Den siste svenske alkimisten

Mystiken följer det upplysta samhället som en skugga eller hotfull avgrund. Det verkar svårt att utrota längtan efter något som förnuftet inte rår på.

15 mars 2001 av Carl-Michael Edenborg

Mystiken följer det upplysta samhället som en skugga eller hotfull avgrund. Det verkar svårt att utrota längtan efter något som förnuftet inte rår på. Så finner vi i London på 1810-talet en ung svensk akademiker indragen i en krets av änglaskådare, romantiker och guldmakare.

Fabian Wilhelm af Ekenstam hade fått ett stipendium för att åka till den engelska huvudstaden och studera sanskrit, det gamla indiska skriftspråket. I hemlighet reste han dock som budbärare mellan svenska och engelska swedenborgare. Bland dessa träffade han några som lockade in honom i guldmakeriets labyrinter.

Resterna av svenskens bibliotek finns bevarade i Linköping. Genom marginalanteckningarna kan vi följa hans besatta sökande efter alkemins dolda kunskaper, som lovade guld och hälsa. Galenskap, nyfikenhet eller girighet? Snarare en längtan som det kan vara svårt för oss i dag att förstå.

Rött pulver

Vad var då alkemin? ”Konsten att göra guld” är det givna svaret. Målet för det mödosamma och långvariga arbetet, ”Det stora verket”, var ett självlysande rött pulver, ”De vises sten”. Med denna substans kunde alkemisten förvandla alla metaller till guld och regenerera sin egen kropp. Enligt vissa beskrivningar skulle man ta pulvet blandat med vin, varefter tänder och hår föll av och nytt växte fram. På så sätt kunde livet förlängas upp till många hundra år.

Alkemin var inte bara ett materiellt arbete med mineral i laboratoriet, även om detta var det viktigaste. Samtidigt som guldmakaren arbetade sig fram mot ”De vises sten” genomgick han också en inre process som i bästa fall skulle utmynna i andlig upplysning och vishet. Själva studiet av de gåtfulla och poetiska alkemiska skrifterna och bilderna var ett mystiskt arbete. Även en modern historiker kan vid läsningen känna mystikens sällsamma sug, på något sätt förvirrande och klargörande på samma gång. Man kan inte i grunden förklara vad texterna betyder, men ändå känns de djupt meningsfulla. De kan ofta med fördel läsas på samma sätt som poesi.

Skapades av araberna

Alkemin i den form som var aktuell för Ekenstam skapades av araberna under 700-talet och var inspirerad av såväl grekiska som österländska varianter. Under gotiken översattes de arabiska skrifterna till latin och spreds över Europa. Kulmen inträffade förmodligen på 1600-talet, men först i slutet av 1700-talet tog traditionen slut. Liksom genom ett trollslag upphörde man på 1790-talet att trycka alkemiska texter. De alkemister som uppträdde därefter får nog snarare ses som nostalgiker och traditionalister än som medlemmar av en tradition.

Det finns flera orsaker till den alkemiska traditionens död. Kemins utveckling var givetvis betydelsefull – kring 1800 var de flesta kemister överens om att materien bestod av grundämnen som inte gick att förvandla.

Men ännu viktigare var själva tidsandans förändring. Från ett samhälle där det irrationella, kultiska och onyttiga hade sin egen plats fick man nu ett där effektivitet, måtta och sunt förnuft hyllades som det enda goda. I alkemin finns ingenting nyttigt, ingenting måttligt, ingenting förnuftigt. Alkemistens besatthet är närmast att liknas vid spelgalenskap: ett vansinnigt hopp om att en gång för alla göra slut på all kompromiss, all brist, och detta inte i något himmelrike utan här på jorden.

I Sverige fanns från slutet av 1500-talet och framåt många alkemister. Deras historia är ännu inte skriven, men här finner vi utopister och bedragare, äventyrare och djupsinniga mystiker om vartannat.

Den mest kände och omskrivne bland de svenska guldmakarna är August Nordenskjöld, aktiv under 1770- och 1780-talen. Han predikade en blandning av alkemi och swedenborgianism, som skulle frälsa världen från det onda som var den mänskliga kärlekens förnedring, även i strikt jordisk bemärkelse. ”Hvarföre äro de flesta äktenskapen olyckliga?”, var den första fråga som Nordenskjölds medhjälpare Carl Fredrik Bergklint ställde när han presenterades för ett medium 1789.

Roten till det onda låg enligt Norden-skjöld i ”penningtyranniet”. För att knäcka det ekonomiska systemet ville han göra så mycket guld att denna metall blev värdelös. Här syns den märkliga ambivalensen i alkemin: å ena sidan vördade alkemisterna guldet som den högsta materien, som den jordiska solen, å andra sidan hatade de den världsliga dyrkan av det och ville göra det värdelöst.

