Vi har den överallt: i gördel runt bananerna, i skorna, i utemöblerna, på cykel-styret, i reflexerna, i kylskåpsinredningen, i frysburkarna med bär, i mat-lådan, i picknickmuggarna, i jackdragkedjan, i leksaker för barn och på tusentals andra ställen.

Plasten har lagt världen för sina fötter. Ett material som knappt fanns för några generationer sedan framstår numera som oundvikligt, oumbärligt och på senare tid också som en av vår tids största miljöbovar.

Plastmaterial baserat på mjölkprotein

Men även om plast var ovanligt förr var det inte fullständigt okänt. Redan på 1530-talet framställde en schweizisk alkemist, Bartholomäus Schobinger, ett plastmaterial baserat på mjölkproteinet kasein. Han är därmed troligen den första i världen som lyckades att tillverka plast av ett organiskt material.

Schobingers uppfinning fick dock inga större konsekvenser. Det verkliga genombrottet för plasttillverkning dröjde i flera sekler.

Vi tar ett hopp framåt i historien, till 1700-talet. Då hade européerna för första gången tillgång till kautschuk, det gummimaterial som kan utvinnas från gummiträd.

Suddgummits betydelse

Träden växer naturligt i Brasilien och de hade varit kända i Europa sedan 1500-talet, men någon praktisk användning hade de inte haft.

Den engelske kemisten Joseph Priestley kom år 1770 på att man kunde använda gummiträdets torkade sav som radergummi. Om man gnuggade det mot en blyertstext försvann texten. Detta suddgummi var inte gjort av plast, vilket nutida suddgummin faktiskt är, men upptäckten blev ändå betydande för plastens utveckling. Man hoppades kunna utveckla kautschukens egenskaper på andra sätt.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Under första halvan av 1800-talet utvecklades flera produkter ur gummi, som utvanns ur saven på gummiträd. En stor del av gummit kom från Amazonasregionen i Brasilien.

© Universal History Archive/UIG via Getty Images

Under första hälften av 1800-talet form-ligen exploderade kemiämnet, och många kemister tog sig an utmaningen med gummi och plast. I början var det framför allt råvaran gummi som intresserade vetenskaps- och industrimän, eftersom det var uppen-bart att man kunde tjäna pengar på detta flexibla och användningsbara material.

Engelsmannen Thomas Hancock var tidigt ute. Han finfördelade gummit och blandade det med andra ämnen för att få till en mer lättbearbetad produkt.

Konstgjort läder

På 1820-talet hade han lyckats framställa konstgjort läder, vilket han tog patent på. Produkten kunde bland annat användas i sitsar och som regnskydd. Vid samma tid tog skotten Charles Macintosh patent på ett vattentätt tyg att göra regnkläder av.

Idén var enkel, och Macintosh samarbetade med Hancock för att få den att fungera. Naturgummi löstes med hjälp av nafta och kunde därefter anbringas på två lager vanligt tyg.

Därefter stod tyget emot väta – den moderna regnrocken var uppfunnen. Det brittiska företaget Mackintosh (med just den stavningen) tillverkar fortfarande regnkläder i en stolt 200-årig tradition.

Polis i en Mackintosh-regnrock dirigerar trafiken i London 1869.

Polis i en Mackintosh-regnrock dirigerar trafiken i London 1869.

© Universal History Archive/Getty Images

Ett par decennier efter Hancocks och Mac-intoschs framgångar med konstgjort läder och vattentäta regnkläder uppfann amerikanen Charles Goodyear vulkaniseringsprocessen.

Han kom på att rågummi kunde upphettas tillsammans med svavel, och att processen gjorde materialet annorlunda – elastiskt men ändå formbeständigt. Om man exempelvis tillverkade en boll eller ett band av vulkaniserat gummi kunde bollen tryckas ihop eller bandet dras ut, men när man släppte återgick produkten till sin ursprungsform.

Vid seklets mitt togs nästa steg. Då uppfanns den linoljebaserade produkten linoleum. En poäng med linoleum var att man slapp att använda rågummi, som måste importeras till Europa från Sydamerika.

Billiga plastgolv

Linolja och andra ingredienser till linoleum fanns på närmare håll, och produkten, som gjorde succé som plastgolv, blev därför relativt billig.

Under andra halvan av 1800-talet fick allt fler hem i Europa och USA golvbeklädnad av linoleum. Produkten bestod av flera delar. Det linoljebaserade bindemedlet var bara en pusselbit.

Färg, fyllnadsmaterial och en väv i botten behövdes för att få golvmattan att se snygg ut och hänga samman. Fyllnadsmaterialet bestod påfallande ofta av kork, varför linoleummattorna kom att benämnas korkmattor på svenska.

Brandfarlig celluloidfilm

Fram till 1850-talet hade de plastliknande materialen oftast varit gummibaserade, men den engelske uppfinnaren Alexander Parkes tog år 1856 fram ett annat konstgjort material, som han gav namnet parkesin. Parkesinplasten var den första celluloiden, det vill säga den plast som senare skulle bli så viktig inom filmbranschen.

