrustade flotta, det finska motståndet, tvångsdöpandet, kung Erik, biskopen, men dessutom alltså den onde bonden Lalli, mordet på biskopen och de sedvanliga miraklen efter helgonets död.

Landstigningen på 1150-talet ägde rum på oviss plats i Åbotrakten. När påven Innocentius III 1216 erkände den svenske kungens rätt till sydvästra Finland fick erövringen officiell sanktion. Då hade flera krigståg följt på Eriks, och den svenska kolonisationen av Finland hade tagit fart.

Det första korståget till Finland stämmer väl i tid med vad vi vet om denna kolonisation. Att de vi i dag kallar finlandssvenskar bitit sig fast vid kuststräckningen i väst och syd visar i sig ingenting annat än att de en gång kommit farande över vattnet från Sverige. När de kom har varit en kär tvistefråga mellan svenskar och finnar ännu i dagens Finland: bägge språkgrupperna har velat framhäva sig själva som först på plan.

Finska namn på svenska

Intressanta nya rön pekar i dag på en finsk ursprungsbefolkning i just de skärgårdsområden utanför Åbo som de svenska fartygen måste ha passerat. De största öarna här bebos ännu av en övervägande svenskspråkig befolkning, numera fredliga bönder och fiskare.

De ur svensk synpunkt egendomliga ortnamnen i dessa svenskbygder har vid inventering påfallande ofta visat sig röja ett finskt ursprung. Svenska inflyttare har således övertagit redan existerande finska namn på vikar, holmar och byar, men haft svårt med uttalet.

De har därför efterhand förvanskats till att passa svenska tungor. Många av dessa ursprungligen finska ortnamn befinner sig i dag i förvridet skick uppe på landbacken.

Landhöjningen – i dessa trakter en halv meter per århundrade – har gjort att havet har sjunkit undan. Vid korstågstiden låg de här finska orterna ännu vid stranden. Jag vistas själv under somrarna på Houtskär, den av de stora öarna mellan Åland och Åbo som ligger närmast Åland. Namnet på den vik vi bebor är historiskt ovanligt upplysande.

Det svenska namnet Roslax kommer från finskans Ruotsinlahti. I sin finska form betyder benämningen kort och gott Svenskviken, ett namn som rimligtvis måste ha getts av en omgivning som, när det begav sig, var finsk och som jämfört med sig själva betraktade nykomlingarna som avvikare.

Svenskarnas krigsexpeditioner och den kolonisation som följde trängde efterhand undan de finnar som hållit till i dessa trakter, kusten blev till stor del svensk och finnarna drog sig till inlandet. Korstågstiden blev inledningen till det månghundraåriga svenska väldet i Finland och de inflyttade svenskarna blev finlandssvenskar – än i dag kustbor och flitigt omhuldande den ursprungsmyt som kopplar dem till havsblåst och seglats.

Publicerad i Populär Historia 1/1999