Avfall som problem föddes med staden

Lager efter lager av aska, ben, bortkastade flintknivar och avbrutna nålar återfinns av arkeologerna i lämningar från stenåldersgrottor, högkulturer och vikingasamhällen. Det är uppenbart att avfall inte enbart är en modern företeelse. Människan har lämnat avfall efter sig långt tillbaka i historien.

De skriftliga källorna om historisk renhållning är få. Troligen beror det på att smuts i dess olika former vanligtvis inte uppfattades som ett problem, varken estetiskt, hygieniskt eller resursmässigt.

Nomadiska folk lämnade bekymmerslöst efter sig allt oönskat. De flyttade ju ändå vidare. Dessutom bestod avfallet för dessa grupper nästan uteslutande av organiskt material som efter användandet återgick till kretsloppet.

För de tidiga jordbrukarna var avfallet heller aldrig något problem. Tvärtom kunde det komma till användning som näringsämne för jorden. Det som inte användes förde vattendragen bort, eller också fick det ligga kvar där avfallet uppstått.

En del av renhållningen har gamla anor. Människans utsöndringar kringgärdades tidigt av bestämmelser. En av de äldsta redogörelserna för hur man ska handskas med latrin återfinns i Bibeln.

I femte Mosebok står det:

”Om bland eder finnes någon som icke är ren, därigenom att något hänt honom under natten, så skall han gå ut till något ställe utanför lägret, han får icke komma in i lägret.

Och om aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går ned, får han gå in i lägret.”

Ytterligare ett skäl till vår bristande kunskap om äldre tiders renhållning är att den betraktats som en del av samhällets baksida – en estetiskt mindre tilltalande verksamhet. Ett exempel på detta går att hämta från 1500-talets Europa, närmare bestämt Thomas Mores bok Utopia.

I idealstaten avrättas enligt författaren inte mördare och förbrytare. I stället får de som straff sköta samhällets renhållning.

Om vi återvänder till den äldre historien var det när större städer började byggas som renhållning av nödtvång blev en betydelsefull del av samhällslivet. Per Berg, avfallsforskare på Chalmers, hävdar att ordnad renhållning har vuxit fram som ett svar på de problem som uppstår när människor koncentreras på en liten yta. Synen på avfall som ett problem hör samman med människor som lever nära inpå varandra. Staden i sig själv skapar avfall.

I städerna Mohenjo Daro och Happa i Indusdalen 3 000 år f Kr ska det längs varje gata ha funnits en avloppsledning av tegel. I dessa fördes fast avfall såväl som avloppsvatten bort. På gatorna fanns också soptunnor.

I Knossos på Kreta fanns det ungefär 1900 f Kr stora gropar i vilka man samlade avfallet. När de var fulla täcktes de med jord och fuktades för att underlätta nedbrytningen.

Ytterligare ett exempel på tidig renhållning kan hämtas från Rom. De akvedukter som försåg staden med dricksvatten är kända. Mindre omtalat är det system som dränerade bort vatten från stadens centrala delar rakt ut i Tibern, utan att användas i jordbruket. Rengöringen av kloakerna var ett arbete för slavar och fångar. Thomas Mores 1500-talsvision om renhållningen förverkligades redan 1 000 år tidigare.

Det romerska exemplet är intressant då det också visar på den dubbla synen på avfallet. För stadsbon var det frågan om oönskad smuts, medan det för lantbrukaren var en resurs för jordbruket. Att inte använda avfallet, i synnerhet latrinen, ansågs vara ett slöseri. Vissa forskare har hävdat att den romerska kulturen gick under då den slutade återföra latrinen till åkrarna. Jordarna och hela Romarriket förlorade därmed sin rikedom.

Av samma forskare brukar Kina framhållas som ett mönsterexempel på en civilisation som tagit till vara latrinen och därför fått behålla sina bördiga jordar. Det skulle enligt dessa forskare vara ett viktigt skäl till att den kinesiska kulturen överlevt medan de västerländska kommit och gått.

Fanns det någon tidig renhållning i Sverige? Som påpekats är det nedtecknade materialet om äldre renhållning knapphändigt. I stället för skrivet källmaterial är det arkeologer som gett oss mycket av kunskapen om renhållningen i äldre tider. Bland annat har arkeologen Gun Westholm lyckats påvisa att Visby hade ett avloppssystem redan under 1200-talet.

Det existerar trots allt en del skrivet material om renhållning. Mycket av detta behandlar verksamhetens juridiska aspekter. I Sverige reglerades länge renhållningen av städerna av Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet. Huvudprincipen var att det var husägarens sak att hålla rent framför den egna fastigheten. År 1557 utfärdade Gustav Vasa en förordning gällande i Stockholm om att alla rännstenar skulle rengöras två gånger i veckan. Hemlighus fick heller inte byggas närmare än tre fot från allmän gata eller granne. Sådana bestämmelser utfärdades ibland men ledde inte till någon samlad organisering av renhållningen – trots risken att drabbas av böter. Det kom inte någon förändring till stånd förrän hela synen på renhållningen förändrades, då brist på renhållning blev ett farligt hot.

Publicerad i Populär Historia 3/1998