Atlantkabeln skulle bidra till världsfreden
Den stora världsutställningen i London 1851 är en av höjdpunkterna i brittisk historia. Aldrig hade nationen varit mer medveten om sina framgångar och sin betydelse. Som det ledande industrilandet visade man upp sig för alla världens länder och vann beundran och respekt.
På hösten samma år förbands England med kontinenten genom en undervattenskabel från Dover till Calais, ännu ett tecken på brittiskt tekniskt ledarskap. En tanke på en telegrafkabel över Atlanten hade förts fram redan ett par år tidigare, men först nu började man diskutera saken på allvar. Den allmänna teknikoptimismen kring halvsekelskiftet skapade gynnsamma förutsättningar för ett så stort och våghalsigt projekt. Det fanns gott om investeringsvilligt kapital i Storbritannien och ingenting bedömdes vara omöjligt. De tekniska förutsättningarna var också uppfyllda:
Apparater för telegrafi över långa avstånd på land hade utvecklats. Amerikanen Samuel Morse hade konstruerat en mottagare, som automatiskt registrerade de inkommande signalerna i form av punkter och streck.
Ett nytt effektivt isolationsmaterial, guttaperka, hade upptäckts. Det hade prövats med framgång för kabeln genom Engelska kanalen. Genom att gjuta in kopparledningen i detta material kunde man förhindra elektrisk kontakt med det omgivande vattnet.
Stora, oceangående ångfartyg hade börjat byggas. Ett fartyg för kabelutläggning måste kunna ta ombord en tung last och sedan manövreras med stor precision. För kortare sträckor kunde visserligen segelfartyg användas, men inte för en atlantkabel.
Det första projektet
Kapital och tekniskt kunnande fanns i Storbritannien, men den avgörande idén kom till slut från USA. Cyrus W Field var en förmögen pappersfabrikör i Massachusetts och hade engagerat sig i byggandet av en telegrafledning från New York till New Foundland. Denna ledning gick till en del som undervattenskabel och många problem dök upp, men hade kunnat lösas. Efter kontakt med Samuel Morse blev Field övertygad om att telegrafsignaler skulle kunna sändas hela den 3000 km långa sträckan från New Foundland till Irland.
Sedan man undersökt havsdjupets variation på den tilltänkta sträckan gick Field till verket och i juli 1856 reste han till England för att starta The Atlantic Telegraph Company. Han möttes av stor entusiasm och efter två månader hade det erforderliga kapitalet uppbådats. Mycket litet av detta satsades från USA; atlantkabeln var mer ett brittiskt intresse än ett amerikanskt. Men både den brittiska och den amerikanska regeringen ställde upp med garantibelopp – om projektet skulle visa sig möjligt att genomföra.
På bara fyra månader tillverkades nu över 4000 km kabel. Den hade 15 mm diameter och bestod av sju koppartrådar inbäddade i guttaperka, allt omgivet av tjärat hampgarn och ytterst av järnlinor för hållfasthetens skull. Professor William Thomson, senare adlad lord Kelvin (1824–1907) och en av Storbritanniens främsta fysiker, anlitades som kontrollant och kom att göra betydande insatser.
Ombyggda krigsfartyg
Inget fartyg var stort nog att ta hela kabeln ombord. I stället användes två ombyggda krigsfartyg, det brittiska ”Agamemnon” (3200 ton) och det amerikanska ”Niagara” (5200 ton), världens största fregattskepp. All militär utrustning avlägsnades, kabelutläggningsmaskinerier installerades på däcken och kabeln togs in i lastrummen, hälften i varje fartyg.
I augusti 1857 lade Niagara ut från Valentia på Irlands västkust med kurs på New Foundland. Men redan efter tre kvart brast kabeln, och man fick börja om igen. Nästa missöde kom när 600 km kabel lagts ut. Havsdjupet var här över 3000 meter, och kabeln slets av genom sin egen tyngd. Efter detta gav man upp men satsade på att göra ett nytt försök följande år.
Trots misslyckandet höll optimismen i sig, nytt kapital kunde uppbådas och lastade med ny kabel stävade de båda fartygen ut på Atlanten i juni 1858. En kraftig storm for illa med Agamemnon, som hade en stor del av sin kabellast på däck. Mitt ute på Atlanten mötes fartygen och de båda kabelhalvorna kopplades ihop. De stävade sedan åt var sitt håll, mot Europa och mot Amerika, medan kabeln löpte ut mellan dem.
