När Gud hade skapat världen avslutade han med Danmark, ett mödosamt värv som gjorde honom trött. Eftersom det fanns utrymme kvar bad han djävulen att tillfredsställa sin skaparlust och forma ett land efter eget tycke. Då gjorde djävulen Sverige. Gud skrattade åt resultatet, men lovade att inte förbättra det hemska resultatet. Men för att åstadkomma jämvikt beslöt Gud att själv skapa människorna i Sverige. Djävulen skulle istället få skapa danskarna.

Anekdoten om de två skandinaviska folkens tillblivelse noterades av den toskanske diplomaten Lorenzo Magalotti under dennes resa i Sverige år 1674. Magalotti berättar historien för att han håller med sagesmännen – till skillnad från danskarna, som han var föga imponerad av, förtjänade svenskarna beröm.

Magalotti levde under den enda historiska epok när Sverige satte stort politiskt och militärt avtryck i omvärlden. Under stormaktstiden var Sverige en krigisk nation vars arméer genomkorsade Europa samtidigt som kolonier anlades i Afrika och Amerika.

I bevarade manuskript finns den arabiske resenären och författaren Ahmad ibn Fadlans beskrivning
av mötet med vikingar i Bulgar vid Volga.

Om Sverige överhuvudtaget nämns i utländska läroböcker och i internationella översikter är det denna tid som kommer i fokus. Annars är det knappt att landet märks. På de gamla tyska historiska skolatlaser som förr hängde också i svenska klassrum representerades landet i regel av ett grått appendix (Skåne) längst i norr.

På medeltida världskartor, mappaemundi, fick hela Norden vanligtvis formen av en eller ett par runda öar vid världens ände. Sett mot denna bakgrund kan man med fog ställa sig frågan om folk på kontinenten och på de brittiska öarna ens kände till att svenskarna existerade. Att de dessutom skulle ha en uppfattning om hur Sverige såg ut och vilka karaktärsegenskaper som kännetecknade landets invånare ter sig osannolikt.

Romare nämnde svenska anfäder

Likväl har det funnits många Sverigebilder genom tiderna, och de är ständigt utsatta för justeringar och förändringar. De första som nämner svenskarnas anfäder och anmödrar är två romare, Plinius den äldre och Tacitus. Plinius, som avled under Vesuvius utbrott år 79 e Kr, nämner ett folk vid namn hillevioner, som ska ha levt i femhundra byar och uppfattat sitt land som en egen värld.

Hillevionerna är sannolikt identiska med de svioner som förekommer i Tacitus verk Germania, som skrevs omkring 98 e Kr. Tacitus berättar att svionerna är berömda för sina skepp, att de har en stark härskare, att folkets vapen hålls inlåsta och att de bor vid det nordliga havets kust.

Entusiaster återskapar en strid med vikingar under en historisk festival i byn Staraja Ladoga, 10 mil från Sankt Petersburg i Ryssland. Orten var en viktig handelsplats för svenska vikingar.

© Shutterstock

Så långt antikens skriftställare. Varken Plinius eller Tacitus hade varit på plats och med egna ögon sett några hillevioner eller svioner. Den första ögonvittnesskildringen av människor som kom från nuvarande Sverige är istället arabisk. Ahmad ibn Fadlan sammanträffade på 920-talet med vikingaköpmän, som liksom han själv hade färdats till staden Bulgar vid Volga. Själv hade han kommit dit för att på kalifens uppdrag lära volgabulgarerna islam, medan nordborna var affärsresenärer som sålde slavinnor.

ibn Fadlan var storligen förundrad över de besynnerliga främlingarna, bland annat eftersom dessa »Allahs smutsigaste varelser« nästan aldrig tvättade sig (inte ens efter att ha förrättat sitt tarv eller haft samlag) och ägnade sig åt rituella människooffer.

Välde i kristenhetens perifer

Under medeltiden, efter att de små svenska hövdingadömena hade förenats till ett kungarike, finner vi inga liknande färgstarka omdömen om landet och dess folk. Tvärtom: i medeltida krönikor framstår Sverige endast som ett i raden av tämligen obetydliga välden i kristenhetens periferi. Så förblev det ända tills landet under 1600-talets första hälft på kort tid förvandlades från småstat till nordeuropeisk stormakt.

Ett av de första folk som fick en bestämd – och extremt negativ – uppfattning om svenskarna var polackerna, och det är inte konstigt. De svenska trupperna for fram med stor brutalitet i Polen på 1620-talet, för att återkomma i en veritabel potop szwedzki, »svensk syndaflod«, på 1650-talet.

