Vardagsprylar: Don för självreflektion
Spegelns historia sträcker sig ända tillbaka till de forntida civilisationerna. Detta är inte särskilt märkligt – människans medvetenhet om sig själv kan sägas vara ett av våra mest karaktäristiska drag som art. Dessutom hade de tidiga speglarnas uppfinnare inspiration att hämta från naturen, i form av spegelblanka vattenytor.
Numera är det självklart att speglar är gjorda av glas. Men bland forntidens folk – egyptier, fenicier, greker och etrusker – framställdes handspeglar i stället av metall: tenn, brons eller silver. Från det romerska riket är några få väggspeglar av glas bevarade. Romarna tog dock inte själva åt sig äran av uppfinningen. De feniciska glashantverkarna var forntidens främsta tillverkare och exportörer av glas, och enligt den romerske författaren Plinius d ä var det dessa som uppfann spegelglaset.
De tidiga glasspeglarna var inte av den kvalitet vi är vana vid i dag. Glaset var oslipat och gav sannolikt ofta en mer eller mindre förvrängd bild av betraktaren. Inte förrän framåt 1500-talet hade glasspeglarna förfinats så att de på allvar kunde ersätta metallspeglarna.
Berömda är de speglar som skapades i Venedig under 1500- och 1600-talen. De venetianska spegelmakarna smyckade sina alster med ramar av färgat glas eller graverad dekor.
Hemligheterna bakom tillverkningen bevakades noggrant – spegelmakarna fick under hot om att sändas till galärerna order att inte lämna Venedig – och de venetianska speglarna exporterades som kostbara lyxföremål till resten av världen.
Mot slutet av 1600-talet började man i Frankrike gjuta glas, vilket gjorde det möjligt att framställa speglar av större storlek än tidigare. Det praktfulla spegelgalleriet i slottet Versailles är ett exempel på användandet av denna teknik.
I Sverige blev den tysk-svenske ornamentbildhuggaren och möbelsnickaren Burchardt Precht (1651–1738) den förste betydande spegelmakaren. Han hämtade inspiration från den venetianska stilen och fransk guldbarock och skapade speglar i båda dessa stilarter. Glaset fick han dock importera, eftersom tillverkningen av spegelglas i Sverige inte startade förrän på 1730-talet.
Under 1700- och 1800-talen blev spegeln populär i Sverige, inledningsvis som inredningsföremål i luxuösa hem, med konstfullt ornamenterade ramar som uttryckte de olika epokernas stildrag.
Speglarna var fortfarande kostsamma men började så småningom bli tillgängliga även för de mindre privilegierade samhällsklasserna.
Spegeln är en lika enkel som träffande symbol för nutidsmänniskans fokusering på det egna jaget.
Faran med att titta alltför djupt i spegeln, det vill säga att vara alltför förälskad i sig själv, framhölls dock redan i den grekiska mytologin. Den fagre ynglingen Narkissos blev så förälskad i sin egen spegelbild att han, försjunken i sig själv, tynade bort och
förvandlades till en blomma.
Kanske något att tänka på i dessa tider, där självförverkligandet alltmer blir det förhärskande idealet.
