Dunlop gjorde färden luftfylld: Vardagsprylar

Att få punktering på cykeln är väl något som alla råkat ut för. Då, om inte förr, blir vi påminda om att det är tack vare att däcket är fyllt med l

3 februari 2003 av Joakim Thelander

Att få punktering på cykeln är väl något som alla råkat ut för. Då, om inte förr, blir vi påminda om att det är tack vare att däcket är fyllt med luft som cyklingen blir en någorlunda behaglig upplevelse. Att vi i dag kan cykla och köra bil utan att skakas om alltför hårdhänt av ojämnheter i vägbanan kan vi tacka en skotte för – veterinären John Boyd Dunlop (1840–1921).

År 1838 hade en annan skotte, Kirkpatrick MacMillan, konstruerat en cykel med två pedaler som var den första som framfördes utan att cyklisten rörde vid marken. Vid denna tid tillverkades däck-en av trä eller metall och att cykla längre sträckor måste ha varit en smärtsam upplevelse. På 1860-talet började det komma däck gjorda i massivt gummi, men inte heller dessa gjorde cyklandet särskilt bekvämt.

Någon gång under 1887 eller 1888 fick Dunlop, som hade lämnat Skottland och drev en framgångsrik veterinärpraktik i Belfast på Irland, ett problem att lösa. Versionerna skiljer sig åt lite grann, men det verkar som att Dunlops tioårige son Johnnie hade det besvärligt när han cyklade med sin trehjuling på Belfasts stötiga kullerstensgator. Dunlop funderade och kom på att däck fyllda med luft kanske kunde göra sonens cykelturer säkrare och snabbare.

Han experimenterade med en luftfylld innerslang och en yttre slityta av gummi. Dessa luftfyllda däck visade sig rulla bättre och fortare än de andra.

År 1888 stod den första cykeln med luftdäck färdig att provköras. Sonen fick ta en tur och blev entusiastisk – han hade aldrig tidigare kunnat cykla så fort. En lokal cykelhandlare blev intresserad och Dunlops däck växte i popularitet, inte minst när en cykel med Dunlop-däck segrade i en lokal cykeltävling.

Nu blev Dunlops uppfinning uppmärksammad även i affärskretsar. Bröderna Du Cros var cyklister och söner till en berömd tidigare idrottare och förmögen affärsman i Dublin. Denne erbjöd tillsammans med två andra affärsmän Dunlop ett samarbete och 1889 startades Dunlop Rubber Company.

Snart gjordes en oväntad upptäckt. Redan 1845 hade ingenjören Robert William Thomson tagit patent på ett luftfyllt däck i ett hölje av läder, avsett för hästvagnar. Thomsons konstruktion fick aldrig någon spridning, men detta tidiga patent minskade ändå värdet av Dunlops eget från 1888.

Trots denna inledande motgång gick det bra för det nya företaget. Man demonstrerade Dunlop-cyklar med luftdäck, etablerade filialer och byggde nya däckfabriker. Det gjordes också ändringar av Dunlops konstruktion, bland annat framställdes nya ventiler och en slang som lättare kunde bytas ut. Men dessa ändringar gjorde Dunlop arg – han ansåg sig förolämpad och menade att hans egna förslag till förbättringar inte togs på allvar.

I början av 1895 ledde motsättningarna till att Dunlop sålde alla sina aktier i bolaget. Så medan Dunlop Rubber Company växte till ett internationellt framgångsrikt företag köpte Dunlop själv en liten tygaffär i Dublin. Hans fortsatta engagemang i företaget inskränkte sig till bilden av hans skäggprydda huvud på företagets logotyp.

Vid sin död 1921 var Dunlop bitter på företaget som bar hans namn. Han tyckte att han hade blivit lurad på frukterna av sin uppfinning. Men dessa frukter skördades av andra – enligt Henry Ford var det Dunlops däckkonstruktion som ”gjorde automobilen möjlig”.

Publicerad i Populär Historia 1/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också