När Nobel sprängde för tsaren

Den Nobel som mest fastnat i allmänhetens medvetande är förstås Alfred Nobel, instiftaren av de berömda internationella pris som började delas ut 1901. Men man bör snarare se honom som en del av en familj, för det anmärkningsvärda är att så många inom en och samma släkt på kort tid gjorde så många enastående uppfinnar- och företagarprestationer.

Det är inte fråga om någon klan, där prestationsångesten och äregirigheten blir något av ett självändamål. Nobelarna, Immanuel, Robert och allt vad de nu heter, tycks ha skapat sina verk med andra motiv som drivkraft. Det finns inga tydliga inslag av profithunger, inte ens hos Robert Nobel som blev en av världens oljekungar. Och de brev som finns bevarade vittnar om vissa etiska värderingar och mänsklig omtanke, inte bara om släktmedlemmar utan också om medarbetare och underlydande samt, som i Alfreds fall, om mänskligheten.

Så vill författaren till boken De svenska oljebaronerna. Alfred Nobels okända bröder gärna att vi skall se på nobelarna. Gunnar Hedin är ingen historiker av facket men har författat ett mycket gediget verk om dynastin. Han tycker att nobelarna var ovanligt duktiga människor, som vi svenskar skall vara stolta över.

Boken blir något av en söndagsskoleberättelse. Hedin problematiserar inte det faktum att nobelarna i stor utsträckning ägnade sin energi och uppfinningsrikedom åt att utveckla moderna massförstörelsevapen, som kunde ta kål på fler människor än någonsin tillförne. Men det var inte det enda de sysslade med, och en del av deras innovationer kan, som ibland är fallet med militära produkter, användas som både – och. Ett sammanfattande understatement är att det vilar en dubbelhet över nobelarnas bedrifter.

En storhetstid för Immanuel

Men låt oss i Gunnar Hedins sällskap följa ätten bakåt i historien. En ganska stor mängd släktdokument finns inte bara hos nobelstiftelsen i Stockholm utan också i Landsarkivet i Lund. Få skåningar är kanske medvetna om att nobelarna har sina rötter i deras landskap. Själva namnet torde härröra från Östra Nöbbelövs socken i kristianstadstrakten. Därifrån stammade den förste kände nobelaren, Petrus Nobelius (1655–1707), som reste till Uppsala för att studera juridik.

Med hans sonsonsson Immanuel Nobel inleds släktens storhetstid. Han var ett uppfinnarsnille och konstruerade till en början flyttbara trähus, ett slags föregångare till dagens monteringsfärdiga hus. Hans sinne för affärer var inte lika utvecklat, vilket kom att vålla honom bekymmer hela livet, och 1832, vid 31 års ålder, tvingades han begära sig i konkurs. Som om inte det vore nog, brann hela familjens bohag i stockholmsbostaden upp på nyårsnatten. Immanuel såg ingen annan utväg än att ställa in betalningarna.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Han gav fördenskull inte upp utan bombarderade krigsmakten med förslag om militära innovationer, bl a en sprängmina för marin krigföring. Men han fick inget gehör från de ansvariga. Så kom räddningen: en diplomat nämnde på en middagsbjudning något för Nobel om en handelsförbindelse mellan Sverige och Ryssland. Nobel berättade om sitt projekt med en undervattensmina, som kunde sprängas på avstånd utan risk för den som beordrade sprängningen. Diplomaten blev imponerad och inbjöd honom till Ryssland.

Träffade tsaren

Att anta denna inbjudan kunde ju någon rysshatande hetsporre betrakta som ett slags landsförräderi. Men russofobin i Sverige var just då inte så utpräglad, svensk utrikespolitik hade börjat bli pragmatisk, och man kan inte se några sura kommentarer i det historiska materialet över att Immanuel, förtvivlad över sin finansiella belägenhet och besviken över den svenska militärledningens tröghet, i juli 1837 styrde kosan österut.

Det var inte bara Sveriges arvfiende han vädjade till, tsarväldet var också tidernas auktoritära system med en korrumperad ämbetsmannakår, med bönder som levde i livegenskap och med en rättsröta som söker sin like. Men Nobel ansåg sig inte ha något annat val än att sälja sig till djävulen. I St Petersburg etablerade han snabbt kontakter, och snart kunde han demonstrera sin förödande uppfinning för tsaren, som då hette Nikolaus I. Han är bekant för sin brutala behandling av dekabristerna, som verkade för större demokrati, och för att han satte den store diktaren Pusjkin i husarrest.

Demonstrationen, som Immanuel själv avbildat i en akvarellteckning som numera förvaras i Landsarkivet i Lund, blev en bokstavlig knallsuccé. Läget var passande: tsaren hade erövrarambitioner och var sugen på krig. Familjen kunde snart följa efter till St Petersburg och Nobel bildade ett bolag.

