Grimeton – en vågad satsning

Den första december 1924 gick Sverige in i en ny tid. I den lilla orten Grimeton i Halland restes då sex stora antennmaster som med långvåg kunde kommunicera med Amerika.

I dag har radiostationen sedan länge spelat ut sin roll som kommunikationsredskap. Samtidigt finns planer på att brygga över de år som gått och göra anläggningen till ett centrum för modern kommunikationsteknik. Och kanske hamnar Grimeton inom kort på Unescos världsarvslista.

I december 1901 lyckades den italienske fysikern och nobelpristagaren Guglielmo Marconi sända det första trådlösa meddelandet över Atlanten. Därmed moderniserade han ytterligare den teknik som bland andra Samuel Morse och Heinrich Heinz utvecklat under andra halvan av 1800-talet.

Trådlöst sända morsetelegram med hjälp av korta och långa radiovågor blev det tidiga 1900-talets nya, moderna kommunikationsform. Över långa avstånd var dock de tekniska problemen stora; särskilt till USA var de trådlösa systemen underlägsna de markbundna kablarna.

5 miljoner till storradiostation

När en ny värld skulle byggas efter första världskriget ökade kraven på en fungerande direktkommunikation, framför allt till USA. Dit gick den svenska trafiken oftast över England och det gav dålig kontroll över meddelandena.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Frågan väckte stort engagemang. Sverige–Amerikastiftelsen bedrev kraftfull lobbyverksamhet för en svensk sändare, det amerikanska RCA med Ernst Alexandersson i spetsen likaså. Atlantkabelbolagen däremot gjorde av naturliga skäl allt för att avstyra utvecklingen av trådlös kommunikation. Riksdagen valde den nya tekniken och anslog 1920 fem miljoner till bygget av en storradiostation i Sverige med kapacitet att kommunicera direkt med USA. Frågan var nu bara var den skulle ligga.

Fritt vatten till Halland

Om man med passare på en karta drar en stor cirkel kring mottagarstationen på Long Island utanför New York träffar den svensk mark mellan Göteborg och Falkenberg. Det var viktigt att radiovågorna kunde färdas i sin båge på väg över Atlanten med så få störningar som möjligt. Från trakten av Varberg var det fritt vatten rakt västerut, så valet föll till slut på den lilla orten Grimeton.

Där fanns ett perfekt geografiskt läge – långvågen snuddar Jylland men går söder om Norge och norr om Skottland. Dessutom var landskapet plant, grunden stabil och orten hade dessutom ett namn som engelsmän och amerikaner kunde uttala utan problem.

Alla delade dock inte entusiasmen inför Sveriges steg in i den nya kommunikationstekniken. Många bönder i området var misstänksamma mot ”radiumstationen” som den kom att kallas i folkmun. De trodde att de stora masterna skulle avge gnistor så att kreaturens svansar skulle ställa sig rakt upp och att masterna skulle dra till sig ett permanent åskmoln.

Markupphandlingen blev därför lika mycket ett missionerande för den nya tekniken som en utdragen köpprocess. Telegrafstyrelsens sekreterare O Gustàv var en av dem som deltog i förhandlingarna och vid sidan av misstänksamheten kring det nya fick smaka på de halländska böndernas gästfrihet i form av kaffe – och brännvin.

Sex 127 meter höga master

När väl markfrågan var löst startade ett storslaget byggprojekt. Det vita stationshuset ritades av arkitekt Carl Åkerblad i en stram, nyklassisk stil och för dem som skulle ansvara för driften växte en hel liten by upp.

Men det var de sex jättelika antennmasterna som var mest iögonenfallande. En arbetskonflikt på de svenska järnbruken försenade arbetet ett år, men hösten 1924 kunde Motala verkstad och Lindholmens mekaniska verkstad leverera de cirka 130 ton tunga och hela 127 meter höga masterna.

De sattes samman på marken och restes sedan med ett inbördes mellanrum på 380 meter. I toppen satt 46 meter långa tvärarmar där de 12 antenntrådarna hängde. Sammanlagt var antennen 2 200 meter lång.

Samtidigt byggdes en mottagarstation i Kungsbacka. Tillsammans med Grimeton blev de två enheterna Sveriges nya telegrafport mot världen.

Från Grimeton på morse

De båda stationerna var dock enbart mekaniska sändar- och mottagarstationer. Arbetet skedde i treskift i en bullrig arbetsmiljö och handlade främst om att hålla de två stora växelströmsgeneratorerna igång i en jämn fart av 2 115 varv per minut.