Den brast redan efter 10 km, men man började om igen och klarade nu 130 km innan samma sak hände igen. Orsaken till dessa kabelbrott var ojämn bromsning hos kabelmaskinerierna. Efter fem sådana brott lyckades företaget till slut, och den 5 augusti stävade Agamemnon in i Valentia på Irland och Niagara i Trinity Bay på New Foundland.
Försiktiga prov visade att kabeln var relativt intakt. Långsamt, för att tecknen skulle kunna urskiljas tydligt, kunde drottning Victoria den 13 augusti 1858 sända ett telegram till president Buchanan. Följande rader tog 35 minuter att överföra:
”Europe and America are united by telegraphic communication.
Glory to God in the highest, on earth peace, goodwill towards men.”
Stora festligheter bröt ut över hela Amerika. Cyrus Field hyllades i sin hemstad New York med ett fyrverkeri så kraftigt att kupolen på stadshuset fattade eld. Hyllningstalen var högstämda, t ex:
”Columbus said, ’There is one world, let there be two’, but Field said, ’There are two worlds, let there be one’.”
Överblivna delar av kabeln inköptes av Tiffany’s i New York. De skars upp i decimeterstora bitar och såldes som souvenirer. I England tog man det något lugnare; tekniska bravader var man ju van vid, de var inget nytt eller uppseendeväckande.
Men framgången skulle inte bli långvarig. Telegrafsignalerna blev allt svagare, och efter en månad var kabeln helt död. Den fick därför aldrig någon kommersiell betydelse. Kabeln kan ha skadats vid den stora stormen, men ett oförsiktigt prov som gjordes med mycket hög spänning kan också ha förstört isoleringen av guttaperka.
Rykten spreds
När kabeln tystnat spreds snart ett rykte att den aldrig hade fungerat. Ja, vissa påstod t o m att den aldrig hade blivit utlagd, att det hela var ett försök av Cyrus Field att skaffa sig en förmögenhet. Lärda män, t ex den kungliga hovastronomen sir George B Airy, uttalade tvivel: det skulle helt enkelt inte vara teoretiskt möjligt att lägga en kabel på så stort djup och inga signaler skulle kunna gå fram på denna långa sträcka.
Försöket hade ändå visat att det var möjligt att sända telegrafsignaler 3000 km genom en undervattenskabel. Man hade också lärt sig att mycket stora krav måste ställas på kabeln, både elektriskt och mekaniskt. Isoleringen måste vara intakt, och kabelns hållfasthet måste vara tillräcklig för att klara utläggning på stora havsdjup.
Det fanns alltså ingen anledning att ge upp. Medan man arbetade på att lösa de tekniska problemen, drabbades emellertid ett annat projekt 1860 av stora motgångar. Det gällde nu en förbindelse mellan England och Indien via en kabel från Suez.
När detta misslyckats satsade man i stället på en landförbindelse genom Turkiet och en kabel över Persiska viken. Här uppstod andra problem, framför allt administrativa och politiska. Telegraflinjen passerade ett antal länder där engelska var ett okänt språk, och lokala tjänstemän misstolkade ofta signalerna. När ledningen dessutom skadades av kringströvande rövarband, slutade det hela som ett stort ekonomiskt misslyckande. Det var då inte heller rätt tid att söka uppbåda kapital till en ny atlantkabel.
Världens största fartyg
Det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 gjorde också att planerna på en ny atlantkabel fick vänta. Men kriget visade betydelsen av snabba kommunikationer, och redan före krigsslutet uppkom tankar på att göra ett nytt försök. Man hade under tiden hunnit lära sig mer om isolering och förstärkning av undervattenskablar, och man hade fått möjlighet att använda ett fartyg stort nog att ta en hel kabel ombord.
Redan när den första kabeln projekterades hade Cyrus Field kastat ögonen på ”Great Eastern”, världens största fartyg (27 000 ton) som då var under byggnad på ett varv i London. Men Great Eastern var avsedd att gå i linjetrafik som frakt- och passagerarfartyg på amerikarutten och till Australien.
Så snart hon kommit i sjön 1858, året för den första atlantkabeln, började problemen dock att hopa sig. Fartyget visade sig vara för stort för att kunna bära sig ekonomiskt. Hennes enorma kapacitet kunde sällan utnyttjas, och hon måste ofta ankra upp utanför hamnen för att sedan lasta och lossa med hjälp av pråmar och barkasser. Sedan hon till slut tagits ur reguljär trafik 1864 låg Great Eastern upplagd och väntade på köpare. Hennes stora stund närmade sig.