Svenskar i polska och tyska skildringar

I polska skildringar framstår Sverige som ett dimhöljt land befolkat av idel häxor och trollkarlar. Den typiska svensken var en rånare och plundrare, vilket möjligen kunde förklaras av att Sverige måste lida av konstant hunger och fattigdom.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Näst i tur stod tyskarna, som lärde känna svenskarna under trettioåriga kriget. De svenska krigarnas framfart resulterade i en propagandaflora, i vilken bilden varierade enormt beroende på avsändaren och den tilltänkta publiken. I det katolska och kejserliga Tyskland framställdes svenskarna som monster från fjärran, förbundna med ännu värre bar-barer – samer, livländare, finnar och skottar – som använde trolldom för att betvinga sina fiender.

Med sitt intåg i trettioåriga kriget gjorde sig Gustav II Adolf och Sverige ett namn i Europa. I den protestantiska propagandan beskrevs kungen som en gudomlig frälsare.

© Jan Martszen de Jonge

Svenskarna tecknades i mörkast möjliga färger. Ett typiskt exempel är hur de fick skulden för en av krigets mest ökända tortyrmetoder, schwedentrunk, »svenskdrinken«. Det bundna offret lades på marken med en träkil i munnen, varefter man hällde i en hink lortvatten i gapet, gärna med hjälp av en tratt. Bortsett från infektionsrisken drabbades offret av fruktansvärda smärtor när magsäcken utvidgades för att kunna rymma vätskan. Torterarna pressade ibland plankor mot magen för att framkalla ännu mer lidande.

Historier om hur stackars tyskar har tvingats dricka svenskdrinkar är kända från många håll, och innehållet i drinkarna varierar: urin, bajs, vätskor från köksavfall, och så vidare. Huruvida det verkligen var svenskarna, eller någon av deras legoknektar, som uppfann tortyren är okänt. Metoden användes av råskinn i mer än en armé. Men det var svenskarna som fick skulden.

Svensken beskrevs som gudomliga frälsare

I den protestantiska propagandan var det tvärtom: svenskarna och deras anförare beskrevs som gudomliga frälsare. Gustav II Adolf själv tolkades som »lejonet från Norden« (der Löwe aus Mitternacht) som ilade till sina kontinentala trosbröders hjälp. Efter att kungen hade stupat 1632 mångfaldigades bilder som visade Gustav II Adolf som hjältemodig segrare, gärna med texten Der Schwede lebet noch (»Svensken lever än«), flankerad av fienden: en månghövdad drake med påvlig tiara.

Under de decennier som följde färdades många diplomater till Sverige, och många av dem fäste sina reseminnen på pränt. Vissa var mycket negativa. Hit hörde den italienske diplo-maten Orazio del Monte, som besökte Sverige år 1672 och slog fast att landet var ett veritabelt tjuvnäste, ett paese del piglia, som ingen sann kristen borde behöva uthärda. Girigheten dominerade allt, och det fanns »ingen gud här förutom penningens gud«. Dessutom förfärades Orazio del Monte av att det var så kallt.

Lorenzo Magalotti vistades i Sverige juni till september 1674.

Ett annat exempel är den franske diplomaten Pierre Hector Chanut, som färdades till Sverige på 1640-talet och blev god vän med drottning Kristina. Han fann landet så besynnerligt att den enda parallellen han kunde komma på var Arabien – »det är visserligen inte lika varmt i Småland som i Arabien […] men vad beträffar alla klippor och bristen på allt som är av vikt, tror jag faktiskt att dessa två länder är fullständigt lika«.

Omvärldens bild av Sverige

Chanut konstaterade också att stockholmarna var buttra och inåtvända, men att det lätt kunde botas om man bjöd dem på stora mängder dyrbart vin. Då drack de, och då pratade de. (Själv tyckte Chanut bättre om öl.) Det gemensamma draget i stormaktstidens utländska Sverigebild är exotismen. Landet var besynnerligt, liksom folket. Denna åsikt genomsyrade omvärldens uppfattning om Sverige och svenskarna också på 1700-talet och under första hälften av 1800-talet.

Det normala sättet att skildra riket och dess invånare var just att teckna allt som tämligen bisarrt, både sett ur positiv och negativ synvinkel. Brittiska resenärer, till exempel feministen Mary Wollstonecraft och jägaren Llewellyn Lloyd, framställde Sverige som ett idylliskt Arkadien, samtidigt som de inte dolde hur underutvecklat och gammaldags landet var, fjärran från industri och kapitalism.

