Med hiss till himlen

Skyskrapan kom till – berättar uppslagsböckerna – därför att de amerikanska storstäderna i slutet av 1800-talet växte explosionsartat. Det gjorde de:

15 mars 2001 av Ulla Britta Ramklint

Skyskrapan kom till – berättar uppslagsböckerna – därför att de amerikanska storstäderna i slutet av 1800-talet växte explosionsartat. Det gjorde de: skyskrapans födelsestad Chicago ökade mellan 1840 och sekelskiftet från 4 500 till 1 700 000 invånare. Industri och handel krävde ständigt större utrymmen, tomtpriserna sköt i höjden. En tomt kunde byta ägare fyra, fem gånger per dag, varje gång till ett högre pris.

Men embryot till skyskrapans idé och succé låg djupare inbäddat än så. Det var drömmen om en ny tid; den vanliga stadsbons längtan att markera den nya storstaden som sitt revir, helt väsensskilt från det rustika Amerika han nyss lämnat, där den enda bygatans en- och två-våningshus hade falska brädfronter för att verka större.

Det var ett land som långt ifrån var färdigt, man slogs ännu mot indianerna och mot varann i det inbördeskrig som kom att kallas Vilda Västern. När världens första skyskrapa, tiovåningars Home Insurance Building, uppfördes i Chicago 1885, var det bara fyra år efter det att Billy the Kid dödats och Wyatt Earp och Doc Holliday vunnit över pojkarna Clayton vid OK Corral. Det mesta av landet väster om Mississippi – nio stater – skulle få vänta ännu många år på att införlivas med unionen.

Fattiga farmare eller markbaroner – alla hade hittills satt materiellt välstånd och integritet i samband med markyta. Deras barn, de splitter nya stadsborna, skulle snart komma att mäta framgång och status i höjd över marken.

Från starten och många decennier framåt skulle det vara New York och Chicago som argast konkurrerade om att vara högst, vackrast och märkvärdigast.

Chicago var den större utmaningen – ett träsk; Manhattan var en klippa.

Å andra sidan hade mrs O’Learys ko i Chicago gjort rent bord för arkitekterna när hon år 1871 sparkade omkull en stallykta som vållade en eldsvåda som brände ner hela centrum. Under brandens 48 timmar blev 100 000 personer hemlösa. Situationen liknade den som tyska arkitekter skulle befinna sig i efter andra världskriget – med den skillnaden att i Chicago fanns inget gammalt att återställa. Staden var 38 år. En generation tidigare hade här bara funnits några pälsjägares blockhus vid mynningen av en trögflytande flod.

Året före branden hade C W Baldwin uppfunnit den hydrauliska hissen – i Chicago. Och det var i Chicago som William Le Baron Jenney några år senare skulle utveckla en ny och revolutionerande byggteknik – en huskropp buren av en metallram i stället för, som tidigare, vilande på ytterväggarna. Från att ha varit ett klumpigt skaldjur – med skal upp till ett par meter tjockt! – hade höghuset utvecklats till ett elegant ryggradsdjur. Det var Jenney som med sin nya teknik lät uppföra Home Insurance Building, sedermera raserad, och på State Street det som skulle bli Sears varuhus – samma företag som 1974 skulle flytta in i sitt 109 våningar höga kontor en bit därifrån. Det här huset hade bara åtta våningar, men är genom sin konstruktion alla skyskrapors gammelfarfar.

Chicagoskolan

Ur de speciella omständigheterna här utvecklades den så kallade Chicagoskolan, en lös och skiftande grupp arkitekter som ofta i brist på formell skolning studerade, lärde av och påverkade varandra, och gav upphov till världens skönaste samling av urban arkitektur. Varje år under skyskrapans första decennier uppfördes i stadens centrala område, The Loop, byggnader som internationellt räknas som klassiska – av John Wellborn Root, Dankmar Adler, Daniel Burnham och den störste stilisten av dem alla, Louis Sullivan. Senare skulle ett par andra giganter, Mies van der Rohe och Frank Lloyd Wright, ge Chicago hundra mästerverk.

