Sotare – ett höjdarjobb?
Barn var eftertraktad arbetskraft förr i tiden – inte minst i sotarbranschen.
Ett sotarlag i Stockholm hos fotografen 1890.
Barnarbete är sedan länge förbjudet i Sverige. Men på fotot ovan, från omkring 1890, av ett sotarlag i Stockholm, är dock fyra–fem av de avporträtterade personerna barn.
Vid denna tid var detta helt normalt, många sotare rekryterades i unga år – inte sällan från barnhem. Förutom att barn var billig arbetskraft fanns det en praktisk dimension som gjorde att med våra mått mätt underårig personal var särskilt önskvärd. Det var helt enkelt tvunget att man var liten och smidig för att kunna ta sig in i trånga skorstenar och hacka loss sotavlagringar.
I den första förordning som reglerar sotningen i Sverige, utgiven av Rådkammaren i Stockholm 1733, anger paragraf 9 rentav att: ”skorstensfäijare eller sotare åligger att skaffa sig sådane poikar som äro wiga och skickeliga at klifwa upp i skorstenarna...”
Hos porträttfotografen
På fotografiet har skorstensfejarmästare A G Elanders sotare förevigats i porträttfotograf Hélène Edlunds fotoateljé på Östermalmstorg 2 i Stockholm. Det exakta datumet är okänt, men eftersom sotarmästaren själv inte syns på bilden, togs den sannolikt något år efter 1886, då A G Elander dog.
Vid hans frånfälle övertog makan Mathilda Elander (inte heller med på fotot) hans befattning samt det administrativa ansvaret för sotningen inom ”Stockholms 4:e trakt”, som omfattade västra delen av Ladugårdslandet.
Det praktiska arbetet leddes dock av verksgesällen Isak Lindqvist; det är mannen i mitten med vegamössa och rock.
Anrikt och mytomspunnet värv
Skorstensfejaryrket är traditionstyngt och har långa anor – behovet uppstod redan under medeltiden, då skorstenar började tas i bruk. Regelbunden sotning krävdes (och krävs) för att undvika en förödande skorstensbrand. Sotarna skapade ett eget hemligt yrkesspråk, ”knoparmoj” (används sparsamt i dag), och använder många särpräglade redskap.
Sotarna på fotot har en raffel över vänster axel. Med denna allroundskrapa kunde sot hackas loss, eller rakas fram. Krejsen används än i dag. Denna borste (eller viska) försedd med ett lod i änden, dras upp och ned i rökgången för få bort sot. Förr var den gjord av kvistar och ris, nu tillverkas den av stål.
Multifunktionell mössa
På barnsotarnas knän sitter så kallade påsättningar, dessa skulle skydda under klättringarna inne i skorstensgångarna. En annan primitiv skyddsutrustningsdetalj är den typiska sotarmössan – kurpisen. Den bars ofta (som här) uppvikt, men kunde i utfällt läge fungera som en enkel skyddsmask då den drogs över ansiktet. Huvudbonaden används än i dag – dock ej som munskydd.
Den korta kåpstegen ställdes förr på eldstaden i köket så att sotaren skulle kunna klättra upp i den murade spiskåpan.
Dagens svenska sotare, varav fem procent utgörs av kvinnor, slipper utföra sotarpojkarnas smutsiga, mödosamma och farliga arbete inne i skorstenarna, som nu är av annan konstruktion än förr. Men man bör inte vara höjdrädd.
Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?
Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.
