En av världens äldsta schackklubbar fyllde 150 år 2016. Föreningen heter Stockholms schacksällskap och grundades i december 1866 av en samling förnäma herrar. Schackspelande var vid denna tid en sysselsättning i första hand för den ekonomiska och kulturella eliten, även om det inte enbart förekom i fina salonger utan också på rökiga kaféer och glammiga värdshus.

Till ordförande utsågs polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld som sedermera skulle hyllas av hela världen som nordostpassagens upptäckare efter den våghalsiga Vegaexpeditionen år 1880.

Andra prominenta medlemmar under de första årtiondena var tonsättaren Franz Berwald och bankiren Louis Fraenkel, en nyckelperson i grundandet av Svenska Handelsbanken liksom delaktig i uppbyggandet av stadsdelen Djursholm.

Schultz tog initiativ till Stockholms schacksällskap

Listan av intressanta personligheter kan göras lång, men en som inte bör förbigås är Johan Gustaf Schultz (1839–69). Efter oavslutade studier i Uppsala men med vässad penna från studentlivets verser och lustspel kom han till Stockholm där han som redaktör för SöndagsNisse excellerade med sin politiska satir.

Schultz var den egentlige initiativtagaren till Stockholms schacksällskap och fick inflytande långt utanför detta genom sin lärobok Undervisning i schackspelet och sin schackspalt i Ny illustrerad tidning.

Men låt oss nu gå bakåt i schackhistorien. Den klassiska anekdoten om hur uppfinnaren av schackspelet, en indisk filosof vid namn Sissa, önskade sig en till synes oansenlig men i själva verket ouppnåelig belöning i form av ett vetekorn på den första rutan, två på den andra, fyra på den tredje och så vidare med dubbleringar upp till den sextiofjärde rutan är tyvärr alltför bra för att vara sann. Däremot är det tämligen säkert att ursprunget är just Indien omkring 500 e Kr. Skriftliga referenser på sanskrit och arabiska styrker detta.

Skulle efterlikna krigföringen

Tanken förefaller ha varit att skapa ett spel som så nära som möjligt efterliknade krigföringen vid denna tid. En indisk armé bestod då av fyra vapenslag: infanteri, kavalleri, stridsvagnar och elefanter. Denna uppdelning ledde till namnet chaturanga vilket bokstavligen betyder fyrdelad. Det behövs ingen större fantasi för att ur dessa vapenslag härleda åtminstone tre av dagens olika schackpjäser. De talrika infanteristerna blev bönder, kavalleriet blev springare (eller hästar som de ofta kallas) och stridsvagnarna blev till tornen.

Dessa pjäser rörde sig på brädet redan från början som de gör i dag. Elefanterna intog löparens position men deras gångart, två steg diagonalt, motsvarade inte deras styrka i verkligheten. Ett fältslag kunde avgöras på två sätt: rajans (kungens) död eller arméns utplåning. För att leda styrkorna krävdes en minister eller general. Rajan gick som dagens kung men ministern kunde endast ta ett steg diagonalt.

Schackspelet spreds från Indien

Från Indien spred sig schackspelet österut över hela Asien. Varianter utvecklades i olika regioner av vilka Kinas xiang qi och Japans shogi fortfarande har många utövare i sina respektive hemländer. Utmärkande för shogi är att pjäser som erövras kan sättas in i spelet på den egna sidan i analogi med att stridsfångar i Japan fick strida mot sina egna.

De så kallade Lewispjäserna tillverkades i valrosselfenben på 1100-talet. Det är den äldsta kompletta uppsättning schackpjäser man känner till.

© MNP/AKG

Vägen västerut gick via Persien. När profeten Muhammeds kalif Umar (cirka 586–644) störtade det sasanidiska imperiet lärde sig muslimerna att spela schack som därefter kunde gå hand i hand med islams expansion, även om det under lång tid var oklart huruvida det var lagligt för muslimer.

De strikta tolkarna fördömde snabbt spelet men sunnimuslimerna accepterade al-Shafi’is (767–820, »den islamiska rättens fader«) beslut att schack visserligen inte var en godkänd sysselsättning men inget straff utgick förutsatt att det inte spelades om pengar, inte störde det regelbundna utövandet av religionen, inte spelades på offentliga platser, inte ledde till ovänligt eller smutsigt språk samt att pjäserna var av abstrakt typ och inte som de ursprungliga indiska, avbilder av de figurer de representerade.