Huvudfienden var då inte Sverige utan det osmanska väldet, som sakta vittrade sönder, medan ryssarna tog bit efter bit av dess territorium. Detta efterrationaliserades delvis som en kamp mot de otrogna, men de övriga kristna stormakterna var mer oroade över de ryska ambitionerna. Slutakten blev Krimkriget, och det var då Nobels minor kom att spela en strategisk roll. De skyddade bl a fästningen Kronstadt utanför huvudstaden. Medveten om minornas farlighet beslöt den brittiske flottchefen sir Napier att inte försöka sig på ett angrepp. För detta fick han lida smälek på hemmaplan.

Åter till Sverige

Men minorna avgjorde inte kriget, vars utgång blev katastrofal för Ryssland. Under tiden hade Nobel blivit kvitt sina skulder i Sverige, och en ny fabrik byggdes. Men den ryska ekonomin hade blivit hårt drabbad av kriget, inga beställningar kom under fredstid, och Nobel tvingades gå i konkurs än en gång!

Immanuel återvände till fäderneslandet och blev alltmer nerbruten av de ytterligare motgångar som följde. En demonstration liknande den han gjort för tsar Nikolaus gjordes nu också i Brunnsviken för en skara svenska militärer – men denna gång slets inte något fartyg itu. Fiasko, alltså. Men Immanuel hade kvar en investering: sina duktiga söner.

1861 avskaffades livegenskapen i Ryssland och 23 miljoner bönder blev fria. Men de kom ur askan i elden. Jordlotterna blev försvinnande små, och dessutom skulle bönderna betala en dryg kompensation till sina forna herrar, med hopplösa skuldsättningar som följd.

Arbetskraft för industrin

I förtvivlan sökte sig ”de befriade” till städerna, vilket tillhandahöll massor med billig arbetskraft åt den framväxande industrin. Detta, tillsammans med bättre konjunkturer, gjorde att Nobels firma efter många turer kom på fötter igen.

Immanuels energiske son Ludvig beträdde samma väg som sin far: vapenproduktion. Han fick bl a i uppdrag att tillverka en ny typ av gevär med bakladdare istället för de gamla mynningsladdade muskedundren. Masskriget hade introducerats med slaget vid Solferino, och Ludvig fick en beställning på hela 200 000 gevär av berdankamodell.

Men även civila artiklar som vagnaxlar och vagnshjul producerades. Framgent kom firman att tillverka en hel del produkter, som gjorde Ryssland oberoende av importvaror, delvis tack vare Nobels egna uppfinningar och förbättringar. Nobel hade blivit rysk storindustri.

Broder omkom

Brodern Alfred Nobel skulle däremot komma att verka i hemlandet. En italienare, Ascanio Sobrero, hade i Paris framställt en vätska med mycket farliga egenskaper: nitroglycerin, ett kraftigt men svårhanterligt sprängmedel. Alfred skyndade sig att få svenskt patent på uppfinningen. Att ämnet var svårhanterligt erfor han snart. I september 1864 flög Alfreds laboratorium i luften, och fem personer omkom, däribland brodern Emil.

Kritiken blev förstås hård, men genom uppfinningen av tändhatten förbättrades säkerheten, och Alfred fick det hedrande uppdraget att spränga Södertunneln, som skulle förbinda Södra station med Centralstationen i Stockholm, med hjälp av den nya ”sprängoljan”. Ett bolag, Nitroglycerin AB, bildades, och än idag kan man beskåda det tomma skrovet av Alfred Nobels fabrik vid Vinterviken. Alfred gjorde bolaget till ett multinationellt företag och bosatte sig 1873 i Paris.

Samma år företog den tredje brodern, som hette Robert, en resa till staden Baku i Azerbajdzjan. Syftet var att skaffa fram valnötsträ till de nya gevären – man hade hört talas om 25 meter höga träd i Kaukasusbergen. Men på flodångaren träffade han en holländsk kapten som övertalade honom att köpa en bit mark i stadens närhet, eftersom det påstods finnas ofantliga mängder olja i jorden. Kaptenen skojade inte. När Robert anlände till området, såg han att det överallt bubblade och pyste av det svarta guldet.

Små trätorn och borrhål hade börjat upprättas, och Robert berättar om hur en enda oljefontän i två hela år sprutade en stråle nästan tolv meter upp i luften. Han tog egna fotografier som är alldeles ypperliga och finns pietetsfullt bevarade i en pärm på Lunds landsarkiv. Detta gjorde han kanske för att övertala sina bröder Ludvig och Alfred till ekonomiskt stöd till ett oljeutvinningsprojekt, och det behövdes – bröderna, och då särskilt Alfred, var svårflörtade. Det hela var nytt och stort även för dessa pionjärer.

