Så bärgades regalskeppet Vasa

Under 1500- och 1600-talen var det vanligt att skepp gick i kvav. I vattnen utanför Stockholm ligger ett stort antal förlista fartyg: Resande Man, Lybska Svan, Riksnyckeln, Gröne Jägaren, Riksäpplet… Flera av dessa skepp är lokaliserade och undersökta. Riksäpplet, som gick på ett skär vid Dalarö år 1676, hade femhundra mans besättning och 86 kanoner, varav några bärgats och står vid Solliden på Skansen.

Lybska Svan däremot, inköpt av Gustav Vasa i Tyskland, väntar ännu på exakt lokalisering. Hon ligger någonstans i vattnen utanför Dalarö, lastad med danskt krigsbyte.

Anders Franzén letade efter tolv skepp

Anders Franzén, mannen som år 1956 hittade Vasa, gjorde upp en förteckning över tolv örlogsskepp som förlorats med man och allt. Hans utgångspunkt var att Östersjön var unik så till vida att här saknades skeppsmask – den lilla mussla som i saltare hav förstör allt trä. Förr eller senare, tänkte han, skulle han hitta ett fartyg från tidigare århundraden som gick att bärga i någorlunda helt skick.

Entusiasten Franzén hade inspirerats av historikern Nils Ahnlund, som forskat kring Vasa och de bärgningsförsök som gjordes på 1600-talet (i tio år efter haveriet pågick nästan oavbrutet försök att ta upp Vasa; på 1660-talet fick man upp de flesta kanonerna). Någon exakt lokaliseringsuppgift hade dock inte Ahnlund, varför Franzén inledde sitt idoga arbete med att dragga efter ”Vasen”, som skeppet kallades av sin samtid.

Rädda Vasa-kampanj

Berättelsen om hur den 38-årige ingenjören Franzén, efter flera års letande, fiskade upp en bit svartnad ek i sitt hemgjorda lod blev början till ett stycke svensk framgångshistoria – trehundra år efter Vasas snöpliga förlisning.

Det var 1950-tal och Sverige var på väg in i välfärdens och det tekniska kunnandets guldålder. Snart skulle landet vara berömt för sin väloljade industri och sina duktiga ingenjörer – och för att ha fiskat upp ett örlogsskepp från 1600-talet i ett stycke från trettio meters djup.

Än så länge var dock frågorna många. Var skulle pengarna komma ifrån? Och vad skulle man göra med regalskeppet när det väl var uppe? Ganska snart tillsattes en speciell Vasakommitté och en landsomfattande Rädda Vasa-kampanj drog igång. De marina myndigheterna var med på noterna och förlade sin dykarutbildning till haveriplatsen utanför Beckholmen.

Lyftes till grundare vatten

Arbetet inleddes med noggranna mätningar av skrovet, en utmanande arbetsuppgift för dykarna som måste ta sig fram genom ett nära tre meter tjockt slamlager. Efter undersökningarna kom man fram till att en konventionell bärgningsmetod var det bästa. Grova vajrar skulle dras under skrovet och fästas i vattenfyllda pontoner. Bärgningsföretaget Neptunbolaget, ägt av rederikoncernen Broströms, ställde upp gratis.

I augusti 1959 inleddes den första delen av bärgningen. I sammanlagt arton lyft under tjugofem dagar höjdes Vasa till grundare vatten. Då hade redan en mängd lösa fynd halats upp ur Strömmens djup; statyer av lagerkrönta romare, havsgudar, galjonslejon, en bronskanon och det tio meter höga rodret.

Ett av bärgarnas stora problem var att vraket låg precis utanför en dockningsplats på Beckholmen, dit fartyg togs för underhåll och reparation. Så fort en båt skulle in eller ut ur dockan gick verksamheten i stå vid Vasa. Chefen för dykarna, Per Edvin Fälting, beskriver ett av dessa avbrott i sin dagbok: ”Snabb brytning av arbetsplatsen, utdockning kl 18.00 med gnäll och ilska, isbark och kyla, kaffet slut. Bogserbåten slet av telefonkabeln.” Irritationsmomenten var många under den långa förberedelsetiden för slutlyftet.

Konturerna av skeppet syns

Den 24 april 1961 var det dags. Två Waxholmsbåtar och en passagerarbåt fullastade av åskådare, liksom mängder av stockholmare längs kajerna, väntade ivrigt på att ett orört stycke 1600-tal skulle bli synligt ovanför vattenytan. Liksom den augustidag 1628 då Vasa gav sig ut på sin jungfrutur hade en stor del av huvudstadens invånare gett sig ut för att bevittna den historiska händelsen – låt vara att de nu var ungefär tio gånger så många.

Klockan nio börjar domkrafterna arbeta och efter några timmar syns konturerna av skeppet. Yrvakna skulpturer tittar upp över vattenytan efter 333 år i kompakt mörker. När däcksbalken kommit ovanför ytan blir Anders Franzén och Per Edvin Fälting de första att stiga ombord på Vasa. De för­evigas av pressfolket som beretts plats på pontonen Lodbrok och hyllas av alla de potentater – statsråd, amiraler, generaler, generaldirektörer, industrichefer, universitetsmän – som fått egen vipläktare på lyftfartyget Sleipner.

Marinens musikkår spelar och ovanför hela härligheten cirklar helikoptrar som hyrts in av tidningar och bildbyråer.

In i torrdocka på Beckholmen

Några dagar in i maj, efter omfattande arbeten med länspumpning, gjorde så Gustav II Adolfs stolta skepp sin sista resa på egen köl in i torrdockan på Beckholmen. Totalt hade hon då, under sina drygt trehundra år, rört sig en sträcka på ungefär en och en halv kilometer.

Arkeologerna hade redan inlett sitt arbete och visade på löpande band upp föremål som på olika sätt vittnade om hur livet ombord skulle ha organiserats. Tre sekel gammal sprit avsmakades, liksom smör från 1600-talet; en smaksensation som gav Per Edvin Fälting svinkoppor runt munnen.

Klädespersedlar, skelettdelar och möbler skottades fram ur slammet, liksom mynt, serviser och sybehör. På grund av arbetsförhållandena var arkeologerna vaccinerade mot såväl stelkramp som tyfus och gulsot.

Bärgningen en stor framgång

Bärgningen av Vasa var en stor framgång, både för Anders Franzén personligen och för svenska staten, som återuppväckt en av Sveriges största nationalklenoder ur sin trehundraåriga törnrosasömn. Med hjälp av pengar, nationell entusiasm och avsaknad av skeppsmask vändes ett nederlag i framgång.

Fram till i dag (år 2005) har över 20 miljoner människor sett Vasa. De flesta andra skepp på Franzéns lista kommer nog att få ligga kvar på havets djup tills de ätits upp av skeppsmasken, som, enligt nya rön, nu även har hittat in i Östersjön.

Publicerad i Populär Historia 6/2005