När telekriget kom till Stockholm

När Alexander Bell år 1876 lämnade in sin epokgörande patentansökan om ett telefonsystem fanns redan ett världsomspännande telekommunikationssystem, nämligen telegrafen. De båda systemen föreföll dock mycket olika vid denna tid. Telegrafen användes för skriftliga meddelanden mellan städer, länder eller kontinenter, medan telefonen var avsedd för muntlig kontakt och endast lokalt.

Telegrafindustrin underskattade till en början den nya uppfinningens möjligheter. När det statliga Telegrafverket i Sverige, som drev det svenska telegrafsystemet, presenterade den nya uppfinningen i en skrivelse till regeringen år 1877, framhöll det att en avgörande nackdel med telefonen var att den inte kunde producera skrivna meddelanden. Man citerade därvid den latinska sentensen verba volant, scripta manent, ”orden förflyger, det skrivna består”. Etableringen av lokala telefonsystem mötte därför inget motstånd från Telegrafverket. Tvärtom var man positiv till telefonen, därför att den kunde användas som ett komplement till telegrafen. Många telegrafstationer försågs med telefonlinjer till de största kunderna, så att man kunde ringa till dem så fort ett telegram inkommit.

År 1880 öppnades Sveriges första telefonstation i Stockholm. Inom fem år fanns det 50 lokala telefonnät, och inom tio år hade antalet stigit till 400! Flertalet av dessa telefonnät ägdes av abonnenterna själva i form av kooperativa föreningar. I några av de större städerna ägdes de däremot av privata aktiebolag. Abonnenterna utgjordes främst av affärsmän, företagare och myndigheter.

Telefonsystemets utveckling var särskilt snabb i Stockholm. Från år 1883 fanns där två konkurrerande telefonbolag, Stockholms Bell Telefonaktiebolag, i vilket det amerikanska Bellbolaget hade aktiemajoriteten, och Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, som var svenskägt. Det senare köpte sin apparatur från ett nybildat litet verkstadsföretag kallat L.M. Ericsson. De båda telefonbolagen konkurrerade intensivt, bland annat genom att sänka sina anslutnings- och samtalsavgifter. Detta medförde en snabb ökning av antalet abonnenter. År 1885 fanns det sålunda 5 000 telefonapparater i Stockholm, vilket var fler än i någon annan stad i världen vid denna tid!

Ett kommunikationssystem som telefonen blir värdefullare för användarna ju fler som är anslutna till det (tänk bara på e-postens utveckling under de senaste åren). När telefontekniken förbättrades i början av 1880-talet så att det blev möjligt att ringa över längre avstånd, knöts därför telefonnäten i närliggande städer och byar samman. Det gick snabbare och enklare att telefonera än att telegrafera och antalet telegram mellan närliggande städer minskade i en del fall med upp till 90 procent. Det blev nu tydligt att telefonin kunde vara ett hot mot telegrafin, och Telegrafverket började försöka stoppa telefonins vidare utbredning.

År 1883 lyckades verket förmå regeringen att utfärda en kungörelse att telefonledningar inte fick byggas på statens mark eller längs allmän landsväg utan regeringens tillstånd. Men kungörelsen fick dålig genomslagskraft. De lokala och regionala myndigheter som skulle tillämpa den ville nämligen gärna ha regionala telefonnät. När Telegrafverket insåg att det inte kunde hejda telefonsystemets utveckling valde det en ny taktik och började bygga egna telefonnät, till en början främst i Skåne och på Västkusten.

De tidiga telefonnäten använde enkeltrådsteknik. Den elektriska signalen gick tillbaka genom jord vilket medförde en stark dämpning. Skrek man riktigt högt i luren kunde man i bästa fall tala på 10 mils avstånd. I slutet av 1880-talet utvecklades en ny överföringsteknik med dubbeltråd, vilket möjliggjorde samtal på upp till 100 mils avstånd. År 1888 ansökte Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag om regeringens tillstånd att bygga tre dubbeltrådiga ledningar från Stockholm till respektive Göteborg, Malmö och Sundsvall. Bolagets ansökan gick på remiss till Telegrafverket, som avstyrkte den med motiveringen att allmänhetens bästa skulle bli bättre tillgodosett om förbindelser av detta slag upprättades genom Telegrafverkets försorg.

Regeringen följde Telegrafverkets rekommendation och gav verket ensamrätt att bygga långa ledningar av nationell betydelse. Beslutet innebar att Telegrafverket tilldelades en roll som påminde om den som SJ hade inom järnvägssystemet, nämligen att svara för telefonsystemets ”stambanor”.