Cyrus Field och The Atlantic Telegraph Company hade inga svårigheter att få chartra jättefartyget. All onödig inredning avlägsnades och tre stora runda cisterner installerades ombord för att kunna förvara kabeln i vatten under utläggningen. Isoleringen av guttaperka kunde annars lätt torka och få sprickor, vilket troligen var orsaken till misslyckandet med den första kabeln. Ett nytt utläggningsmaskineri installerades på akterdäck försett med en dynamometer som hela tiden skulle kontrollera dragbelastningen i kabeln.
Tjära från Sverige
Under tiden tillverkade ett annat nybildat bolag, The Telegraph Construction and Maintenance Company, en ny och förbättrad typ av kabel. Kopparkärnan var här isolerad av sju lager med en blandning av guttaperka och ”Stockholm tar”, d v s tjära från Sverige. Denna kabel med kraftigare järnarmering var dubbelt så tjock som den första. Vid Sheerness togs 3200 km kabel ombord.
Med på resan följde också dr W H Russell, korrespondent för Times och utvald att vara expeditionens historiker, samt två tecknare och konstnärer som skulle dokumentera företaget i bild. Inga andra journalister tilläts följa med.
Den 23 juli 1866 lättade Great Eastern ankar vid Foilhummerum Bay på Irland med destination New Foundland, eskorterad av två av flottans fartyg ”Terrible” och ”Sphinx”. Allt tycktes gå enligt planerna, men efter ett dygn signalerade det elektriska mätinstrumentet, konstruerat av professor Thomson, att kabeln var skadad. Fartyget vändes, kabeln hämtades långsamt upp och felet kunde till sist lokaliseras. En bit av järnarmeringen hade trängt genom lagren av guttaperka. Samma sak hände sedan flera gånger, och man började misstänka sabotage. Vakter sattes ut vid kabeltrummorna, men ingen kunde ertappas. Skadorna antogs senare bero på rena fabrikationsfel.
Den 1 augusti hade man tillryggalagt drygt halva sträckan. När då ännu en skada skulle repareras, kom utläggningsmaskineriet i olag. Kabeln blev snabbt överbelastad, brast tvärt och sjönk till botten på 3600 meters djup. I förtvivlan försökte man dragga upp den. Tre gånger fick man tag i kabeln, och tre gånger brast draggens vajer av kabelns tyngd. Det fanns bara ett att göra: lägga ut bojarpå platsen och segla hem igen. Nederlaget kändes förödande.
Den slutliga triumfen
Men optimismen och framåtandan som hade burit fram projektet var inte döda. Great Eastern togs emot med hyllningar hemma i England. Alla ansträngningarna hade väckt beundran. Redan på återvägen hade också Cyrus Field börjat göra upp planer på ännu ett försök med Great Eastern. Ett nytt företag, The Anglo-American Telegraph Company, bildades, och i mars 1866 hade man uppbringat erforderligt kapital. Man beställde ny kabel, nu med ett galvaniserat yttre järntrådslager för ökat rostskydd. Kabelmaskineriet förbättrades, liksom metoderna för löpande kontroll av kabelns elektriska tillstånd. Fartygsskrovet skrapades rent från långhalsar och sjögräs, extra grova draggvajrar togs ombord liksom flera bojar. Allt var redo för det slutliga försöket. Cyrus Field insåg att detta var sista chansen.
Fredagen den 13 juli seglade Great Eastern ut från Valentia sedan landförbindelsen kopplats in. Eskorterat av tre krigsfartyg stävade jättefartyget med fem knops fart mot Amerika. Ett enda missöde inträffade efter fem dagar: kabeln kom i oordning som ett trassligt nystan, men detta kunde snart redas ut. Färden gick vidare mot New Foundland alltmedan telegramnyheter då och då anlände till fartyget från Europa. Den 28 juli skymtades målet, Trinity Bay, genom morgondimman. Väntande fartyg sköt salut. Den amerikanska landförbindelsen kopplades på, och Storbritannien och Amerika var åter sammanbundna.
Glädjeyttringarna blev inte lika våldsamma som åtta år tidigare. Kanske ville man avvakta och se hur länge den här kabeln skulle fungera. I början av augusti var installationen klar och utprovad.
Den 4 augusti, ett viktigt datum i teknikhistorien, sändes det första kommersiella telegrammet från USA till Europa: ett meddelande från New York till London om kursutvecklingen på Wall Street.
I den officiella retoriken hette det visserligen att undervattenskablarna främst skulle bidra till världsfreden genom att knyta nationerna närmare varandra (”en enda kabel är värd mer än ett dussin fredskonferenser”), men det var ändå den internationella handeln som drog den största nyttan av den nya högteknologin.