Ingen ska tro att skyskrapan trädde in på scenen till idel hyllningar. Tvärtom beskylldes den för att ha ställt till allt ont, från trafikproblem till mental stress och upplösning av amerikanska moralvärden. I New York bildades en ”folktäthetskommitté” på privat initiativ och föreslog höga skatter på höga hus, samt varnade för att skyskraporna skulle komma att kräva trevåningars trottoarer för att de effektivt skulle kunna fyllas och tömmas.

Tidningarna svämmade över av artiklar med rubriker som ”Förlorade städer” och ”Är skyskrapan en allmän olägenhet?”. Ändå var det nog från början det rent estetiska som livligast diskuterades. Henry James fanns bland de mest radikala kritikerna – han ansåg helt enkelt att skyskrapor borde förbjudas. Men omkring första världskrigets utbrott hade de flesta vant sig, och på 1920-talet hade skyskrapan blivit en konstform lika amerikansk som jazzen, och en inspiration för andra konstformer. John Dos Passos skrev 1924 Manhattan Transfer, Samuel Spewack gjorde den till en dödssymbol i The Skyscraper Murder, och 1926 kom Carpenters aggressiva balett Skyscrapers. Också när verken var kritiska hjälpte de till att etablera skyskrapan som estetiskt fenomen och nationell symbol. Målare och fotografer fångade dess lyriska kvaliteter – i rök, i soldis, i snöstorm, i regnig skymning med glimmande fönster.

Arkitekttävlingen om Chicago Tribunes nya anläggning 1922 exemplifierar hur universellt intresset hade blivit. Bidrag kom från hela USA och 23 andra länder. Alla ville också ställa ut tävlingsbidragen: museer, banker, varuhus, privatpersoner. När de sedan visades på Art Institute of Chicago, kom under en månad 25 000 besökare.

Av allt galet som Nikita Chrusjtjev yttrat, torde detta ur hans memoarer ta priset: ”Den som har sett en skyskrapa, har sett alla.” I stället har man anledning fråga sig: Får en skyskrapa se ut hur som helst?

Inspiration från Europas historia

Skyskrapans barndom, denna den mest dynamiska av perioder, krockade med den mest nostalgiska – la belle époque. Kultur var fint, europeisk kultur finast. Därför drömmer skyskrapor om antiken, tysk medeltid, italiensk renässans, fransk barock. Tuggummihuset Wrigley Building i Chicago (1921) har ett torn som La Giralda i Sevilla, i sin tur en anomali, en morisk minaret på en kristen katedral. Men redan Metropolitan Life Insurance (New York, 1909) fick sitt torn inspirerat av kampanilen på Venedigs Markusplats – för övrigt högaktuell vid denna tid eftersom den hade rasat ihop 1908. Venedigtornet byggdes alltså upp igen ungefär samtidigt som dess syster på Manhattan restes.

Cass Gilberts Woolworth Building (New York, 1913) är nygotisk, och skulle med sina 55 våningar hålla höjdrekordet tills Chrysler Building tog över sjutton år senare. Frank Woolworth hade förälskat sig i London; föremålet hette Victoria Tower i parlamentshuset. Huset, som kom att drypa av allegorisk och heraldisk dekor, nischer, valvbågar och gallerier, fick epitetet ”kommersens katedral”, liksom 1929 Paramount Building vid Times Square blev ”filmkatedralen”, University of Pittsburgh ”lärdomskatedralen” och Chicago Tribune ”tidningskatedralen”.

Och liksom medeltidens helgon brukade avbildas i katedralerna med en miniatyr av staden, så syns i lobbyns fris arkitekten hållande en modell av Woolworth Building i sin hand. Här finns också Frank Woolworth, filosofiskt betraktande ett femcentsmynt. I de mer än 600 varuhus han ägde, krävde han kontant betalning, och när räkningen kom på den här byggnaden – 13,5 miljoner dollar – så betalade också han kontant.

New Yorks höga landmärken spänner från Flatiron (Daniel Burnham, 1903) till Mies van der Rohes och Paul Johnsons raffinerade glashus Seagram Building (1950), som skapade en världstrend men förblir oöverträffat. Men mest symboliska för New York är kanske de tre stora från det kontroversiella och krispräglade 1930-talet. Chrysler Building (1930), jazzålderns ultimata monument med sin bildekor av däck och navkapslar och krönt av ett dramatiskt diadem med spira i rostfritt stål. Och Rockefeller Center (1932–40), det majestätiska men människovänliga, med 70 våningar höga och otroligt slanka RCA Building som fond åt skridskoåkarna på dammen och julens sångarkonsert. Det var första gången man ritade skyskrapor som var beroende av varann, en grupp som inte kan splittras. Otroligt nog föddes denna succé ur ett kaos av fackexpertis och lekmannakommittéer.