Under årens lopp växte Roberts projekt ut så mycket, att Ryssland blev en av världens ledande oljeproducenter, och oljebaronerna i USA och England fick en jämlike i svensken. Men vägen dit var som vanligt knagglig. Det fanns två stora problem att ta itu med: oljans relativt låga kvalitet och transporterna. Det första löste den kemiskt kunnige Robert ganska snabbt, och nobeloljan blev av hög kvalitet. Värre var det med transporterna som fick förbättras successivt och med stort tålamod.

Frakt på åsnor

Till en början fraktades oljan i trätunnor på åsnor eller kameler från källorna. Sedan kom Robert på idén att transportera oljan i pipelines – men vart?

Robert designade särskilda järnvägsvagnar och senare också tankfartyg, något som Rockefeller & Co inte vågat sig på med tanke på risken för gasexplosion ombord. Men även för detta fann Robert en lösning, och Ludvig, som vanns för projektet, levererade från sin fabrik i St Petersburg alla de nya verkstadsprodukter som brodern behövde.

Alfred, som var en eftertänksam man, fick mot slutet av sin levnad dåligt samvete för att ha medverkat till masskrigföringens utveckling och instiftade nobelprisen, däribland fredspriset som kom att delas ut i Norge. Han brevväxlade med fredskämpen Bertha von Suttner, som blivit förfärad över det preussisk-österrikiska kriget 1866, en av dessa soldatslakter som kom att prägla krigföringen från 1800-talets mitt. Han var också något av en siare och förutspådde att de stora förstörelsemöjligheterna skulle få världens stormakter att inse, att krig inte skulle löna sig längre. Han fick fel två gånger och rätt den tredje.

Gratis sjukvård

Hans bröder gick inte lika långt i världsförbättrarnit, men Hedin framhåller flera gånger deras stora intresse för att de anställda skulle ha det hyggligt. Vid Nevas strand i St Petersburg hade det växt fram ett helt litet territorium, där familjen Nobels luxuösa residens och omfattande fabriksanläggningar uppförts. Men där fanns också sådant som ett sjukhus, som erbjöd gratis vård åt arbetarna, och ”mjölkdroppen”, en tidig form av mjölkpropaganda, för att förbättra arbetarfamiljernas hälsotillstånd. Robert gjorde liknande föranstaltningar i Baku med bra arbetarbostäder, bibliotek m m, och han inskärpte i förmännen att de skulle behandla sina underlydande väl.

När bolsjevikrevolutionen kom, blev familjen Nobel likväl ett av många objekt för den revolutionära vreden. Tsarsystemet – det bör vi hålla i minnet – var ett synnerligen omänskligt system med gapande klassklyftor, polisvälde och censur, och mot slutet av 1800-talet avrättades över 600 män och kvinnor om året för politiskt misshagliga gärningar. Terrorn var ett accepterat medel för både förtryckare och förtryckta.

Tjänade regimens intressen

Utlänningarna stod inte högt i kurs hos folkets breda lager, det ser vi ju också idag. De hade alltsedan Peter den stores tid tjänat regimens intressen, och huset Nobel var inget undantag. Vapentillverkningen gav många människor deras levebröd, men nobelföretagen tillhörde tsarernas älsklingsprojekt, och kejserliga utmärkelser regnade över familjens medlemmar under årens lopp.

Nobelföretagen utvecklades ofta i samspel med kontakter på högsta ort, alltsedan den där lyckosamma dagen då Immanuel Nobel demonstrerade sin mina för Nikolaus I, och när bröderna Nobel kom i trångmål med sina projekt, utnyttjade de sina goda kontakter med hovet.

Flera chefer på nobelföretaget i Baku utsattes för trakasserier, och en av de högsta cheferna hotades, om än halvhjärtat, med kniv av en av sina anställda. Den unge Stalin arbetade en tid som smörjare hos Nobel, men det är inte belagt att han var inblandad i några terrorhandlingar under den tid han jobbade där. Det fanns också ledande revolutionärer i företaget, som mindes brödernas humanitet, och de hjälpte familjen och deras svenska medarbetare att komma undan terrorn.

Det Immanuel Nobel och hans söner hade byggt upp i Ryssland förintades i ett slag under de hårda åren, men det ingick i Lenins politik att den nya sovjetstaten skulle satsa hårt på tung industri, och energitillgångarna skulle utvecklas i stor skala. Efter någon tid borrades det igen i Baku och på många andra platser, och mot slutet av tjugotalet, när sovjetsystemet stabiliserats, översteg den sammanlagda oljeproduktionen den under tsartiden. Sovjet blev sedan världens största oljeutvinnare.

Familjen Nobels insatser förtegs under sovjettiden, men under Gorbatjov restes ett minnesmärke i St Petersburg, där dynastin hade sitt högkvarter. Fler postuma erkännanden är säkert att vänta i det nya Ryssland.

Publicerad i Populär Historia 5/1994