Vardagsprylar: Grunka för säkerhets skull
I Odysséen, den episka dikten från 700-talet f Kr, finns en passage där Odysseus hustru Penelope låser upp skattkammaren för att finna makens pilbåge: ”Läderremmen hon lossade fort från dörrarnas låsring, satte så nyckeln i och förde regeln åt sidan, sedan hon träffat den rätt; och det drönade högt som när tjuren råmar i blommande äng: så löd det från glänsande dörrar, när de för nyckeln nu öppnade sig och slogos åt sidan.”
Låset är känt som det grekiska tempellåset, och är ett tidigt exempel på ett lås som fungerade likt våra dagars lås gör – det kunde låsas upp utifrån med hjälp av en nyckel i form av en böjd metallstav. Även i Norden har man i äldre byggnader funnit lås av en konstruktion som påminner om det grekiska tempellåset.
Tidigare hade man låst genom att lägga en stock i hakar över dörren eller porten som skulle låsas. Men detta hade givetvis nackdelen att låsning och öppning endast kunde ske från insidan. Beskrivningar av sådana förbommade portar förekommer till exempel i Iliadens berättelser om striderna kring staden Troja.
Det så kallade fallregellåset var det första låset med en ”unik” nyckel för varje lås. Genom att använda kombinationer av trä- och senare metalltappar, som bara kunde frigöras av den rätta motsvarande nyckeln, hade man i stort sett kommit på den princip som även kännetecknar moderna cylinderlås. Fallregellåsets ursprung kan spåras till främre Orienten, där man i det forna assyriska riket (i nuvarande Irak) funnit trälås av denna konstruktion från åtminstone ett par tusen år före Kristi födelse.
I antikens Rom lades grunden till ännu en viktig utveckling i låsets
historia. De romerska låssmederna började använda fjädrar till låsspärrarna. Låskolven hölls på plats av en fjäder, och fjäderns spärreffekt upphävdes av nyckeln som även sköt låskolven i önskad riktning. Ett lås av denna typ är fällbomslåset, som under medeltiden utvecklades i Tyskland och fick stor spridning. Ett svenskt exempel är draglåset, som fortfarande kan ses på härbredörrar i och omkring Dalarna. Härbrena, eller förrådshusen, låg oftast en bit från de övriga gårdshusen för att skyddas i händelse av brand, och man ville därför kunna låsa ordentligt.
Det dröjde till 1700-talet innan det skedde någon avgörande vidareutveckling av de romerska låsprinciperna. Den svenske teknikern Christoffer Polhem skapade polhemslåset, en typ av hänglås som länge tillverkades vid Stjernsunds bruk. Men framför allt skedde utvecklingen i England, där industrialiseringen skapade ett behov av mer svårdyrkade lås.
År 1778 började Robert Barron tillverka en enklare variant av flertillhållarlås, till en början med endast två tillhållare. Sex år senare tog Joseph Bramah, en uppfinnare som börjat som finmöbelsnickare, patent på ett kombinationslås som han menade var odyrkbart. Han utlovade 200 guineas till den som kunde öppna låset, och det tog hela 67 år innan hans efterträdare fick betala den utlovade belöningen.
Under 1800- och 1900-talet har det skett en utveckling mot alltmer svårdyrkade låskonstruktioner, inte minst inom kassaskåpsindustrin. För gemene man har säkerheten ökats bland annat genom Yale-låset, som uppfanns av amerikanen Linus Yale på 1860-talet. Det bygger på samma principer som det förhistoriska fallregellåset och är ännu i dag en av våra vanligaste låstyper.
Att läsa: Bevare mig väl av Jan-Öjvind Swahn (1989).