August Nordenskjöld var inte bara en teoretiker och pratmakare. I åratal svettades han vid elden i olika alkemiska laboratorier. De utopiska planerna för ett nytt samhälle och tron på att den skuldfria mänskliga visheten fanns i Afrikas mörka hjärta ledde honom att 1792 resa till Sierra Leone. I Freetown hoppades han kunna realisera sina drömmar. Kort efter sin ankomst avled han dock, troligen efter att ha blivit misshandlad.

Det var i England som den bereste August Nordenskjölds idéer hamnade i rätt jord. Bland swedenborgarna som han umgicks med där fanns flera alkemister. En av dem hette John Augustus Tulk.

När af Ekenstam kom till London 1813 hade han på uppdrag av de svenska swedenborgarna med sig information och böcker till Charles August Tulk, son till John Augustus. Genom den förre fick Ekenstam kontakt med den senare, och därigenom också med alkemin. På så sätt länkas de båda svenska guldmakarnas öden till varandra.

Omvändes av systern

Fabian Wilhelm af Ekenstam föddes 1786. Han växte upp på en gård några mil utanför Linköping. Den enda märkvärdighet vi känner från hans uppväxt har med religionen att göra. Hans fem år äldre syster Catharina Juliana fick 1798 en uppenbarelse och omvände sin lillebror till den herrnhutiska läran: en känslosam, tårdrypande och mjukt individualistisk form av kristendom. De båda syskonen höll sig för sig själva och talade om Gud och Jesus i smyg, tills deras tro så småningom spred sig som en epidemi över bygden.

Vid 19 års ålder började af Ekenstam studera i Lund. Han läste teologi och matematik, men fastnade så småningom för studier av sanskrit. I en avhandling från 1810–11 kan man skymta vart hans tanke flög. Enligt traditionellt romantiskt synsätt betraktade han Indien som det nordiska urhemmet, källan till språket, kulturen och myterna. Här återfinns några av de idéer som på långa omvägar skulle få utlöpare i de nazistiska myterna om arierna.

Den främste företrädaren för de svenska nyromantikerna var Per Daniel Amadeus Atterbom, en gång berömd men i våra dagar föga läst poet och tänkare. Denne hade i unga år arbetat som informator i familjen Ekenstam, och en livslång vänskap etablerades mellan de båda ynglingarna.

Gång på gång uttrycker Atterbom i sin korrespondens sin varmaste kärlek till den några år äldre Fabian Wilhelm. Säkerligen hade en stark ömsesidig påverkan ägt rum även när det gäller idéer.

En annan viktig bekantskap i de romantiska kretsarna var J H Wallman, fornforskare och botanist. Denne försökte några år senare dra med Ekenstam i ett vilt projekt – ett ”Atlantiskt förbund” som skulle vara en sorts mystisk orden med syftet att ”tolka tidens hemlighetsfulla språk och handla i dess anda”. Det yttersta ändamålet var att frälsa svenskarna. Men därav blev intet.

Swedenborgs mystik

Ekenstams religiösa tro förändrades under dessa år. Från herrnhutismens antiintellektuella känslostormar övergick han till Swedenborgs mer rationella mystik, så omhuldad av nyromantikerna. En av de viktigaste och mest poetiska delarna av denna mystik är korrespondensläran. I korthet innebär den att naturen, människokroppen och skriften motsvarar himmelen och den andliga världen. Ingenting är sig självt nog, allting, minsta lilla bokstav och ting, bär kosmiska betydelser. Även i alkemin var motsvarigheter en stor sak. En del guldmakare ville läsa Bibeln som en samling av alkemistiska recept. Andra jämförde ”Det stora verket” med världens skapelse. Allihop sa de: följ naturen! Genom att se på himlens och jordens processer och fenomen skulle man via motsvarigheterna lära sig om arbetet med metallerna i laboratoriet. Denna likhet mellan swedenborgianism och alkemi är säkerligen en av förklaringarna till att så många under slutet av 1700-talet kopplade samman de båda traditionerna.

År 1813 reste alltså Fabian Wilhelm till London. Det officiella syftet var att i detta indologins Mecka fördjupa sanskritkunskaperna. Men han reste således också som budbärare från de svenska swedenborgarna till de engelska. Sedan länge hade Swedenborgs lära ett starkt fäste i London, och i Stockholm höll hans ”Nya kyrka” just på att nyfödas. Ekenstam var utsedd att förhandla fram stöd från engelsmännen till svenska översättningar och utgåvor av mästarens verk.