Var lojala mot kyrkan

Ekonomiskt sett, noterade britterna, bidrog Sverige med ytterst lite, bortsett från råvaruexport. Svenskar i gemen saknade både ambition och förmåga att göra något av sina liv och modernisera sitt land. Folkets allmänna tröghet hade dock lett till att naturen var oförstörd och hänförande vacker, vilket man knappast kunde säga om industrilandskapet i Lancashire.

Utlänningarna var också häpna över hur fogliga svenskarna var, hur strikt lojala de var mot kyrkan och staten och hur allmänt hederligt de betedde sig. Den svenske kungen behövde inte frukta uppror, prästerna predikade för fullsatta kyrkor och en utlänning på resa riskerade inte att bli rånad.

Illustration av en svensk bastu från Magalottis dagböcker.

Väl att märka dyker även liknande bilder av andra europeiska länder upp i epokens brittiska skildringar. Sverige utgjorde en del av ett stort och efterblivet Europa som engelsmän, skottar och walesare kunde se ned på och förundra sig över.

Saltsjöbadsandan 1938

Den stora förändringen i omvärldens Sverigebild kom under mellankrigstiden. Bakgrunden var utformandet av vad som har kommit att kallas »den svenska modellen«. I kortheten byggde den på samförstånd över de fackliga och politiska gränserna.

Från att ha plågats av strejker och lockouter lade sig ett lugn över den svenska arbetsmarknaden till följd av en framåtsyftande överenskommelse mellan LO och SAF, arbetstagarnas respektive arbetsgivarnas centralorganisationer, i Saltsjöbaden 1938. »Saltsjöbadsandan« kännetecknades av konstruktiva förhandlingar och omfattande kollektivavtal. Samtidigt utvecklades en politisk modell med koalitioner och partiöverskridande samarbete, bland annat mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet.

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs boken Sweden – The Middle Way, i vilken han hyllade det nya svenska politiska systemet och den medelväg som hade upprättats mellan socialism och kapitalism. I Sverige hade, förklarade Childs, regeringen och riksdagen effektivt tacklat de sociala problem som hela världen, inte minst USA, led av, och det hade skett utan att individens rättigheter och marknadsekonomin hade tvingats till uppoffringar.

"Den svenska modellen" fick gott ryckte

Boken fick stort genomslag och lästes med entusiasm av bland andra den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt. Under de decennier som följde spred sig »den svenska modellens« goda rykte över världen. Något som talade starkt till dess förmån var att systemet bevisligen fungerade: Sverige utvecklades på kort tid till ett av världens rikaste länder.

Efterkrigstidens internationella Sverige-image var alltså överlag mycket smickrande. Landet framstod som en neutral vinnare, en lyckad kompromiss mellan öst och väst som gav invånarna hög levnadsstandard, samtidigt som storföretagen kunde göra rekordvinster.

På 1950-talet var dessutom FN:s generalsekreterare svensk – Dag Hammarskjöld – och den osannolikt goda relationen mellan LO och SAF ledde till att de båda organisationernas ledare Arne Geijer och Bertil Kugelberg fick åka runt som parhästar på utlandsturné och föreläsa om avtalsförhandlingar.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld inspekterar svenska FN-trupper i Kongo 1960.

© TT Nyhetsbyrån

Till detta kom att Sverige, mycket tack vare att landet hade undsluppit andra världskriget, var en osedvanligt framgångsrik idrottsnation. Medan övriga länders atleter hade dött i kriget hade Sveriges unga generation kunnat träna i fred, med många OS-medaljer som resultat.

Framgångsrik idrottsnation

År 1958 nådde fotbollslaget ända till VM-final och påföljande år blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. Dessutom hade mellankrigstidens svenska militärdvärg förvandlats till en stark stat, med en kraftfull försvarsindustri och ett av världens starkaste flygvapen. Sådant imponerade.

Men idealbilder alstrar motbilder. Bredvid den ljusa visionen av det starka Sverige formades en dyster antivision, som kännetecknades av uppfattningen att svenskarna utmärkte sig genom lättsinnigt leverne och själsliga trauman.

En av upphovsmännen bakom föreställningen att Sverige var syndens näste på jorden var den amerikanske journalisten Joe David Brown. År 1955 skrev han en artikel i tidskriften Time, i vilken han skildrade Sverige som promiskuitetens, aborternas och de ogifta mödrarnas förlovade land.

"Den svenska synden"

Artikeln följdes av andra, föga verklighetsförankrade sådana, som gjorde gällande att svenskar gärna gick nakna och förlustade sig på swinger-fester. Vissa bedömare var kvicka att länka »den svenska synden« till »den svenska modellen«. Det moderna samhällets snabba utveckling i socialdemokratins Sverige hade reducerat individen till en maskin. Fri kärlek och fritt sex var det enda sättet för medborgarna att visa sin individualitet.