Celluloidfilm användes ända fram till 1950-talet, då den valdes bort eftersom den var mycket brandfarlig. Många gamla filmer har antänts och brunnit upp.

Charles Macintosh uppfann ett sätt att göra vattentätt tyg.

© Edward Burton

Parkes plastmaterial var en milstolpe. Parkesin kunde ersätta gummi och många andra material, såsom elfenben. Brandrisken var dock ett bekymmer, och snart började andra forskare och innovatörer att vidareutveckla produkten för att få den mindre farlig och ännu billigare.

Nu hade folk förstått att när man höll plast i sina händer greppade man i framtiden. Här fanns en produkt som inte rostade, inte krävde dyr frakt av råmaterial från andra sidan jordklotet och inte behövde odlas i många år. Allt som krävdes var fabriker, och där kunde man få fram allt från biljardbollar till golv.

Sångerskan Bibi Johns

Sångerskan Bibi Johns pratar i L M Ericssons bakelit-telefon 1951. Modellen tillverkades 1931–62 och återfanns i många svenska hem.

© Sjöberg bild

I början av 1900-talet kom bakeliten. Upphovsmannen var den belgiskfödde kemisten Leo Baekeland, som efter att ha fått ett stipendium slog sig ned i USA. Baekeland var en lyckad blandning av entreprenör och uppfinnare. Han identifierade ett problem, såg att det fanns möjligheter att tjäna stora pengar om han löste det, och satte sedan igång att experimentera.

Plast för elprodukter och industri

Fördelarna med bakeliten var att den inte riskerade att fatta eld, och att den var extremt hållbar även vid uppvärmning. Den blev inte mjuk och smälte som annan plast brukade göra. Alltså kunde den användas i elprodukter och inom industrin.

Efter att Baekeland hade fått patent på sin uppfinning år 1909 grundade han ett bolag för tillverkning, varefter bakeliten började sitt triumftåg över världen. Telefoner, dammsugare, handtag, knappar och prylar i alla modeller och storlekar kunde med framgång tillverkas av bakelit.

Leo Baekeland

Den belgiske kemisten Leo Baekeland uppfann bakeliten.

© Paralaloa

Det svenska telefonföretaget L M Ericsson var tidigt ute med att använda bakelit i sina telefoner. Den mest kända, ibland rentav kal-lad bakelittelefonen, tillverkades ända fram till 1960-talet, och är fortfarande den som många svenskar tänker på när de minns sin barndomstelefon. Det danska företaget Bang & Olufsen tillverkade en radio i slutet av 1930-talet i bakelit, och namngav den efter både firman och plasten: »Beolit 39«.

I och på diverse apparater – från symaskiner till bilar – som i huvudsak var tillverkade av ett annat material än plast, sattes det reglage av bakelit. Användningsområdena var till synes obegränsade.

Ökad konsumtion

Men när Leo Baekeland gjorde sin uppfinning var det, trots framgångarna, inte så många människor som använde plast, om man lyfter blicken till ett globalt perspektiv. Den stora förändringen kom först under andra halvan av 1900-talet.

Utvecklingen sammanhängde med den ökande konsumtionen under efterkrigstiden. Levnadsstandarden höjdes markant, och människor började få pengar över. I stället för att ärva, laga och fortsätta att använda trasiga saker kunde man skaffa nytt. Och nytt var ofta tillverkat av plast.

När Svenska slöjdföreningen stod värd för utställningen »H55« i Helsingborg 1955 (för arkitektur, bostad, formgivning och konst-industri) var plasten väl representerad. Den som ville hänga med och ligga i framkant köpte bestick med eleganta svarta bakelithandtag.

Bang & Olufsens radio Beolit 39 från 1930-talet

Bang & Olufsens radio Beolit 39 från 1930-talet tillverkades i bakelit.

© Theredmonkey

Mitten av 1900-talet blev plastens era. Allt kunde tillverkas av plast: möbler, husgeråd, bilrattar, mattor och skor. Materialet kändes på alla sätt modernt.

Endast stilmässigt reaktionära personer tackade nej till trasmattor, dukar och skärmmössor i plast. Var man riktigt modemedveten bar man till och med kläder och skor i plast. Svettigt, förstås, men den som ville vara fin fick lida pin.

Plastleksakernas framfart

Nu började även plastleksaker att konkurrera ut föremål av trä och metall. Paradprodukten var den danska lek- och byggklossen Lego, som lanserades på 1940-talet och förbättrades i slutet av 1950-talet, när klossarna fick det utseende som de sedan har behållit fram till idag.

Få leksaker har överlevt och klarat av utvecklingen lika bra som Lego, som ständigt finner nya generationer att underhålla.

Husgeråd i plast från 1960-talet

Den ökande konsumtionen under efterkrigstiden ledde till att allt fler föremål tillverkades av plast. Husgeråd i plast från 1960-talet.