Fem år senare hade Telegrafverket byggt de tre ledningarna precis i enlighet med Stockholms Allmännas ursprungliga förslag. I början av 1890-talet växte Telegrafverkets ambitioner på telefonområdet. Dess mål blev att få total kontroll över samtliga telefonnät i landet. Detta trots att riksdagen vid flera tillfällen avslog motioner om ett förstatligande av telefonväsendet. Riksdagen ville nämligen slå vakt om enskilda intressens möjlighet att driva lokala och regionala nät. Telegrafverket framhöll å sin sida att det ville åstadkomma en teknisk standardisering av hela det svenska telefonnätet och undvika de ökade administrationskostnader för koppling och debitering som uppkom vid samtrafik mellan telefonnät med olika ägare.

Telegrafverket kunde utnyttja sina ”stamledningar” för att genomdriva expansionsplanerna. Givetvis ville många abonnenter i lokala nät få möjlighet att utnyttja Telegrafverkets riksnät. Men Telegrafverket ställde som villkor att det lokala nätet först byggdes om till ett dubbeltrådigt system, vilket krävde stora investeringar. Flertalet kooperativa telefonföreningar saknade emellertid resurser för detta, och när Telegrafverket erbjöd sig att finansiera ombyggnaden på villkor att de fick köpa upp föreningen accepterades detta i de flesta fall.

Det finns här skäl att påpeka att det ur teknisk synvinkel var fullt möjligt att koppla samman interurbana dubbeltrådslinjer med lokala enkeltrådsnät. Telegrafverket hade till och med patent på en anordning kallad induktionsöverdragning för just detta ändamål. Men verket valde att inte använda denna teknik, utan att istället tvinga fram en ombyggnad till dubbeltrådsnät.

Telegrafverket var mycket framgångsrikt i sina expansionssträvanden. År 1902 var 97 procent av alla telefoner utanför Stockholmsregionen anslutna till Telegrafverkets nät.

Den stora telefonmarknaden i Stockholm, med en tredjedel av landets abonnenter, dominerades dock av Stockholms Allmänna, som år 1888 hade köpt aktiemajoriteten i Stockholms Bell. Telegrafverket hade etablerat ett eget telefonnät i huvudstaden i slutet av 1880-talet, men hade mindre än 20 procent av abonnenterna.

Under 1890-talet var Telegrafverket fullt sysselsatt med att bygga interurbanledningar och att köpa privata nät utanför Stockholm, och valde därför att leva i fredlig samexistens med Stockholms Allmänna. År 1890 hade ett tioårigt samtrafikavtal slutits mellan de båda parterna. Men när detta avtal löpte ut år 1900 inleddes vad som kommit att kallas telefonkriget i Stockholm. Telegrafverket meddelade att det önskade köpa Stockholms Allmänna och förhandlingar inleddes. Parterna nådde en preliminär överenskommelse som förelades riksdagen. Riksdagen avvisade dock överenskommelsen med motiveringen att priset – 13 miljoner kronor – var för högt och att den rådande ordningen med samtrafik mellan näten fungerade bra.

Telegrafverket ställde hårda krav för att ingå ett nytt samtrafikavtal som Stockholms Allmänna inte kunde acceptera. Resultatet blev att samtrafiken mellan de båda näten upphörde helt den 1 juli 1903, vilket innebar att Stockholms Allmännas cirka 30 000 abonnenter blev helt avskurna från landets övriga telefonabonnenter. Telegrafverket och Stockholms Allmänna började nu konkurrera med alla upptänkliga medel om abonnenternas gunst. Båda sänkte sina avgifter vid flera tillfällen och de införde också en rad nya abonnemangsformer. Butiker och restauranger kunde till exempel skaffa ”stjärnabonnemang” som innebar att deras kunder kunde ringa till dem utan samtalsavgift. (Jfr 020-nummer i dag.)

Parallellt med denna konkurrens återupptogs vid ett flertal tillfällen nya förhandlingar om ett statligt övertagande av Stockholms Allmännas nät, men gång på gång gick de i stöpet. Inte förrän år 1918, efter 15 års ställningskrig, nåddes till sist en uppgörelse som accepterades av alla parter. Telegrafverket kunde därefter köpa Stockholms Allmännas nät för 47 miljoner kronor och hade därmed nått sitt mål – total kontroll över hela det svenska telefonsystemet.

Den intensiva konkurrensen på telefonmarknaden kring sekelskiftet pressade priserna på abonnemang och samtal. Resultatet blev att Sverige fick Europas högsta telefontäthet. Konkurrensen tvingade också Telegrafverket att följa strikt affärsmässiga principer, vilket bland annat innebar att abonnenter vid små stationer på landsbygden själva måste bekosta sina merkostnader för lokala ledningar och löner till växeltelefonister. När Telegrafverket väl hade erövrat ett faktiskt monopol över telefonsystemet ändrades efterhand dess inställning i denna fråga. Under 1930-talet utjämnades telefonavgifterna mellan stad och land, vilket i praktiken innebar att abonnenterna i städerna subventionerade abonnenterna på landsbygden. Från år 1918 och fram till 1980-talet bibehöll Telegrafverket, eller Televerket, som det hette sedan år 1953, en i det närmaste total kontroll över telekommunikationerna i Sverige. Också nya former för telekommunikation, såsom telex, telefax och olika former av datakommunikation, har byggts upp i Televerkets regi. Men något lagstadgat monopol har aldrig funnits.