De levererade sedan 200 kilowatt ut i antennerna där de ”nycklades” med en magnetisk förstärkare till 17,4 kilometer långa radiovågor som sedan påbörjade resan mot USA:s kust, bärande det morsekodade telegrammet. Trafiken gick på 16,7 kHz och Grimeton hade anropssignalen SAQ.

Själva telegramarbetet däremot, både in- och utgående, utfördes på telegrafstationen vid Kaserntorget i Göteborg. Där samlades inkommande och utgående meddelanden och de gjordes sedan om antingen till långa telegramremsor med morsetecken eller utskrifter i klartext.

Icke desto mindre var det längs de slingriga vägarna från Varberg till Grimeton som kung Gustaf V åkte vid den officiella invigningen den 2 juli 1925. Då hade stationen varit igång sedan december året innan och förbindelsen till stationen på Long Island var väl etablerad. All långvågstrafik ut i världen gick nu via Halland medan trafiken till Europa sköttes av en kortvågsstation i Karlsborg i Västergötland.

Gustaf V först ut

Att den nya långvågssändaren fyllde ”varje berättigat krav som kan ställas på en modern radioanläggning för långdistanskommunikation” visades bland annat av telegraferingshastigheten som klarade svindlande 650 bokstäver i minuten. Möjligen var det den typen av iakttagelser som Gustaf V gjorde i det invigningstelegram som han skickade till president Calvin Coolidge i USA.

De stora långvågssändarna var i början av 1920-talet det yppersta av tekniska landvinningar och sammanlagt ett tjugotal byggdes runt om i världen. Men de fick en kort livslängd.

Redan i början av 1920-talet utvecklades kortvågstekniken och den kunde snart överbrygga allt större avstånd samtidigt som kortvågssändarna var mindre resurskrävande och billigare i drift. Andra världskriget innebar ett litet uppsving sedan tyskarna klippt av telekablarna till England och USA och den fria världen fick lita till trådlös kommunikation.

Också under det kalla kriget återupplivades långvågstekniken. Amerikanerna använde sig då av långvåg för att skicka vädermeddelanden till sina baser i Arktis eftersom denna teknik inte störs av norrsken.

I Grimeton fortsatte arbetet oavbrutet fram till 1947–48. Då var anläggningen omsprungen både av kortvåg och modernare radioteknik. Även de övriga långvågsstationerna i världen lades ner en efter en. Tack vare att den svenska marinen ända fram till 1980-talet använde stationen för att kommunicera med sina ubåtar behölls dock utrustningen.

Enda fungerande långvågsstationen

I dag är Grimeton den enda bevarade och fullt fungerande långvågsstationen i världen. Minst en gång per år, söndagen närmast invigningsdagen den 2 juli, används den. Samlingen av vykort från världen över visar att det också finns de som lyssnar.

Detta unika stycke teknikhistoria är sedan 1996 ett byggnadsminne, fungerar som museum och har en fungerande vänförening som sköter anläggningen. Nu vill man gjuta nytt liv i den välbevarade stationen och använda den som medelpunkt i ett undervisnings- och inspirationscentrum för kommunikationsteknik.

– Grimeton var ju en del i de första trådlösa kommunikationerna och var alltså med och startade den utveckling vi ser resultatet av i dag, säger Bengt Dagås, tidigare stationsföreståndare. Nu är det här en ”IT-dinosaurie” men utan den hade vi inte haft dagens mobiltelefoner och all annan avancerad trådlös kommunikation.

Därför finns redan långt gångna planer på att bredvid den vita byggnaden från 1920-talet bygga ett modernt radiocenter.

– Det ska bli ett nav för att öka intresset för naturvetenskapliga ämnen och teknik, allt med fokus på kommunikationsteknik.

Bakom entusiasmen och de redan färdiga ritningarna finns ett betydande allvar. Rekryteringen till de naturvetenskapliga och tekniska utbildningarna går trögt, på bara två år har antalet

sökande till civilingenjörsutbildningen på högskolan minskat med åtta procent. Samtidigt behöver bara landets kommuner rekrytera flera tusen ingenjörer de närmaste tio åren. Svenska ingenjörer är en bristvara.

– Sverige ligger långt fram när det gäller IT- och mobiltelefoniutvecklingen, säger Bo Dahlbom, chef för Svenska IT-institutet. Vi har industrin, operatörerna och användarna. Men vi är svaga på forskningssidan.

Genom att återuppväcka Grimeton hoppas Bengt Dagås och hans kollegor att kunna dra sitt strå till stacken för att göra de tekniska yrkena attraktiva igen.

– Det sitter mycket inspiration i väggarna här, säger han. Vi kan visa hur det såg ut förra gången Sverige var världsledande, dra paralleller till i dag och spinna vidare in i framtiden.

