Abraham Niclas Edelcrantz

Andra hälften av 1700-talet var upplysningens tid och Abraham Niclas­ ­Clewberg, adlad Edelcrantz, var själva sinnebilden för dess ideal. Han var ämbetsman, uppfinnare, diktare, näringsidkare och medlem av svenska och utländska akademier. Men Edelcrantz liv präglades även av motgångar. Samtidigt som han utåt sett var framgångsrik levde han i ensamhet och dog barnlös. Han uppfattades av många som en streber och uppkomling. Detta tillsammans med anklagelser om ekonomiska oegentligheter befläckade hans eftermäle. Edelcrantz glömdes mer eller mindre bort, även om intresset för hans gärningar har ökat på senare tid.

Han föddes i Åbo 1754 i en familj där kunskap och nit skattades högt, vilket kom att prägla honom under hela livet. Fadern Carl Abraham Clewberg var professor i teologi, grekiska och orientaliska språk vid Kungliga akademien i Åbo. Modern Agatha Charlotta Fahlenius var dotter till biskopen i Åbo och endast 16 år gammal när hon 1752 gifte sig med den då 40-årige professorn. I hemmet fick den unge Clewberg stifta bekantskap med klassisk litteratur och under faderns överinseende lärde han sig latin, franska, tyska, italienska och engelska, samt en smula finska och grekiska.

Vid elva års ålder skrevs Clewberg in vid akademin i Åbo där han 1772 tog en magisterexamen i optik. Året därpå blev han docent i naturkunnighet och litteraturhistoria, en kombination som i dag kan tyckas lite annorlunda, men denna tvärvetenskaplighet var en del av upplysningens bildningsideal. Vetenskaplig kunskap skulle sammanföras med konstens skönhet och förena ”det nyttiga med det angenäma”.

Under studietiden i Åbo blev Clewberg god vän med den några år äldre Johan Henric Kellgren (1751–95). Tillsammans deltog de 1770 i grundandet av det hemliga vitterhetssällskapet Aurora. Året därpå började gruppen ge ut Finlands första tidning, den svenskspråkiga Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo. Genom studier av finsk historia och diktning bidrog sällskapet också till den finska nationalismens framväxt.

De nära vännerna Clewberg och Kellgren ägnade mycket tid åt att skriva poesi. Medan Kellgren var social och hade ett stort kvinnotycke var Clewberg mer tillbakadragen och allvarligt lagd. Båda var emellertid hängivna rojalister. När Gustav III besökte Åbo 1775 fick de möjlighet att överlämna var sin skrift. Det var inte sista gången som Clewberg skulle möta den enväldige monarken.

I slutet av året lämnade den 21-årige Clewberg Åbo och satte kurs mot Stockholm. När Gustav III:s mor, änkedrottningen Lovisa Ulrica, dog 1782 skrev han en sorgedikt som hyllades av Kellgren i Stockholms-Posten. Clewbergs diktning och kontakter resulterade senare även i världslig lön.

Efter att ha blivit introducerad för Gustav III blev han bibliotekarie i Åbo med professors lön och tillförordnad andre direktör vid de kungliga spektaklerna, det vill säga den nybyggda Operan som stod färdig i Stockholm 1782. Inte ens trettio år fyllda hade Clewberg lyckats bli den teaterintresserade kungens gunstling, något som givetvis stack i ögonen på många vid hovet.

Under hela den gustavianska ­perioden var han en av de ledande personerna i svenskt kulturliv. Genom sitt författarskap blev han också en av nationalromantikens förgrundsgestalter, framför allt genom hyllningsdikten till Gustav III, ”Ode till det svenska folket”, och översättningen av det i Europa mycket populära diktverket Ossians sånger.

1786 instiftade Gustav III Svenska Akademien. Inom kort blev Clewberg invald på stol nummer 2. Två år senare valdes han också in i Kungliga musikaliska akademien. Höjdpunkten på karriären inträffade 1789, då Clewberg som tack för sina insatser adlades med namnet Edelcrantz. Gustav III hade själv ritat vapenmärket som prydde skölden.

Detta var en orolig tid. Frankrike skakades av den stora revolutionen och Sverige låg i krig med Ryssland. Trots det skickades den nyadlade Edelcrantz på en studieresa genom Europa. 1790–91 besökte han bland annat England, Frankrike och Tyskland för att studera teatrar och hitta skådespelare till de svenska scenerna. Efter hemkomsten till Stockholm fick han ta emot en lantegendom på Djurgården i Stockholm, som han döpte till Skuggan.

Även Sverige drabbades av omvälvningar under denna tid. 1792 förändrades Edelcrantz tillvaro i grunden. Den 16 mars sköts Gustav III under en maskeradbal på operan i Stockholm, vilket innebar att hans beskyddare var borta. Kungens tolvårige son Gustav IV Adolf ärvde tronen, med farbrodern Karl som förmyndare. De kungliga kulturinstitutionerna ansågs inte längre lika viktiga. För Edelcrantz del innebar det att han kunde använda sin tid till annat än bara teatern.