Belägg för dessa påståenden hittade utländska iakttagare i svensk film, framför allt Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) och Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (1953). Ulla Jacobssons nakna överkropp i förstnämnda film vållade internationell skandal. Ett land vars regissörer kunde producera sådant snusk för vita duken måste, konstaterade man, vara ovanligt frigjort, vilket bevisade att Brown hade rätt.

Folke Sundquist och Ulla Jacobsson i filmen Hon dansade en sommar (1951), som bidrog till det som kallades »den svenska synden«.

© TT Nyhetsbyrån

Synd-Sverige kompletterades inom kort av Självmords-Sverige. Föreställningen om Sverige som det stora suicidlandet uppstod under åren kring 1960. Exakt hur ryktet började spridas är oklart. I statsminister Tage Erlanders dagboksanteckningar framgår det i alla fall att detta rykte var i svang i Pakistan redan vid årsskiftet 1959–60.

Sverige som avskräckande exempel

Den store ryktesspridaren under de påföljande åren var ingen mindre än den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower. Hans syfte var att bruka Sverige som avskräckande exempel i kalla kriget. I ett tal hävdade Eisenhower att självmordsstatistiken illustrerade vad som hände om politiker var alltför ivriga att anamma socialism, när de byggde upp en välfärdsstat. Sverige nämndes inte uttryckligen, men det var inte svårt att av sammanhanget förstå att det var detta land som åsyftades.

Presidenten och hans rådgivare saknade statistiskt underlag för sina påståenden, men trots det var det många som trodde på honom. Inom kort gällde svenskarna för att vara jordklotets mest deprimerade folk. Sverige framstod som en grå halv-socialistisk koloss befolkat av sexgalningar som gick och hängde sig när de hade för tråkigt.

Astrid Lindgren teckande idylliskt land

Både den positiva bilden av Sverige som den lyckosamma Middle Way och den demoniserande skräckvisionen var emellertid, i allt väsentligt, politiska konstruktioner. I den mån den utländska allmänheten hade en uppfattning om Sverige var det inte nödvändigtvis dessa två visioner som dominerade. Flertalet utlänningar visste, liksom tidigare, ytterst lite om det svenska samhället.

Däremot påverkades många av svensk litteraturexport. I Astrid Lindgrens barnböcker tecknas bilden av ett idylliskt land som fortfarande står med båda fötterna i den för-industriella myllan – med idel röda stugor, småstäder, gröna skogar och oförorenade sjöar. Denna överdrivet positiva Sverigebild exporterades under efterkrigstiden till flera olika länder – inte minst till Tyskland och Ryssland.

Nobelpriset är ett av de ting som Sverige är mest känt för internationellt. Här tar Esther Duflo emot ekonomipriset 2019 av kung Carl XVI Gustaf i Stockholms konserthus.

© Jonas Ekströmer/TT

En motsatt uppfattning om Sverige spreds via den kriminallitteratur som brukar sammanfattas med termen Scandinavian noir. Den inleddes med Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner under åren kring 1970, och vidareutvecklades av författare som Henning Mankell och Stieg Larsson. Här är Sverige ingen idyll utan ett dystopiskt land som dignar under vänskapskorruption, polisbrutalitet, kvarlevande sociala orättvisor och smygfascism.

Lägg därtill morden på Olof Palme och Anna Lindh, Julian Assanges och hans meningsfränders anklagelser mot det svenska juridiska systemet att vara en feministisk diktatur, och vi befinner oss mycket långt från idyllen i Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga.

Sverigebilden allt annat än statisk

Sverigebilden är, såsom har framgått ovan, allt annat än statisk. Likväl finns det en aspekt som ej får förglömmas, och som – tyvärr för den svenska stoltheten – är densamma idag som på Tacitus och ibn Fadlans tid.

Enligt Svenska institutet, som kontinuerligt granskar dylika ting, är och förblir flertalet människor på jorden helt okunniga om landet; möjligen känner man till Nobelpriset, men det är inte givet att man vet att det är en svensk företeelse. Faktum är att de flesta jordbor – i synnerhet asiater, afrikaner och latinamerikaner – inte vet att Sverige existerar.

På sikt är detta onekligen ett problem. De utlänningar som tycker mest om Sverige – till exempel tyskarna – är de som kan, eller tror sig kunna, mest om landet, oavsett om det rör sig om lärdomar kretsande kring Kurt Wallander eller kring Ronja Rövardotter.

De som inte vet någonting, och de är i förkrossande global majoritet, uppvisar per automatik en mer negativ inställning.

Publicerad i Populär Historia nr 10/2021