Efter närmare tvåhundra år hade schacket migrerat genom det arabiska väldet och kom via Spanien i kontakt med det kristna Centraleuropa.

Intresse vid hovet

Under tiden 1100–1400 blomstrade sedan intresset för schack i Europa, särskilt vid hoven och på riddarborgarna. Det räknades rent av till en av de sju riddardygderna att behärska spelet väl.

Därefter stagnerade schackspelet, mycket beroende på den katolska kyrkans avoghet men även för att de ursprungliga reglerna gjorde spelet alltför långsamt om man började från utgångsställningen. Det spelades oftast om pengar, i de flesta fall från en konstruerad ställning. Vadslagning och inslag av fusk ledde ofta till handgemäng.

Drottning blev starkaste pjäsen

Med renässansens intåg under senare hälften av 1400-talet reformerades reglerna. Generalen blev till drottning eller dam och blev brädets starkaste pjäs, elefanten omvandlades till löpare som kunde gå till godtyckligt fält längs diagonalerna och bonden fick ta två steg från utgångsfältet.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Dessutom infördes rockaden, till en början med fri placering av torn och kung men sedan 1800-talet strikt definierad som den är i dag. Detta gjorde spelet mer dynamiskt och taktiskt intressant vilket ledde till skarpa offervändningar med en snabb mattsättning av motståndarkungen som mål.

En kristen och en muslim spelar schack på denna illustration ur Libro de los juegos, en bok om spel beställd av Alfons X av Kastilien (1221–84). Schackspelet fördes till Europa via Iberiska halvön, som under 700--talet erövrades av morerna.

Det var i upplysningens Frankrike som François-André Danican Philidor (1726–95) tog nästa steg i förståelsen av schackets inneboende egenskaper när han insåg böndernas betydelse för spelets strategi. Philidor bodde en stor del av sitt liv i England som blev centrum för nästa milstolpe i schackhistorien.

Första internationella schackturneringen

I samband med världsutställningen i London 1851 arrangerade Englands självutnämnde världsmästare Howard Staunton (1810–74) den första internationella schackturneringen.

Till hans besvikelse vanns tävlingen av den tyske matematikläraren Adolf Anderssen (1818–79). Efter ett kometartat mellanspel av amerikanen Paul Morphy (1837–84) ansågs Anderssen vara världens starkaste schackspelare tills han år 1866 förlorade en match mot österrikaren Wilhelm Steinitz (1836–1900).

Den period som nu följer präglas av att världsmästaren såg titeln som sin egendom. Reglerna för vem som fick utmana mästaren var inte alltid solklara och ofta föll kvalificerade kandidater bort på oförmågan att få fram finansiella resurser i tillräcklig mängd. Val av spelort och tidpunkt kunde förhandlas i det oändliga. Även orimliga krav som att utmanaren måste vinna med två partiers övervikt för att överta titeln förekom.

Ett psykologiskt parti

Efter att ha försvarat sin titel framgångsrikt stötte Steinitz till slut på patrull 1894 i form av den tyske matematikern och filosofen Emanuel Lasker (1868–1941). Han går till historien som den som utvecklade den psykologiska effekten på ett parti schack. Det sägs till och med att han ibland medvetet gjorde drag han visste inte var de objektivt bästa men det som passade motståndaren sämst.

1911 presenterade sig en ny stjärna på schackhimlen, nämligen den elegante kubanen José Raúl Capablanca y Graupera (1888–1942). Helt otippad vann han en stark turnering i den spanska badorten San Sebastian och klev omedelbart in i kretsen av tänkbara utmanare.

Skyllde förlust på klimatet

Första världskriget kom dock emellan, så inte förrän tio år senare kunde matchen äga rum i Havanna. Lasker trivdes inte i det varma och fuktiga klimatet vilket han framförde som den avgörande orsaken till sin förlust. Han är inte den ende schackmästaren som excellerat i mer eller mindre intressanta bortförklaringar.

Under medeltiden hörde det till riddarens dygder att behärska schack. I denna illustration till ett franskt hjälteepos från 1100-talet ses hur Renaud de Montauban, med höjt svärd, dödar Karl den stores brorson sedan de hamnat i gräl över ett schackparti.