Grimeton som världsarv

Ytterligare en tanke bakom projektet är den rena kunskapsöverföringen. Tidigare överfördes kunnande och teknik mellan generationer genom praktik. I dag finns bara en handfull personer kvar som vet hur långvågstekniken fungerar. Samma sak med kunskapen om hur en gammal industrianläggning kan bevaras utan att placeras i malpåse.

– Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att bevara gamla miljöer. Att ha kvar dem och vårda deras historia samtidigt som de är en del av något nytt. I början av 1920-talet var Grimeton något av det modernaste som fanns. Det arvet ska vi bygga vidare på, säger Bengt Dagås.

Ett annat sätt att stärka skyddet av Grimeton är att få det placerat på FN-organet Unescos världsarvslista. Arbetet med syfte att uppnå detta pågår. Kanske kan långvågsanläggningen få sådan status redan under nästa år. Det hoppas man i alla fall hos de ansvariga för radiostationen.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Fakta: Vidare med pedalkraft

De enorma långvågorna var på 1920-talet det yppersta av vad kommunikationstekniken kunde åstadkomma. Men de bar bara telegrammen en del av vägen.

Ett telegram från USA till Sverige började sin resa på någon lokal telegrafstation som vidarebefordrade det till långvågsstationen på Long Island utanför New York. Därifrån skickades sändningen till Sverige och togs emot på mottagarstationen utanför Kungsbacka. (Grimeton var alltså bara en sändarstation.)

Från Kungsbackastationen löpte den 13,4 kilometer långa Beverage-antennen på två trådar bort till Skärsjön där transformatorn fanns som skickade signalen in till Kungsbacka. Nästa stopp var radiocentralen i Göteborg dit meddelandet gick på telegrafledning.

Telegrammet skickades sedan vidare till en lokal telegram- eller telefonstation ute i landet. Där skrevs morsesignalerna ut i klartext och meddelandet kunde levereras till mottagaren av den sista länken i kedjan – ett cykelburet telegrambud.

Fakta: Ernst Alexandersson

Hjärtat i långvågstekniken, i Grimeton såväl som i de tjugo andra stationerna världen över, är en växelströmsgenerator. Den kallades även Alexanderssonalternatorn efter upphovsmannen Ernst F W Alexandersson (1878 –1975).

Född och uppvuxen i Uppsala, tog Alexandersson civilingenjörsexamen vid Tekniska högskolan i Stockholm och fortsatte sedan med studier i elektroteknik i Tyskland. År 1901 emigrerade han till USA och blev året därpå anställd vid General Electric där hans rastlösa kreativitet fick fullt utlopp.

Sammanlagt 344 patent är tillskrivna Alexandersson, det sista 1973 – han var då 95 år! Bland uppfinningarna finns en enfasmotor för drift av lok och motorvagnar, radarutrustning och höjdmätare för flygplan. Han var den förste som sände bilder på kortvåg över Atlanten och han skapade en mottagare för färg-tv.

Alexanderssonalternatorn hade sin storhetstid under tiden efter första världskriget. Genom det nybildade RCA, Radio Corporation of America, spreds tekniken och det installerades alexanderssonsändare över hela världen.

I början av 1930-talet hann den nya kortvågstekniken ikapp och i dag är samtliga sändare utom den i Grimeton skrotade. Ernst Alexanderssons namn är dock inte förpassat till soptippen. Den svenske ingenjören räknas som en av de stora elektrotekniska uppfinnarna.

Fakta: 17,2 kilometer långa vågor

Det var James Clerk Maxwell som sammanfattade 1800-talets kunnande om elektricitet och magnetism i en serie uträkningar, ”Maxwells ekvationer”. Ur dem kunde existensen av vågor som fortplantas med ljusets hastighet härledas.

I slutet av 1800-talet testade Heinrich Heinz Maxwells hypoteser och kartlade vågornas egenskaper. Han lyckades själv framställa 70 centimeter långa radiovågor med hjälp av en gnistinduktor. Detta inspirerade Guglielmo Marconi att 1894 konstruera sina första apparater. Snart kunde han telegrafera över allt längre avstånd och 1901 gick den första signalen över Atlanten, från Poldhu i västra England till Saint Johns på Newfoundland.

Marconi lyckades kommersialisera sina uppfinningar och 1909 delade han nobelpriset i fysik med en annan av den trådlösa telegrafins pionjärer, tysken Ferdinand Braun.

Att långvågorna från Grimeton fick just frekvensen 17 200 meter var till viss del en slump. Den optimala längden är en 500 del av avståndet till målet och till USA blir det 12 kilometer. Den frekvensen var upptagen så istället blev det först 18,6 kilometer, vilka sänktes till 17,2 kilometer från 1926.

Publicerad i Populär Historia 1/2002