Men intressantast är nog den tredje. När Empire State Corporation publicerade sin plan att i korsningen av 34th Street och Fifth Avenue uppföra världens högsta byggnad, var det två månader innan världen skulle skakas av en större nyhet: börskraschen.

Hotfull stämning

Den allmänna stämningen under byggnadstiden var hotfull. Empire State Building ansågs representera socialt kallsinne, och för att möta kritiken antog man en hårt strukturerad byggnadsplan. Byggelement numrerades och lastades för minimal tidsspillan, och varenda en av de upp till 4 000 byggnadsarbetarna fick en personlig detaljritning av varje dags arbete. En känd fotograf engagerades att göra en komplett krönika i tusen bilder av byggnadens uppförande. Fotografierna, en hyllning till den vanlige jobbaren, blev klassiska och låg exakt rätt i tiden.

Allt detta rådde emellertid inte på depressionen, och när det var dags att inviga, 1 maj 1931, var mindre än halva utrymmet uthyrt. Huset döptes av folkhumorn till ”Empty State Building”. Men det blev ändå spektakel, stans flamboyante borgmästare, sång-och-dans-mannen Jimmy Walker, höll tal, och liksom Woodrow Wilson låtit illuminera Woolworth vid dess invigning, så tryckte nu president Herbert Hoover i Washington på knappen som belyste den nyfödda. Folket stod nedanför och applåderade. Och alla ville sedan åka upp i hissarna som tog dem till observationsplattformen. Snart ryktades det att Empire State redan var lönsam – som turistattraktion.

Nya skyskrapor varje år

I dag kan vi bara konstatera att skyskrapan som byggnadstyp har erövrat världen. På Manhattan växer otroligt nog ständigt nya originella skapelser upp, som AT&T Building (1979) och Trump Tower (1980) – liksom i Chicagos Loop, som Helmut Jahns One South Wacker (1980). Men de finns också i Frankfurt och Hongkong, Madrid och Caracas, Rio de Janeiro och Jakarta. Till och med i Paris. Och i mars i fjol invigdes Petronas Towers i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur – 451,9 meter, ännu ett världsrekord.

Och ännu förtjusar de, och förargar. Allmänna opinionen har aldrig varit mer arkitektursinnad än när det gäller skyskrapor. Under senare delen av 1980-talet drabbades centrala Chicago av den största byggrushen sedan branden, och genast skrek man om övergödning. Något kvickhuvud föreslog att Carl Sandburgs epitet på staden, ”city of big shoulders”, skulle bytas ut till ”staden med de feta axelvaddarna”.

Britta Ramklint är kulturskribent och författare, aktuell med boken Bilden som blev kvar. Konstspår in i historien (Historiska Media).

Skyskrapornas föregångare

Gudarna hade ju hållit sina toppmöten på bergen, och det var naturligt att templen skulle sträva så högt som möjligt. Gotikens folk skulle fylla den europeiska horisonten med utropstecken – man byggde tills man knäckte ryggen på katedralerna, som rasade, byggdes upp igen, med nya sätt som man uppfunnit för att kringgå de snäva, småaktiga naturlagarna. Och mitt i det vattensjuka Po-deltat, platt som en pannkaka, ritar klostret Abbazia di Pomposa, där Dante vilade skakande av träskfeber, ett 48 meter högt svart streck mot skyn, byggt 1063.

Men Markusplatsens kampanil uppfördes redan på 800-talet, som en kombination av klocktorn, fyrtorn och fängelse. Och i Siena är Torre del Mangia 102 meter, uppfört 1348.

I Bologna står familjernas bostadstorn, som skulle bevisa släkternas makt. Asinellis torn är 98 meter, de rivaliserande Garisendas ynkliga 47, men ändå inte dåligt, i början av 1100-talet.

Den italienska stilen efterapades av köpmän norrifrån, och i bayerska Regensburg finns medeltidstorn upp till tolv våningar höga.

Publicerad i Populär Historia 1/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också