Ett viktigt element i det svenska telefonsystemets utveckling sedan första världskriget har varit ett nära samarbete mellan Televerket och LM Ericsson vad gäller teknikutveckling. Samarbetet har inneburit att Televerket kunnat få komponenter och system skräddarsydda för sina behov, medan LM Ericsson haft stor nytta av att ha en stor och kompetent beställare och av att snabbt kunna få erfarenheter från driften av nya komponenter. Detta samarbete fick en fastare form år 1970 då Televerket och LM Ericsson bildade Ellemtel Utvecklings AB, som ett gemensamt utvecklingsbolag. Ellemtel har bland annat utvecklat AXE-systemet.

Många drag i den svenska telefonins utveckling är gemensamma med andra europeiska länders. I slutet av 1870-talet hade flertalet europeiska länder ett telegrafväsen i statlig regi. Det var vid den tiden svårt att se potentialen hos den nya telefontekniken, och uppbyggnaden av lokala telefonnät krävde betydande investeringar. De flesta statliga telegrafverk valde därför att ligga lågt och överlåta till enskilda företag och kooperativ att ta risken med att etablera telefonnät. Efterhand som telefonsystemen visade sig bli lönsamma och därtill en svår konkurrent till telegramtrafiken ändrades deras förhållningssätt. Inom några årtionden lyckades flertalet telegrafverk köpa upp de privata telefonnäten, och i de flesta länder infördes efterhand ett lagfäst statligt monopol på all telefoni.

I en internationell jämförelse var uppbyggnaden av det svenska telefonsystemet mycket snabb. I början av 1900-talet var det bara USA och Kanada som hade en högre telefontäthet. Gemensamt för de länder som tidigt fick hög telefontäthet var att det åtminstone under en period rådde en konkurrenssituation och en frihet att bilda lokala telefonföretag. I länder där det statliga post- och telegrafverket tidigt fick kontroll över telefonsystemet gick utvecklingen betydligt långsammare. Dessa verk prioriterade länge sina traditionella verksamhetsområden.

För att förstå varför Sverige i dag intar en ledande ställning inom telefoniområdet måste man alltså gå långt tillbaka i tiden: den tidiga fasen av hård konkurrens medförde en hög telefontäthet, och den senare fasen under Telegrafverkets dominans möjliggjorde en snabb integration av regionala nät och skapandet av ett enhetligt nationellt system. Vidare har det nära samarbetet mellan Televerket och LM Ericsson sedan 1920-talet inneburit att Sverige fått en internationellt konkurrenskraftig tillverkare av teleutrustning.

Under de senaste tio, femton åren har telekommunikationstekniken blivit alltmer integrerad med datateknik: dels genom att telesystemen datoriserats, dels genom att kommunikation mellan datorer står för en snabbt växande andel av teletrafiken. Vidare har de traditionella teleoperatörernas monopolställning underminerats genom införandet av ny teknik som utnyttjar etern istället för kablar och ledningar, till exempel kommunikationssatelliter, radiolänkar och mobiltelefoner. Det har lett till att spelreglerna på telemarknaderna har förändrats i de flesta länder. Sverige är inget undantag. År 1993 ombildades Televerket från ett statligt verk till ett statligt bolag, Telia AB, för att det skulle få större handlingsfrihet. Samtidigt infördes en ny telelagstiftning för att möjliggöra ett större mått av konkurrens på telemarknaden, och ett nytt statligt verk, Post- och telestyrelsen, etablerades för att övervaka att marknadens aktörer följde de nya spelreglerna.

Utvecklingen på telekommunikationsområdet är således mycket dynamisk och nya tjänster och systemlösningar utvecklas i snabb takt. En allt större andel av teletrafiken sker också över nationsgränser, och många teleoperatörer är verksamma i många länder. Telesystemen blir därmed allt mer internationella till sin karaktär. Det förefaller sannolikt att också våra stolta flaggskepp, Ericsson och Telia, blir allt mindre svenska till sin karaktär. Flyttningen av Ericssons huvudkontor från Stockholm till London kan vara ett första steg mot en mer långtgående utflaggning.

Måhända är Sveriges ledande ställning inom telekommunikationsområdet snart bara historia.

Arne Kaijser är teknikhistoriker och biträdande professor vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Att läsa: Arne Kaijser: I fädrens spår – Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar.