Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike (1948) beskriver de tegelbruk som en gång låg utspridda på den svenska landsbygden, som populära natthärbärgen för kringvandrande landstrykare.

Luffaren Bolle och hans kamrater har turen att hitta en sovplats i värmen från en nyligen använd tegelugn. »Där satt en hel klunga luffare före dem, inne i Lagoma dammets valv. Där var det inte för hett och inte för kallt. Och inga luffare trängde på ur det heta eller kalla såsom ibland när kölden klämde till och bruket var fullbelagt.«

536 tegelbruk i Sverige

Enligt romanen fanns det kring sekelskiftet 1900 – när Bolle luffade runt i riket – inte mindre än 536 tegelbruk i Sverige. Antalet stämmer väl överens med uppgifterna i en inventering av svenska historiska tegelbruk som Riksantikvarieämbetet gjorde på 1980-talet.

En av de få kvarvarande av dessa småindustrier är Horns tegelbruk. Det är inhyst i en samling falu-röda byggnader på Vadsboslätten norr om Skövde, Västergötland. Tegelbruket i Horn startades på 1800-talet som en binäring till gården Axtorp, och utvecklades under tidigt 1900-tal till en, för sin tid, modern fabrik.

Genom lyckliga omständigheter har såväl byggnader som maskinpark bevarats, och under sommarhalvåret producerar bruket fortfarande handslaget tegel – enligt traditionella metoder.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Tegelbruk

På Horns tegelbruk tillverkas fortfarande tegel för hand.

Konsten att forma byggstenar av soltorkad lera är minst 10 000 år gammal. I regnfattiga delar av världen är sådant råtegel fortfarande ett av de vanligaste byggnadsmaterialen. Men för att kunna konstruera murverk som är beständiga mot regn, måste ler-stenarna härdas genom upphettning i ugn, till cirka tusen grader. Detta är en teknik som togs i bruk omkring 1800 f Kr.

Under antiken utvecklade romarna tegelbyggandet till fulländning. De använde tegel för att slå valv, och uppföra akvedukter, basilikor och andra avancerade byggnadsverk. Många romerska tegelbyggen har motstått tidens tand, och står kvar än idag, med kejsar Trajanus marknadshallar och Colosseum i Rom som de kanske mest berömda exemplen.

Första tegelbyggnaderna

Romarna förde med sig hantverkskunnandet till sina nordliga provinser. När Romarriket föll upphörde dock användandet av tegel norr om Alperna, och det dröjde ända till sent 1100-tal innan materialet gjorde sitt intåg i Norden. Först ut i norr att bygga i tegel var danskarna.

Den äldsta kända tegelbyggnaden i Sverige är Gumlösa kyrka i Skåne (i dåvarande Danmark), invigd 1191. I det medeltida Sverige uppfördes de första tegelbyggnaderna på 1200-
talet i expanderande städer som Sigtuna, Västerås och Strängnäs.

Hansans handelsimperium i Östersjön bidrog till att alltfler städer växte fram längs de svenska kusterna, och de tyska handelsmännen förde med sig en kontinental stadskultur där rådhus, gillehus, kyrkor och kloster uppfördes i tegel. Med tiden anammade även adel och kungamakt det nymodiga byggnadsmaterialet till sina slott och borgar.

Stor efterfrågan

Under medeltiden anlades oftast ett temporärt tegelbruk i direkt anslutning till byggarbetsplatsen, och det var först i samband med ökad industrialisering och järnvägens ankomst i mitten av 1800-talet som tegel började massproduceras för vidare försäljning.

Efterfrågan var enorm i de ständigt växande städerna, där gamla brandfarliga trähus ersattes av bostads- och fabriksbyggnader i tegel.

Mariakyrkan i Sigtuna

Mariakyrkan i Sigtuna från 1247 är en av Sveriges äldsta tegelbyggnader.

© Shutterstock

I västgötska Horns socken inleddes tillverkningen i liten skala på 1840-talet med bränning i så kallade fältugnar som uppfördes intill de lokala lertäkterna. Ugnarna raserades när bränningen var avklarad.

Vid sekelskiftet uppfördes ett mer permanent tegelbruk av den då-varande ägaren till Axtorps gård, Lorentz Johansson. Bruket producerade främst mur- och taktegel, men så småningom även tegelrör som användes för dränering och vid täckdikningar inom jordbruket. På vintern omöjliggjorde tjälen lertäkter, varför produktionen bara ägde rum under sommarhalvåret.

Utöver en tegelmästare som skötte anläggningen i Horn året runt, utgjordes arbetskraften av säsongsanställda småbrukare från trakten.

Leran ältas och formas

De tyngsta arbetsmomenten var att gräva upp och forsla leran. Arbetet utfördes helt manuellt fram till 1950-talet. Då effektiviserades hanteringen genom inköpet av en paternostergrävare (skovelhjulsgrävmaskin) i kombination med en så kallad decauvillebana.

Leran ältades och formades med hjälp av en rad kvarnar och pressar som gick under samlingsnamnet »Svedalamaskiner«, uppkallade efter tillverkaren Åbjörn Anderssons mekaniska verkstad i Svedala, som försåg alla landets tegelbruk med maskinell utrustning.

Teglet torkades på ställningar i stora torklador där luftintaget kunde regleras genom att byggnadens många dörrar öppnades och stängdes. Tidsåtgången för denna känsliga process varierade beroende på väder, vind och typ av tegel, men låg vanligtvis på omkring tre veckor. Om teglet torkade för snabbt eller hade för hög fuktighet riskerade det att spricka.

Verkstad

Teglet torkas i cirka tre veckor innan det bränns.

© Falbygdens museum

Det färdigtorkade teglet lastades över till en vedeldad flamugn där det staplades – eller »sattes« som det heter på fackspråk. Den fullsatta ugnen murades igen, och därefter startades bränningen som pågick i 60 timmar. Två så kallade »brännare« arbetade i tolvtimmarsskift dygnet runt med att fylla på ved genom en rad eldningshål, och kontrollera att temperaturen hela tiden var den rätta.

Konkurrerade ut tegelprodukterna

Efter flera dygns avsvalning av ugnen plockades de ännu heta tegelstenarna ut av arbetarna, varpå den färdiga produkten inspekterades av tegelmästaren, som genom att slå två tegelstycken mot varandra kunde avgöra kvaliteten bara genom att lyssna på klangen.

Efterfrågan på tegel stod sig stark fram till 1950- och 1960-talen, när nya material som lättbetong och plaströr började konkurrera ut tegelprodukterna. Tillverkningen i Horn lades ner 1976, men efter en omfattande restaurering återupptogs verksamheten 1995 av den tredje generationen ättlingar till Lorentz Johansson, som hade byggt upp bruket nästan hundra år tidigare.

Sara Griberg är journalist och författare med historia som specialområde.

Publicerad i Populär Historia 4/2021

Decauvillevagn

Decauvillevagn på Järnvägens museum i Ängelholm.

© Bengt Oberger

Järnväg löste logistiken

År 1876 konstruerade fransmannen Paul Decauville (1846–1922) en smal­spårig järnväg i »byggsats« som kom att revolutionera tunga transporter inom industrin – som Horns tegelbruk – och på byggarbetsplatser. Järnvägen bestod av korta rälssektioner som enkelt kunde monteras ihop och flyttas vid behov, enligt ungefär samma princip som i en modelljärnväg.

Systemet hade en spårvidd på 400 eller 600 millimeter och fick sitt genombrott på världs­utställningen i Paris 1889.