Skrivmaskinens historia – QWERTY regerar alltjämt

Skrivmaskinen kan tyckas ha spelat ut sin roll. Den som numera använder en sådan gör det väl ofta i protest mot datorn och datorsamhället. Men inte heller datoranvändarna undkommer arvet efter skrivmaskinen. Fortfarande används den ordning av bokstäverna på tangentbordet som infördes av Christopher Latham Sholes (1819–90), som brukar räknas som den moderna skrivmaskinens uppfinnare.

Han var dock inte först med idén. Redan 1714 hade ingenjör Henry Mill i England fått patent på en maskin för skrivande, men det finns inga ritningar eller teckningar av Mills maskin så dess exakta konstruktion är okänd. I Frankrike lanserades på 1830-talet en skrivmaskinsliknande apparat. Med hjälp av denna, hävdade skaparen Xavier Progin stolt, kunde man skriva nästan lika fort som med en vanlig penna. Maskinen såldes bara i några få exemplar.

Sholes arbetade som uppbördsman för hamnskatterna i Milwaukee i USA. På fritiden var han en passionerad uppfinnare av maskiner för tryckerier och sätterier. Tillsammans med Carlos Glidden började han på 1860-talet arbeta med att konstruera en skrivmaskin. Sholes och Glidden hade arbetat med att utveckla en maskin för att numrera boksidor, när Glidden fick ett briljant uppslag: Varför skulle inte maskinen kunna skriva bokstäver också, och inte bara siffror?

År 1868 fick Sholes patent på sin första skrivmaskin. Glidden hade under tiden rest västerut och förlorat kontakten med sin tidigare samarbetspartner. För Sholes gick det inte särskilt lysande. Han hade ekonomiska problem och kunde inte betala sina investerare. Dessa tog tillfället i akt och skrev 1873 utan Sholes vetskap under ett tillverkningsavtal med Remington Arms Company. Sholes patenträttigheter köptes för den i sammanhanget ringa summan av 12 000 dollar. De första remingtontillverkade skrivmaskinerna kom ut på marknaden 1874.

Mark Twain lär ha varit den förste författaren som köpte en skrivmaskin. År 1874 lät han sig övertygas av försäljaren, som med en sekreterares hjälp visade att maskinen kunde skriva 57 ord i minuten. Väl hemma lyckades Twain inte komma upp i mer än 19 ord i minuten. Han insåg då att sekreteraren hade lyckats uppnå ett sådant hisnande tempo genom att hela tiden skriva samma mening.

För att typarmarna inte skulle haka fast i varandra placerade Sholes de oftast förekommande bokstäverna så långt ifrån varandra som möjligt. Detta medförde en sänkning av skrivhastigheten, eftersom fingrarna måste förflytta sig onödigt mycket över tangenterna. Tangentbordet brukar kallas ”QWERTY”, efter de sex första bokstäverna i den översta raden. Samtliga bokstäver i ordet ”typewriter” ligger i denna rad och kunde snabbt och elegant skrivas ner när försäljaren demonstrerade maskinen.

Försök har gjorts att lansera mer ergonomiska och effektiva lösningar. På 1930-talet konstruerade August Dvorak i USA ett alternativt tangentbord, men det har haft svårt att nå annat än kultstatus. Vi lär fortsätta att skriva med Sholes tangentbord under överskådlig framtid.

Publicerad i Populär Historia 1/2002