© Sjöberg bildbyrå

Vid samma tid, 1950-talets slut, lanserades Barbiedockan, naturligtvis tillverkad i plast också den. I frukostfling- och kexpaketen låg små plastfigurer för barn att leka med.

Hos tandläkaren fick de unga som stått ut med undersökningen plocka åt sig en plastgrej ur en låda som belöning. Plasten var så billig att enklare saker som var tillverkade i det materialet rentav kunde bli gratisprylar.

Plast som hamnar i naturen

Under de decennier som följde var det ingen som tänkte att de nya trädgårdsmöblerna med ryggar och sitsar av tvinnade plastband på sikt kunde vara skadliga. De blektes i solen och blev till sist en aning smuliga i konsistensen, men smulorna föll ju bara ned i gräsmattan och försvann.

En plasthink eller uppblåst badboll som togs av vinden och fördes till havs slukades av vågorna i ett hav som verkade vara oändligt och därmed osårbart.

Sopsortering förekom inte. Engångsbesticken av plast gick samma väg som det klorblekta hushållspapperet, den uttjänta glödlampan och potatisskalen, ned i soporna och iväg till tippen.

Plast i naturen

Den stora mängden plast som hamnar i världshaven har blivit ett allt större globalt problem.

© Kontrol AB/ Lightrocket via Getty images

Uppvaknandet, och med det också efter-tankens kranka blekhet, kom inte förrän på 2000-talet. I detta nu pågår forskning om plastens påverkan på haven och dess djur och växter.

Plasten i världshaven slits och finfördelas till pyttesmå osynliga bitar, men den försvinner inte. Enligt de senaste rönen kan mikroskopiska bitar av plast lätt slinka in i människokroppen genom vanlig mat och dryck.

Långsiktiga effekter

Mitt i sommarhettan 2019 kunde semesterlediga svenskar läsa att de kunde få i sig så mycket som 5 gram plast – motsvarande ett kreditkort – i veckan.

De långsiktiga effekterna av att ha plast cirkulerande i kretsloppet är inte färdigutredda, men skräcken för de osynliga plastbitarna och insikten om att det finns enorma berg av plastskräp ute på världshaven har gjort att vår uppfattning om materialet har förändrats på rekordtid.

Katarina Harrison Lindbergh är författare med historia som specialområde.

Publicerad i Populär Historia 3/2021

Perstorpsreklam från 1956.

Perstorpsreklam från 1956.

Indisk plastpionjär och designdrottning

År 1881 grundades en kemisk fabrik i Perstorp: Stensmölla Kemiska Tekniska Industri.

Företaget skulle med tiden bli känt för sin ättika, men även för andra produkter. Den skandinaviska plasttillverkningen inleddes nämligen just i skånska Perstorp i början av 1900-talet.

Företaget hade värvat en indisk kemist, Innanendra Das Gupta, som hade utbildat sig i Tyskland. År 1918 tog han fram den första svenska plasten, indolack. En tid senare kom isolit, en svensk version av bakelit.

Tillverkade smycken och fruktfat

Senare började Perstorpsföretaget även att tillverka laminatskivor, de kända perstorpsplattorna, som tack vara sin plastlaminering är näst intill outslitliga.

Wilhelmina Wendt (1896–1988) var dotter till grundaren av kemi- och plastfabriken i Perstorp. Hon gick på Konstfack i Stockholm och utbildade sig till silversmed. Efter examen 1929 blev det lågkonjunktur och nästan omöjligt för en ung konstnär att få arbete.

Hon återvände till Perstorp och började designa och tillverka smycken, fruktfat, brickor och andra föremål i mattsvart isolit med blanka silverinläggningar i art décostil. Hantverket krävde stor skicklighet.

Isolitens hållbarhet bevisas av att dessa föremål, som numera dyker upp på auktionshus, fortfarande har en air av dekorativt 1930-tal över sig.

Wilhelmina Wendt och Innanendra Das Gupta.

Wilhelmina Wendt och Innanendra Das Gupta.

Enkel plastskål blev succé

Margretheskålens historia är som en saga. År 1954 vände sig ett obetydligt danskt företag som tillverkade plastartiklar, Rosti Bakelitfabrik, till designfirman Bernadotte & Bjørn med ett förslag.

För en blygsam summa i ersättning önskade de få en snyggt designad skål. Erbjudandet antogs, men eftersom det inte låg några större pengar i arbetet gjordes skålen snabbt och utan finesser – en vanlig plastskål med hällpip och stabilt underrede.

Den rödmålade prototypen accepterades och Rosti startade tillverkningen. Skålen gjordes inte i bakelit, utan i melamin, en slag- och reptålig plast som passar i kök.

Den fick sitt namn efter greven och formgivaren Sigvard Bernadottes systerdotter, prinsessan Margrethe, den nuvarande danska drottningen. Numera tronar skålen i nästan varje skandinaviskt kök.

Margretheskål

Margretheskålen fick sitt namn efter den nuvarande danska drottningen.

© Bohusläns museum