Dåtida sjömän rädda för havet?
Den betydelse Kalmarsundsområdet intog under äldre medeltid sammanhänger delvis med sjömännens ovilja att ge sig ut på öppet hav. Ännu vid 1200-talets början var de havsgående segel- och roddfartygen förhärskande. De krävde stora roddarlag, hade liten plats för färskvatten, mat och last.
Om man lämnade kustlinjen återstod bara sol, stjärnor, vindar, strömmar och marint djurliv att styra efter. Det var förstås också trångt ombord, varför man helst gick i hamn om kvällarna och sov på torra land. Av dessa och andra skäl färdades man så långt möjligt med land i sikte. Försiktigheten var dock inte bara tekniskt betingad, utan sammanhängde väl så mycket med seg vana.
Ingenting belyser situationen bättre än en beskrivning av färdvägen från Utlängan vid blekingekusten till Raeuelburgh, som idag heter Tallin och är Estlands huvudstad.
Utlängan i latinsk text
Texten, skriven på latin, nedtecknades ca 1300 och har bevarats i Sorö kloster på Själland, men återger i långa stycken förhållanden som gällt sedan vikingatiden. Att beskrivningen börjar vid Utlängan ter sig en smula lösryckt. Flera omständigheter tyder emellertid på att beskrivningen är hämtad ur ett större sammanhang och att lederna genom då danska farvatten i detta fall förutsattes vara kända. Så här börjar den:
"De utlengi usque calmarne .x. ukasio. Deinde usque Skaegge nes .ii. ukae. Hinc usque waldö .iiii. et si placet ire per latus terre, potest ire de waldö usque runö queque distat a waldö ad .i. ukaesio." (Från utlängan till Kalmar 10 veckosjöar. Därefter till Skäggenäs 2 veckosjöar. Härifrån till Vållö 4. Om man önskar resa längs landets sida kan man resa från Vållö till Runnö som ligger en veckosjö från Vållö.)
Beskrivningen tar alltså direkt sikte på Kalmar, kanske i namnets urbetydelse som "den sandiga, morändominerade ön" (det antas syfta på Stensö). Och det går även bra att i latinet urskilja namnen Skäggenäs, Vållö och Runnö längs fastlandssidan av Kalmarsund. Så ska man fara om man vill följa landets sida, säger den, vilket indirekt antyder att det fanns ett alternativ. Jag föreställer mig att den då syftar på den djärvaste östersjörouten, som från Ölands norra udde, via Gotland också ledde över till Baltikum.
Avstånd i veckosjöar
Om vi emellertid följer beskrivningen så läser vi en rad namn på öar och sund längs norra Smålands och St Annas skär-gårdar. Texten anger distanser uttryckta i det gamla måttet veckosjöar. Vid Arkö-sund förestår inloppet till Bråviken och vi får veta att denna sträcker sig sex veckosjöar på längden, medan man inför en överfart skall söka sig mot Vinterklasen (utanför Oxelösund).
Snart kommer man så till Rågö, som tilldrar sig intresse eftersom det var där S:t Botvid, enligt den senast vid 1200-talets mitt författade legenden, skall ha väntat på skepp som kunde föra hem den friköpte träl han ville skulle bli missionär i sitt ursprungsland. Själv ämnade sig Botvid till Gotland. Trälen var dock av annan mening och mördade Botvid. Episoden ger en viss föreställning om den tidens resande.
När leden nalkas vad vi nu kallar Stockholms skärgård skiljer beskrivningen mellan flera alternativ. Den letar sig t o m via Harstäket (söder om Nacka) ända in till "Stokholm", men lika litet som beträffande Kalmar kan vi vara säkra på att själva staden åsyftas.
Lång färd till Tallin
Den fortsätter på samma sätt upp till Arholma och först där rekommenderar den att kosan ställs österut, mot Ålandsöarna, Hangö och med några alternativ – till Tallin. Detta namn betyder som bekant "danskborgen". Danskarna var herrar där 1219–1346. Att vägen dit i huvudsak gick genom svenska vatten är en mycket tänkvärd omständighet.
Visst kunde man överkorsa havet i den tidens skepp. Island hade ju koloniserats flera hundra år tidigare. Men medeltidsmänniskorna hade ändå stor respekt för havet, offrade och skrev testamente innan man skulle ge sig iväg.
Det påminner inte så litet om känslorna för flyget i dess begynnelse. Jag antar att det bara var den kustnära sjöfarten längs kända leder och beprövade havsövergångar som kunde betraktas som seriös risktagning. Man öppnade inte heller flygtrafik över Atlanten på 1920-talet, bara för att det blivit tekniskt möjligt.