© DEA/JE BULLOZ/Getty

Capablanca ansågs under 1920-talet vara i det närmaste oslagbar med sin exceptionella naturliga talang för schack. Därför var det en stor överraskning när ryssen Alexander Aljechin (1892–1946) redan 1927 vred världsmästartiteln ur händerna på honom efter en stenhård match över 34 partier i Buenos Aires.

Aljechin var närmast besatt av schack och presterade under sina glansdagar på 1930-talet en mängd imponerande turneringsresultat med en uppsjö av »odödliga« partier. Med ett tvåårigt avbrott till den holländske matematikläraren Max Euwe (1901–81) behöll Aljechin titeln till sin död 1946.

Internationella världsschackförbundet bildas

År 1924 bildades det internationella världsschackförbundet FIDE (Fédé-ration Internationale des Échecs) vars motto är Gens una sumus, latin för »vi är ett folk«. Efter Aljechins död tog FIDE kontroll över världsmästerskapet genom att organisera en turnering 1948 som vanns av Michail Botvinnik (1911–95) vilket inledde den sovjetiska dominansen på schacktronen.

Botvinnik lyckades behålla titeln, med korta avbrott för landsmännen Vassilij Smyslov och Michail Tal, till 1963 när armeniern Tigran Petrosian (1929–84) blev för svår. Efter ett misslyckat försök 1966 lyckades Boris Spasskij (f 1937) besegra den mycket svårslagne Petrosian 1969.

Under tiden hade ett amerikanskt underbarn vid namn Robert James »Bobby« Fischer (1943–2008) gjort sig känd som en formidabel spelare men samtidigt synnerligen krävande deltagare i tävlingar.

Århundradets match i Reykjavik

Han utmanade den sovjetiska hegemonin med glänsande spel men visade sig lika ofta vara sin egen fiende. Redan 1962 var han med och slogs om rätten att utmana världsmästaren men räckte inte riktigt till. Han bortförklarade sitt misslyckande med att ryssarna samarbetade vilket förmodligen inte var helt fel.

Efter några års paus var han på god väg att lyckas 1967 men bröt en kvalificeringsturnering och endast genom ett återbud kunde han försöka på nytt 1970. Efter en sällan skådad segerrad stod han 1972 som utmanare till världsmästaren Spasskij.

Den kubanske stjärnspelaren José Raul Capablanca slog igenom 1911 och innehade världsmästartiteln 1921–27. Här ses han under en schackturnering i österrikiska Semmering 1937.

© Imagno/Getty

»Århundradets match« i Reykjavik blev en symbol för kalla kriget och skapade förstasidesnyheter på löpande band. Efter en mycket nervös start, där det in i det sista var osäkert om Fischer över huvud taget skulle komma till Island, kunde han krönas som den elfte världsmästaren.

Tyvärr tilltog Fischers psykiska problem och han spelade aldrig mer tävlingsschack bortsett från en märklig revanschmatch med Spasskij tjugo år senare i Jugoslavien.

På grund av inbördeskriget var landet bojkottat av USA vilket ledde till att Fischer blev en jagad man. Till slut häktades han i Japan med ett utgånget pass. Hans gamla isländska kontakter kom till undsättning och Fischer kunde sluta sina dagar på Island 2008.

Fick avbryta "oändligt" lång match

I Fischers frånvaro övertog sovjetryssen Anatolij Karpov (f 1951) titeln 1975. Efter att framgångsrikt ha försvarat den ett par gånger mot avhopparen Viktor Kortjnoi (f 1931) stod den kontroversielle Garri Kasparov (f 1963) som utmanare 1984. I en match som spelades under villkor som gjorde den närmast oändligt lång fick ledningen till slut nog och avbröt tillställningen med hänsyn till spelarnas hälsa.

Därefter utkämpade dessa spelare ytterligare fyra hårda matcher där man totalt spelade 144 partier. Kasparov vann och försvarade världsmästerskapet genom denna period men beslöt något överilat att »kapa« världsmästerskapet när engelsmannen Nigel Short stod som utmanare 1993.

Nu vidtog en period som kan liknas vid boxningens proffscirkus, där olika organisationer hade olika uppfattning om vem som var världsmästare. Inte förrän 2006 kunde man genomföra en »återföreningsmatch« som vanns av ryssen Vladimir Kramnik (f 1975).

