En uppfinnare återvänder
John Ericsson var mannen som gav världen propellern, varmluftsmaskinen, brandsprutan och torpeden; han var hjärnan bakom pansarbåten Monitor vars kanoner sönderslet fjättrarna på fyra miljoner svarta slavar. Hösten 1890 återbördades han till fäderneslandet för att här få sin sista vila.
John Ericsson hade lämnat Sverige tidigt och kom mestadels att leva och verka i USA. Det var också där som han avled våren 1889. Men Ericsson hade på sin ålders höst skrivit: ”Jag känner blott ett hemland, och hellre må mitt stoft komma att vila under en grushög på svensk jord än under ett marmormonument i detta land.”
Denna hans sista vilja respekterades av de nordamerikanska och svenska regeringarna och för drygt 100 år sedan fördes kvarlevorna under pompa och ståt över Atlanten.
John Ericsson föddes 1803 i Långbanshyttan i östra Värmland. Annalerna berättar om en försigkommen krabat som redan som sexåring konstruerade en liten skalenlig miniatyrsåg och gjorde perfekta ritningar över en gruvanläggning. Pappan, som var gammal bergsman, fick anställning som bergsprängarledare vid bygget av Göta kanal och hans söner John och Nils fick tidigt tillträde till kanalbolagets ritkontor.
Vid tolv års ålder ritade John avancerade profilkartor till bygget och två år senare blev han förste nivillör och instruerade dagligen – uppstigen på en pall för att synas – 600 arbetare i hur kanalbygget var tänkt att fortskrida. ”Fortsätt som du börjat, min gosse, och du skall en gång uträtta något stort”, lär självaste kanalbyggarhövdingen Baltzar von Platen ha sagt till honom.
Några år senare ritade Ericsson som rekryt så fina fältkartor att kung Karl XIV Johan fick nys om hans stora begåvning. Av honom fick Ericsson rådet att bege sig till England för att ytterligare förkovra sig.
Väl kommen dit började han med rastlös iver att uppfinna och uppfinna. Några respengar hade den kunglige beskyddaren inte utrustat honom med, utan han måste arbeta för sin existens och biografierna talar om att ”hans hjärna var den bank på vilken han oupphörligt måste draga sina växlar”. Efter en kort tid hade han utvecklat och tagit patent på den första ångsprutan, till stor glädje för Londons brandkår.
Frenetiskt arbetade han vidare år efter år; ryktet och anseendet ökade men de ekonomiska vinsterna uteblev. Hans konstruktioner och skisser kostade stora summor liksom hans vidlyftiga umgängesvanor. Snart kom han på obestånd, jagades av fordringsägare och fick tillbringa flera månader på bysättningshäkte.
Han lyckades dock hitta några sponsorer och kunde ställa upp i ”Kapplöpningen vid Rainhill”, där det gällde att konstruera det ånglok som snabbast kunde dra ett vagnsätt mellan Liverpool och Manchester. Det blev dock Robert Stevenson tog hem spelet med sitt lok The Rocket, liksom prispengarna och epitetet som lokomotivets fader.
Utskrattad av marinledningen
Ericsson vände nu sin blick mot sjöfarten. Hans idé att ersätta båtarnas otympliga skovelhjul med ett enklare rörelseverktyg som han kallade propeller blev en flopp. Han blev utskrattad av den engelska marinledningen, men arbetade frenetiskt vidare. Snart fann uppfinningen nåd inför en amerikansk militärattaché som på stående fot beställde ett fartyg utrustat med propeller.
Hösten 1838 var fartyget, som döptes efter sin konstruktör, klart och satte kurs på New York. Kort därpå for också Ericsson över till USA där han som naturaliserad medborgare kom att stanna till sin död.
Under det pågående amerikanska inbördeskriget blev läget alltmer prekärt för nordstaterna. Sydstaternas fruktade kanonbåt Merrimac hotade nordflottans hamnar. I all hast beslöts att ge Ericsson fria händer med att förverkliga en gammal idé om en pansarbåt.
I mars 1862, en vecka efter det att båten lämnat varvet, stod den berömda striden på Hampton Roads vid floden Potomacs mynning mellan just Merrimac och den nybyggda Monitor. Slaget utmynnade i seger för Monitor; krigslyckan hade nu vänt och John Ericssons stjärna stod i zenit. Berömmelse och rikedom regnade över folkhjälten – befriaren av fyra miljoner slavar.
Under de sista decennierna av sitt liv kom Ericsson allt mer att intressera sig för solforskningen. Han försökte konstruera en solmaskin, en ångmaskin som eldades med solstrålar istället för med kol. ”En dag”, sade han, ”skulle världens alla koltillgångar vara tömda, och vad sedan?”
John Ericsson avled i mars 1889 i sitt hem i New York. Sorgeceremonin blev en stor manifestation med ett jättelikt liktåg på Broadway samt hedersbetygelser som normalt bara förärades presidenter. I enlighet med hans önskan om viloplats beslöts det att stoftet så småningom skulle återbördas till Sverige.
Det dröjde dock till den 22 augusti påföljande år innan det var dags, och än en gång genljöd New York av förstämda trummor till John Ericssons ära. Men denna gång gick liktåget till en av hamnarna där den amerikanska marinens förnämsta skepp, fregatten Baltimore, väntade.
Efter några veckor till sjöss siktades skeppet vid Vinga fyr, och göteborgspressen beskrev andäktigt för sina läsare det ståtliga fartyget med de fruktansvärda kanonmynningarna. Mest ägnade man sig dock åt att beskriva besättningen: ”...ett raskt och hurtigt folk, en del utpräglade nordiska typer. (...) Bland besättningen finnes ett antal japaneser, tjenstgörande som kockar och stewardar, ett par brasilianare och några negrer, hvilka emellanåt stucko upp öfver däck, visande sina grinande anleten.”
Paviljong uppfördes
Spänningen steg nu i Stockholm där förberedelserna var i full gång. Vid Karl XII:s torg byggdes en mottagningspaviljong, något som annars bara uppfördes vid kungars och furstars ankomster. Här skulle de gruppera sig, för att citera Dagens Nyheters utsände: ”...allt hvad Stockholm och landet eger af celebriteter inom armén och flottan, på det politiska, näringslifvets, vetenskapens, litteraturens, konstens, ja, alla möjliga områden”. Kungen och kronprinsen var förhindrade att närvara, men hovet skulle i alla fall skicka representanter.
Och så, fredagskvällen den 12 september 1890, ankrade den vita fregatten upp på Strömmen utanför Skeppsholmen.
Redan på lördagen stod staden i festskrud. Folk från hela landet – företrädare för föreningar och städer såväl som vanliga människor – fullkomligt invaderade Stockholm. Alla häpnade över den ofantligt stora mängden tillresande.
Så nalkades då tidpunkten för återbördandet av John Ericsson till fosterjorden. Den klara brittsommarsöndagen gjorde sig redo.
Vi låter DN-reportern ge oss en ögonblicksbild:
”Och så dessa oöfverskådliga menniskomassor som kantade stränderna. Det var en oafbruten kedja på flera led placerad utmed hela Skeppsbron, der de upphöjda platserna runt Gustaf den III:s staty särskilt voro eftersökta, på Norrbro och sedan rundt kring norra Blaiseholmskajen, på Skeppholmsbron och utmed Skeppsholmens stränder.”
Olika källor talar om åskådarsiffror på upp till ett par hundra tusen! Alla stirrade nu med förundran ömsom mot Baltimore, ömsom mot mottagningspaviljongen – en anslående syn, om man ska tro Stockholms-Tidningens utsända reporter:
”Från de fem tornen vajade flaggor på half stång, på den höga platån stod den svarta katafalken med silfverfötter i form af väldiga lejonramar och alla trappor ända ned till strömmen voro beklädda med svart kläde. Terrasserna å ömse sidor voro beklädda med kronkläde. Alla paviljongens pelare voro smyckade med stora lagerkransar med band i svenska färgerna och i fonden, norr om katafalken, hade man anordnat en praktfull dekoration af lager och cypress, kamelior och rosor, öfver hvilken höga strålpalmer och kokosträd utbredde sina skuggande vingar.”
Marscher, tal och sång
Under stor salut från både båten och Skeppsholmsbatteriet fördes kistan i land med en liten ångslup som dagen till ära var dekorerad och utsmyckad som ett kapell med bågar av grönt och blommor. På själva kistan stod en liten Monitormodell av färgade eterneller.
Nu tog sorgemarscherna, högtidstalen och sången vid. Och kransnedläggningen. Ett veritabelt hav av kransar lades ned runt paviljongen och när det väl var dags för processionen gick det åt två vagnar för att transportera kransarna.
Fyra florbehängda hästar drog likvagnen till Centralstationen. Regementen och allsköns föreningar bildade häck i täta led utmed vägen. Den ena efter den andra stämde de upp i sina sorgemarscher och tonerna blandade sig med kyrkklockornas dån. Fladdrande banér, flaggor och blomstergirlander kantade processionsvägen. Allt gick dock mycket värdigt och stillsamt till, men det lär ha varit en bitter kamp om de bästa platserna. Många hade till och med hyrt sig fönster utmed processionsvägen till höga priser för att få en skymt av kistan.
Tåget som skulle föra John Ericsson till den sista viloplatsen i Filipstad stod redo på stationen. För de närmast sörjande och för honoratiores fanns sex förstaklassvagnar och mellan dessa likvagnen – här kan man verkligen tala om ett liktåg. Det var helt enkelt en öppen godsvagn som hade klätts med svart sammet och silverbroderier. Katafalken var placerad mitt i och över den hade det spänts upp en praktfull tronhimmel som invändigt var prydd med små silverglittrande stjärnor och kors.
Vid halvfyratiden var det klart för avgång. Avskedssaluten ljöd och huvudstaden tog farväl. På de stationer som passerades väntade mottagningskommittéer, pyntade stationsbyggnader, sånghyllningar, och rikligt med förtäring för resenärerna. Av alla de tal som trycktes i tidningarna i samband med tågresan genom landet är nog det som hölls i Karlstad det mest storvulna:
”Det gyllene klöfverblad hvarmed Wermland kan sira den ärekrona som pryder minnets Pantheon är färdigt. Det heter Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, John Ericsson – Sveriges störste skald, häfvdatecknare, störste uppfinnare. Denna landskapets ädla gåfva till våra minnens helgedom är ära nog. Kunna Wermlands innevånare uppbära denna ära?...”
Filipstad prunkade i rikaste blomster- och flaggskrud. En triumfbåge hade rests och klätts med granris, flaggor och vapensköldar. Besökarna från Stockholm hänfördes över den lilla stadens förmåga att salutera sin son.
Än en gång fördes John Ericssons kista in i en kyrka för att mottaga tre skovlar mull. Men han var hemma nu.
Det sista vilorummet är beläget på högsta punkten på Filipstads nya kyrkogård med en hänförande utsikt. Man kan i fjärran ana hans barndomshem i Långbanshyttan.
Någon grav i egentlig mening fanns ännu inte på plats 1890; man hade lite provisoriskt rest ett gravkapell i grekisk tempelstil av granris och blommor.
Fem år senare stod graven klar. Det blev nya stora festligheter. Men hur gick det egentligen med John Ericssons önskan? Det blev inte en grushög, inte heller något monument av marmor – det blev en jättekrokan av granit.
Stefan Hilding är informationssekreterare vid Medelhavsmuseet i Stockholm och ingår i redaktionen för tidskriften Medusa.