Genom umgänget med de engelska swedenborgarna mötte Ekenstam alkemin. Vi känner inga detaljer från detta första möte, men av allt att döma fångade guldmakeriet honom mer än något annat i hans liv. Visserligen hade han tidigare visat förmågan att bli entusiastisk, men den besatthet han uppvisar i studiet av alkemin är ändå ojämförlig.

Sidorna i Ekenstams bevarade alkemiska böcker kryllar av understrykningar, utropstecken och kommentarer. Ofta förekommer flera sorters bläck i anteckningarna, stundom har Ekenstam läst om boken ända upp till sex, sju gånger med lika stor iver. Han jämför partier i olika texter med varandra, prövar olika översättningar, kämpar förtvivlat för att ta reda på vad den alkemiska symbolismen – ”det gröna lejonet” eller ”vattnet som inte väter händerna” – egentligen syftar på för kemikalier och operationer. Det förekommer dessutom noteringar som tyder på att han verkligen prövade sina hugskott i praktiken i laboratoriet.

Av allt att döma ledde äventyret ingenstans. Och vad han egentligen hade för uppfattning om alkemin är svårt att säga: efter hans död brände döttrarna upp en stor mängd av hans efterlämnade papper, troligen då de ockulta funderingarna hade kunnat ställa pappan i dålig dager.

Och vid biblioteksbranden i Linköping i fjol var det nära att de sista spåren efter hans alkemi gick förlorade.

På försättsbladet till många av Ekenstams böcker finns signaturen ”J. A. T.”. Tydligen fick svensken överta eller köpa delar av swedenborgaren John Augustus Tulks boksamling.

En udda samling

Det är märkligt att finna den knappt 30-årige svensken mitt i denna udda samling av swedenborgare och alkemister. Fascinerande nog ingick i kretsen också den berömde poeten och konstnären William Blake: i yngre år hade han varit djupt influerad av Swedenborg även om han senare blev kritisk mot dennes moralism. Där fanns också den kände skulptören John Flaxman, som fick ett gott intryck av Ekenstam.

I nyromantiken fanns ett starkt drag av utopism. Man hade känslan av att utvecklingen var på väg åt helt fel håll och att en stor, både andlig och materiell förändring av hela samhället var enda hoppet för mänskligheten. Alkemisten Nordenskjöld hade 30 år tidigare känt samma desperation. Hans lösning var en blandning av Swedenborg och alkemi.

Men det hade hänt en del sedan dess. Nyromantikerna var metafysiska ide-

alister, världsfrånvända tänkare som hellre satt och skrev på sin kammare än svettades i laboratoriet. De hade svårt att engagera sig för en konkret materiell förvandling. Fabian Wilhelm af Ekenstam utgjorde härvidlag ett undantag. Vi vet inte så mycket om vem han var, men vi vet vad han var: romantiker, sanskritexpert, swedenborgare, alkemist. En unik blandning.

Hemkommen till Sverige 1818 fortsatte Ekenstam sin akademiska karriär. Han gifte sig och fick tillsammans med sin hustru Sofia Charlotta fjorton barn, av vilka fem dog unga. Det kostade givetvis mycket pengar att försörja en så stor familj, och eftersom Fabian Wilhelm misslyckades med att skaffa sig en tjänst som professor i Lund omskolade han sig till prost. År 1836 anställdes han i Stora Tuna församling i Kopparbergs län, och där blev han kvar till sin död 1868, 82 år gammal. Han lär inte ha haft mycket tid till alkemin under dessa år, fyllda av familj och arbete.

Hyllad av Atterbom

Vänskapen med Atterbom hade fördjupats sedan denne gift sig med Ekenstams syster Ebba 1826. I brev hyllar nyromantikernas överstepräst sin svåger och skänker en spännande bild av hans karaktär:

”Jag vore hjertligt glad, om jag finge träffa Ekenstam i Sverige vid min hemkomst [från Tyskland], och rätt mycket lefva med honom tillsamman; för mitt tunga, mörka och gerna inom sig sjelf sig stängande lynne är ett dylikt oupphörligen fermenterande, inciterande och elektriserande väsende, som tillika har det bästa hjerta och det glättigaste humör, det angenämaste och mest passande sällskap.”

Under 1820-talet lärde Ekenstam även känna ett annat känt namn ur svensk romantik: Carl Jonas Love Almqvist. Denne hälsade flera gånger på Ekenstam på släktgården Solla utanför Linköping. Man kan lätt föreställa sig vännerna på promenad under ekarna, ivrigt samtalande om andliga ting. Efter striden kring Det går an bröts dock kontakten mellan dem. Ekenstam kunde inte acceptera Almqvists radikala vändning.

Intressant nog skrev Almqvist åtskilliga år senare i Amerika en hel bok om alkemin där han försvarar dess giltighet, Anekdoter såsom bidrag till guldmakeriets historia (1867). Här kan man läsa om de klassiska alkemisterna Flamel, Trevisanus och Philaletha, men även en del om de mer okända svenska guldmakarna. Almqvist översatte troligen också en bok om Swedenborg och alkemin till svenska, E A Hitchcocks Emanuel Swedenborg skildrad såsom hermetisk philosoph (1862). Säkert var det Ekenstam som influerat Almqvist till att intressera sig för alkemin.

Strindbergs alkemi

Rubriken på den här artikeln – ”Den siste svenske alkemisten” – har säkert fått en och annan läsare att höja på ögonbrynen. Var inte Strindberg den siste svenske alkemisten?

Om man tittar närmare på Strindbergs guldmakeri är det dock uppenbart att han utgick från helt andra förutsättningar än den traditionella alkemin. Han sökte inte ”De vises sten” – vad han var ute efter var att bevisa att materien inte bestod av grundämnen, ett mycket mer kemiskt än alkemiskt uppsåt.

Det är emellertid anmärkningsvärt att de två största svenska författarna, Almqvist och Strindberg, bägge visade ett så stort intresse för alkemin. Där fann de poesi och praktik, andlighet och sinnlighet, inre sökande och samhällsförändring – i förening.

Och de är långt ifrån ensamma om att ha fascinerats av den ”metalliska mystiken”. Många moderna författare och konstnärer har råkat ut för samma sak. Så även om alkemin som tradition dog vid tiden för franska revolutionen har den inte upphört att påverka.

Det kanske rimligaste sättet att se på Ekenstams alkemi är att uppfatta den som ett slags romantisk poesi i praktiken. Han var inget vidare på att skriva vers och högstämda strofer om månsken och kärlek. Men han trodde att han kunde finna ”De vises sten”, det självlysande röda pulver som sades kunna förvandla allting till något underbart.

Carl-Michael Edenborg är idéhistoriker vid Stockholms universitet och arbetar med en avhandling om ”Alkemins död”. I vår utkommer hans studie kring alkemisten Gustaf Bonde , Gull och mull, på Ellerströms förlag.

Alkemistens världsbild

Ordet alkemi har sitt ursprung i grekiskans chyma, som har med metallgjutning att göra. Men enligt den alkemistiska traditionen kommer ordet från det egyptiska namnet på Nilens fruktbara svarta slam, chem.

Alkemin skapades i den arabiska högkulturen på 700- och 800-talen. De arabiska alkemisterna var inspirerade både av grekiska och indiska metallförvandlare. På 1100-talet introducerades alkemin i Europa genom översättningar. Den ”heliga konsten” blomstrade fram till slutet av 1700-talet.

Den alkemistiska världsbilden bygger på att allt lever och är i ständig förändring. Det stora universum motsvarar den lilla människan – hon är ett kosmos i miniatyr. Samtidigt är människan länken mellan det himmelska och det jordiska.

Ande och materia är alltså inte åtskilda motsatser, utan korresponderar med varandra och hänger ihop. I läkaren och alkemisten Michael Maiers berömda 1600-talsverk Atlanta Fugiens finns bilden ovan till höger som beskriver hur ”De vises sten”, transmutationspulvret, kan beräknas geometriskt.

Den inre cirkeln är urmaterien, och i den syns svavel och merkur, de manliga och kvinnliga principerna. Runt ringen finns kvadraten, det vill säga de klassiska fyra elementen: eld, luft, vatten och jord. Utanför den bildas en triangel av naturens tre principer: det gripbara, det brännbara och det flyktiga. Den yttre cirkeln som omger allt detta visar på den högre enhet som ”De vises sten” utgör.

Alkemin handlade om att göra människan och världen fullkomliga. Enligt den står allting i inbördes kontakt. Ju närmare alkemisten kommer sitt mål, desto fullkomligare blir även han själv.

Alkemin var sökandet efter ”De vises sten”: ett självlysande rött pulver som hade tre egenskaper. Den kunde förvandla alla metaller till guld; den kunde skänka fullkomlig hälsa och förlängt liv; den innebar mystisk andlig upplysning.

Enligt alkemisten lever, växer och fortplantar sig metallerna i jordens innandöme. I laboratoriet försöker han återskapa denna process i snabbare tempo. ”Följ naturen!“ är det klassiska alkemiska vishetsrådet.

Publicerad i Populär Historia 1/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också