Hyllad norsk världsmästare

Den indiske stormästaren Viswanathan Anand (f 1969) tog sedan hand om titeln för att i november 2013 förlora den till den nuvarande världsmästaren Magnus Carlsen (f 1990) från Norge. Hans framgångar har skapat ett uppsving för schackintresset i landet till en nivå jämförbar med när Ingemar Stenmark fick Sverige att stanna under sina åk. Till och med seriemagasinet Kalle Anka har haft Magnus som omslagspojke.

Amerikanen Bobby Fischer möter den dåvarande sovjetiske världsmästaren Michael Tal under schackolympiaden i Leipzig 1960. Partiet slutade med remi.

© Bundesarchiv

Tillbaka till Stockholms schacksällskap. Fram till 1896 var det en tämligen »dammig« sammanslutning där vänskapliga partier och socialt nätverkande utgjorde den övervägande verksamheten. Nu trädde den för svenskt schack mest betydelsefulla personen in i klubben.

Överraskande svensk seger

Ludvig Collijn (1878–1939) började med att sätta fart på tävlingsspelet i föreningen för att sedan bjuda in till den första nordiska turneringen 1897. Danmark ansågs vid denna tid ha de starkaste spelarna varför svenske Sven Otto Svenssons seger var en glad överraskning.

På Tivoli i Köpenhamn bildades i december 1899 Nordiska schackförbundet, världens första internationella schackorganisation. Dock dröjde det till 1917 innan Sverige fick ett eget förbund, varmed kampen om Sverigemästerskapet kunde börja. Till en början utkämpades detta i form av matcher där två spelare mötte varandra i flera partier. Sedan 1939 avgörs SM genom en turnering där alla möter alla.

Ett äldre garde av mästarspelare med Gustaf Nyholm (1880–1957) i spetsen dominerade de första åren men snart gick nästa dröm hos Collijn i uppfyllelse. En ny generation började nu visa framfötterna internationellt.

"De tre musketörerna" briljerade i Warszawa

Gideon Ståhlberg (1908–67), Gösta Stoltz (1904–63) och Erik Lundin (1904–88) – ofta benämnda de tre musketörerna – utförde stordåd, och vid 1935 års schackolympiad i Warszawa (ett slags lag-VM) var man ytterst nära att vinna men fick ge sig till USA på målstrecket.

När schackolympiaden år 1939 för första gången hölls utanför Europa reste kontinentens schackelit över Atlanten med samma fartyg. Vädret var strålande och alla de 110 deltagarna kom fram brunbrända och utvilade till Buenos Aires den 21 augusti. De 28 nationerna fördelades på fyra grupper där de fyra bästa i varje grupp kvalificerade sig för A-finalen medan övriga fick göra upp i en B-final.

Foto från en internationell tävling i Stockholms schacksällskaps lokaler 1906. Klubben, som grundades 1866, är en av världens äldsta.

© Stockholms Stadsmuseum

Andra världskriget försvårade schackolympiaden

Gruppspelet var precis avklarat när Tyskland, den 1 september, invaderade Polen och andra världskriget därmed var ett faktum. Britterna bröt turneringen och reste omedelbart hem. Tre av lagmedlemmarna skulle komma att spela en viktig roll i arbetet med att knäcka tyska militära koder tillsammans med Alan Turing i Bletchley Park utanför London.

Arrangörerna i Buenos Aires ville till varje pris att tävlingen skulle avslutas under kontrollerade former. Detta ledde till kompromissen att alla matcher mellan krigförande länder noterades som oavgjorda utan spel. Till slut avgick Tyskland med segern varefter de olika lagen begav sig hemåt över ett allt annat än säkert hav. Många spelare valde dock att stanna kvar i Argentina, där nya schackturneringar väntade.

En ny generation schackspelare

En andra guldålder i svenskt schackliv kan sägas ha startat när juniorernas världsmästerskap arrangerades i Stockholm 1969. Den nybakade Sverigemästaren Ulf Andersson (f 1951) fick möta en uppsjö av blivande världsstjärnor bland vilka han placerade sig på en fin femte plats. Hans utveckling fortsatte med stormsteg och 1972 kunde han titulera sig stormästare, den tredje någonsin i Sverige.

Inspirerade av Ulfs framgångar växte en hel generation schackspelare fram i landet och i dag (2020) har Sverige hela 26 stormästare. Hösten 2020 släpptes den amerikanska tv-serien "The Queen's Gambit", med Anya Taylor-Joy i huvudrollen som underbarnet och schackgeniet Beth Harmon. Serien har fått stort genomslag och satt rejäl fart på schackintresset.