I Frankrike hade Claude Chappe (1763–1805) uppfunnit en optisk telegraf. Det var en snillrik men invecklad konstruktion, som bestod av en mast försedd med en tvärbom och två rörliga armar som kunde ordnas till olika semaforiska tecken. Med hjälp av kikare kunde budskapet observeras av en annan station som sedan skickade tecknen vidare. 1793 fick Chappe i uppdrag att konstruera en sådan linje mellan Paris och Lille där det skulle ta tolv minuter för de 22 stationerna att skicka ett meddelande. Metoden förbättrade kommunikationerna avsevärt. Edelcrantz hörde talas om telegrafen men hade ännu inte sett den när han själv började fundera över en egen lösning.

Istället för svängbara armar konstruerade han en telegraf bestående av en ram med tio luckor som antingen kunde vara öppna eller stängda. Detta innebar att det gick att göra 1 024 olika signaler som var lät­tare att tyda än det franska systemet. Kommunikationen byggde på det vi i dag skulle kalla för ett binärt kodsystem, föregångare till datorspråkets ”ettor och nollor”. Redan till Gustav IV Adolfs födelsedag 1794 kunde Edelcrantz på detta vis sända ett hyllningstelegram från Stockholms slott till kungen, som då befann sig på Drottningholm.

Under de följande åren byggdes systemet ut och vid gott väder gick det att sända upp till tolv tecken per minut. Ett meddelande från Gävle till Stockholm förmedlades på ungefär 45 minuter, medan alternativet att använda ryttare tog två hela dagar. Edelcrantz publicerade sina rön i en avhandling 1796 och hans telegraf blev viktig för kommunikationerna under finska kriget 1808–09. Därefter förföll systemet, tills funktionen övertogs av den elektriska telegrafen på 1850-talet.

I december 1801 gav sig Edelcrantz ut på sin andra stora resa, som skulle ta två och ett halvt år. I Tyskland och Frankrike studerade han jordbruk, brännvinsbrännerier, textilmanufakturer och kanalbyggande. Han träffade vetenskapsmän och utbytte idéer, blev invald i flera akademier och forskarsällskap.

I Paris mötte han uppfinnaren James Watt (1736–1819) och dennes vän Richard Edgeworth (1744–1817). Mötet skulle påverka honom djupt. Edelcrantz förälskade sig nämligen i Edgeworths dotter Maria, som var en känd författare. Efter en tids bekantskap friade han till henne men fick nej, vilket förmodligen sårade honom djupt. Det finns inga uppgifter om att Edelcrantz hade något längre förhållande med någon annan kvinna, något hans vän Kellgren flera gånger kommenterade syrligt.

Kort därefter lämnade Edelcrantz Paris och reste till England, där Watt tog med honom till sin ångmaskinsfabrik i Birmingham. Vid Watts ­fabriker mötte han också konstruktören Samuel Owen (1774–1854), ett möte som skulle få oanade konsekvenser.

Under tiden i England uppfann Edelcrantz en säkerhetsventil till ångmaskinen. Den nya tekniken fasci­nerade honom till den grad att han beslutade sig för att inhandla fyra ångmaskiner att ta med sig tillbaka till Sverige. Vid fabriken Fenton, Murray and Wood i Leeds träffade han återigen Owen, som följde med till Stockholm i maj 1804 för att montera dem.

På julafton sattes den första igång på Elfviks klädesfabrik på Lidingö. Två monterades i statliga brännvinsbrännerier och en vid Dannemora gruva. Detta blev inledningen på den svenska industrialismen.

Hänförd av de nya ångmaskinernas potential ville Edelcrantz bygga en ångdriven kvarn i centrala Stockholm. Efter ett år lyckades han få de nödvändiga tillstånden men motståndet från mjölnarskrået var starkt.

Trots detta uppfördes en kvarn på den plats där Stockholms stadshus i dag ligger. Det var en fyra våningar hög tegelbyggnad som fick namnet Eldkvarn efter den tidens benämning på ångmaskiner som ”eld- och luftmaskiner”. I Eldkvarn kunde Edelcrantz även utföra experiment med spinnmaskiner och annat som kunde drivas av ånga. Eldkvarn blev en dyr historia, framförallt de höga vedpriserna påverkade lönsamheten.

Under sin resa i Europa hade Edelcrantz också studerat jordbruk och ville att det vid hans egendom Skuggan skulle uppföras ett experimentfält och mönsterjordbruk där nya plantor och arbetsmetoder kunde studeras för att sedan spridas vidare över landet. 1811 gav den nye kungen Karl XIII tillstånd till projektet och instiftade dessutom en lantbruks­akademi. Edelcrantz blev dess första ordförande. Han var även riksdagsledamot från 1808 och utnämndes 1813 till president över myndigheten kommerskollegium.

Under denna tid uppstod misstankar om att Edelcrantz hade försnillat medel ur teaterkassorna under ­Gustav III:s tid. Det resulterade i en långdragen rättsprocess. Han friades till slut, men många misstrodde honom fortfarande.

Edelcrantz dog 1821 utan att efterlämna några arvingar. Med honom slocknade den adliga ätten Edelcrantz och vid begravningen i Klara kyrka krossades vapenskölden traditionsenligt.

I minnestalet vid Svenska Akademien påtalades att ”ett djupt allvar hvilade på hans panna och uttryckte sig i hans blick … Edelcrantz var ingen fiende af glädjen, han deltog i den; men alltid med värdighet och lugn”.

Publicerad i Populär Historia 8/2011