Den förlorade kabeln
Den besvikelse som ofta kan följa efter en triumf kändes av ganska snart. Allt var ju klart nu, uppgiften var löst... Det dröjde bara några dagar innan man fattade beslutet att segla ut på Atlanten igen och leta efter den kabel som förlorades året innan. Med ombord fanns också resten av 1865 års kabel.
Det gällde nu att först hitta och sedan lyfta en kabel som låg på nära fyra tusen meters djup. Efter trettio försök lyckades man fånga den med draggen och lyfta den halvvägs till ytan. Med ännu en dragg från ett av följefartygen kunde man sedan fördela tyngden och till slut lyfta upp den dyrbara lasten till ytan. Kabeln visade sig vara elektriskt intakt, och i ett av teknikhistoriens mer sublima ögonblick sändes följande telegram till England:
”I have much pleasure in speaking to you through the 1865 cable Just going to make splice.”
Den resterande delen av den gamla kabeln kopplades till och Great Eastern kunde återvända till New Foundland. Två intakta telegraflinjer förband nu Gamla och Nya världen. Great Eastern hade fått en värdig upprättelse.
Året därpå chartrades hon av Societé du Cable Transatlantique Francais för att lägga en kabel från Brest i Frankrike till New Foundland. Bakom detta företag stod Paul J Reuter, grundaren av Reuters telegrambyrå. Nästa uppdrag gällde en kabel i Indiska oceanen till Bombay och sedan en fjärde atlantkabel 1873 och ännu en 1874. Den lades i omvänd riktning mot de första, från New Foundland till Irland. Kanske detta kan ses symboliskt: Det tidigare brittiska tekniska ledarskapet hade gått förlorat; USA var på väg att ta över.
Politiska konsekvenser
Drivkrafterna bakom telegrafprojekten var inte bara affärsekonomiska. De drevs på, framför allt i Storbritannien, av starka nationalistiska krafter. För imperiebygget var telegrafförbindelserna en oskattbar tillgång.
Det var givetvis av största vikt att ledningarna låg helt under brittisk kontroll. Den kabel som 1902 lades i Stilla havet för att förbinda Vancouver i Kanada med Australien och Nya Zeeland drogs via en mellanstation på Fanning Island som 1861 hade annekterats av engelsmännen. Härigenom kunde man undvika att utnyttja den amerikanska besittningen Hawaii som mellanstation. Med denna stillahavskabel fullbordades till sist en telegrafförbindelse runt hela jorden, helt i brittisk ägo.
För andra kolonialmakter – Tyskland, Frankrike, USA – hade telegrafen samma strategiska betydelse, särskilt i orostider. Militära omdisponeringar kunde ske mycket snabbt. En diplomat kunde direkt konsultera sin regering i krislägen. Detta medförde givetvis också att diplomaternas egen handlingsfrihet blev mer begränsad. Utrikesministerierna fick i stället större direkt inflytande på händelseutvecklingen.
Från första stund fick den elektriska telegrafen stor betydelse i landkrigföringen, så stor att man under krimkriget lade ut en undervattenskabel i Svarta havet från Varna i Bulgarien till Balaklava på Krim. Ännu under första och andra världskriget behöll undervattenskablarna sin betydelse; meddelandena kunde inte avlyssnas som vid radiotelegrafi. Att söka lokalisera och skära av fiendesidans kablar blev därmed en viktig militär uppgift.
När Cyrus Field dog 1892 gick tio telegrafkablar mellan Europa och Amerika och hans minne hyllades av en hel värld. Tio år senare kunde Marconi sända trådlösa telegram från Amerika till Europa. I dag sänds börsnyheterna från Wall Street per satellit till hela världen.
Jan Hult leder Centrum för teknik- och industrihistoria vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.
De första telegraflinjerna
De första telegraflinjerna inrättades längs järnvägslinjer. I England anlades linjen Paddington – West Drayton längs Great Western Railway redan 1838. Bland tidiga telegrafförbindelser mellan städer märks:
Telegrafkablar under vatten anlades också tidigt:
Två huvudproblem mötte konstruktörerna av undervattenskablar:
Man kunde inte, som vid telegrafledningar på land, förstärka signalerna på vägen. Vid telegrafering genom långa kablar blev därför signalerna mycket svaga i mottagaränden. För att lösa detta problem konstruerade William Thomson en mycket känslig s k spegelgalvanometer.
Genom att kabeln är omgiven av vatten fungerar den som en stor kondensator. Detta medför att telegraferingen måste ske långsammare för att tecknen ska kunna urskiljas tydligt.
