Motornytt för 50 år sedan

Utställningen 1954 hölls i Mässhallarna och på Tennisstadion. Prins Bertil, motorprinsen, var arrangemangets beskyddare. I Mässhallarna, där personbilarna var utställda, fanns 59 olika tillverkare representerade som tillsammans visade 193 modeller.

Amerikanerna dominerade, tätt följda av britter och tyskar. Ännu hade inte de japanska biltillverkarna lyckats slå sig in på den svenska marknaden; amerikanerna var de enda utomeuropeiska tillverkarna.

Det mest udda inslaget svarade Sovjetunionen för. De sovjetiska biltillverkarna ställde ut Zim och Moskovitsch, den sistnämnda en kopia av en äldre Opelmodell. Saab fanns med på mässan, men inte Volvo. Man kan undra varför. Årets sensation stod Volkswagen för: en buss inredd som campingvagn! Detta var ett helt nytt tänkande för svenskarna som var vana att ligga i tält på semestern. Volkswagen turnerade sedan runt i Sverige och visade upp sina modeller, och överallt väckte campingbussen stor uppmärksamhet.

Tennisstadion

Lastbilarna var utställda i Tennisstadions tre hallar. Trettio olika märken fanns på plats. Scania-Vabis – som Scania hette på den här tiden – visade upp bilar med den nya 6:an på 150 hästkrafter. Scania-Vabis var också representanter för Volkswagen och Willys Jeep.

Det sistnämnda fordonet hade gjort stor succé under andra världskriget och tillverkades nu för den civila marknaden.

Entréavgiften till både personbils- och lastbilsutställningen var tre kronor för vuxna och en krona för dem som var under femton. Ett seriekort kunde lösas för sex kronor. Katalogen kostade två och femtio. Som född på 1940-talet känner man lätt ett sting av nostalgi när man bläddrar i katalogen och ser alla dessa bilar som tillhörde vardagen på den tiden. Vem minns inte Ford Popular som gick under öknamnet, ”ståplats för fyra” eller ”spånkorgen” IFA?

Bilarnas motorstorlekar

Dåtidens bilar var onekligen mer individuellt utformade än dagens. Man slås också av hur många bilmärken som har försvunnit från marknaden. När såg någon en Goliath eller Borgward senast?

Det är också intressant att titta på bilarnas motorstorlekar. År 1954 var det inte många som hade motorer på över 50 hästkrafter. Med några få undantag var det bara de amerikanska producenterna som kunde skryta med bilar med mer än 100 hästkrafter.

Den som till exempel var intresserad av att införskaffa en Lloyd kunde för 5 150 kronor få en bil med en motor på 13 (!) hästkrafter, vilket enligt katalogen skulle ge en beräknad toppfart på 75 kilometer i timmen.

Att denna hastighet verkligen kunde uppnås ska man dock inte ta för givet. Före innehållsförteckningen i katalogen står nämligen följande att läsa: ”Uppgifter om toppfart lämnas med reservation, enär toppfarten är beroende av förarens kompetens, vägbeskaffenhet m m.”

Publicerad i Populär Historia 3/2004