Stormakten krävde en centralort

Robert Sandberg har skrivit en doktorsavhandling som heter I slottets skugga: Stockholm och kronan 1599–1620 (Atlantis 1991). Det är under denna period som S

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Robert Sandberg har skrivit en doktorsavhandling som heter I slottets skugga: Stockholm och kronan 1599–1620 (Atlantis 1991). Det är under denna period som Stockholm börjar bli en metropol inte bara till namnet utan också till gagnet. Verket ingår i en satsning av Kommittén för stockholmsforskning som kallas ”Stockholm blir huvudstad”.

År 1252 nämns Stockholm för första gången, som dateringsort i ett brev från Birger Jarl. Men var Stockholm huvudstad då?

– Nej, det var det definitivt inte. Däremot säger oss det faktum att Birger Jarl befann sig där att Stockholm var en viktig stad eller på väg att bli en viktig stad redan så tidigt. Stockholm hade redan vid denna tid handelsförbindelser mot södra Östersjöområdet, med Lübeck.

Vilken roll spelade de här handelsförbindelserna under medeltiden?

– De var viktiga. Stockholm ligger väldigt strategiskt, precis vid utloppet från Mälaren ut mot Saltsjön. Det var ju det läget som gjorde att Stockholm blev en så viktig stad så småningom.

När benämns Stockholm ”huvudstad” för första gången?

– Första gången som Stockholm kallas huvudstad är på 1390-talet. Men ”huvudstad” hade inte alls samma betydelse då som det fick senare. Förmodligen betydde det ”huvudort” eller någonting liknande, alltså den främsta staden i riket.

Vad ska man egentligen sätta för kriterier för begreppet huvudstad?

– Vi får väl utgå från vad vi i dag menar med huvudstad. Och det är i första hand säte för centralförvaltningen och administrationen. Normalt menar man också residensstad, även om det inte är ett absolut kriterium i dag heller. Nederländerna har till exempel två huvudstäder. Men åtminstone bör den vara säte för centralförvaltningen och administrationen.

Hur var det med detta under medeltiden?

– Under medeltiden hade Sverige i stort sett ingen centraladministration alls. Ett par sekreterare var vad kungen hade att tillgå. De var för det mesta präster som avlönades av kyrkan, inte av honom själv.

Han fick till och med fråga påven om lov?

– Ja, det fick han göra. Magnus Eriksson, kung på 1300-talet, skrev till påven, som på den tiden satt i Avignon i Frankrike, och bad om lov att få använda ett par präster som sekreterare.

Var Sverige underutvecklat i det här avseendet?

– Det kan vi väl säga, jämfört med Frankrike och England. Men ”underutvecklat” är egentligen ett felaktigt ord. Sverige hade ju inte utvecklat ett feodalväsen heller, vi hade en fri bondeklass. Bland annat detta gör att jag inte tycker att vi ska kalla Sverige för underutvecklat.

Man kan i alla fall fastslå att Stockholm inte var någon obetydlig stad under medeltiden. Det var väl ändå den största av de små städer som vi då hade?

– Stockholm var sannolikt tre eller fyra gånger större än de näst största städerna under medeltiden. Det var också den viktigaste staden ur militärstrategisk synpunkt. Den som behärskade inloppet till Mälaren behärskade det dåvarande Sverige. Och det är viktigt att påpeka att Stockholm på den tiden faktiskt låg mitt i riket. Det medeltida Sverige omfattade ju både det gamla Sverige (alltså utan Skånelandskapen) och dessutom Finland. Mittaxeln i Sverige låg i Mälaren och fortsatte över Åland till Åbo skärgård. Större delen av Norrland var i stort sett obebott – förutom av samer förstås.

Vi hade även över tvåhundra år av unionstid. Vilken var då metropolen i denna nordiska union?

– Norden var en union, men samtidigt var det tre länder som i första hand hade samma regent. Den viktigaste staden blev utan tvekan Köpenhamn. Stockholm blev en väldigt betydelsefull stad under den här tiden, kommersiellt och strategiskt. Men det var en stad som samtidigt stod ganska självständig gentemot riket och unionskungen. Och kungen befann sig nästan alltid i Danmark, mestadels i Köpenhamn.

När kan man då kalla Stockholm huvudstad?

– Om man ska lägga tonvikten vid huvudstadsfunktionen var det egentligen först under 1600-talet.

Så sent?

– Ja, det var från 1620-talet som Sverige började utveckla en centraladministration. Det var också under den här tiden som Sverige blev en stormakt i Europa. Då krävdes en administration som kunde ta in skattepengar och skriva ut soldater. Från den här tiden fick Stockholm definitivt positionen som huvudstad.

Man hade kunnat vänta sig att detta skulle ske under den handlingskraftige Gustav Vasa ...

– Ja, det kunde man tycka. Men fortfarande var centraladministrationen väldigt dåligt utvecklad då. Det Gustav Vasa i första hand gjorde var att utveckla lokaladministrationen, det vill säga skattefogdar ute på landsbygden. Däremot hade han väldigt få administratörer eller förvaltningsmedhjälpare till sitt förfogande. Och de han hade följde med honom. Gustav Vasa själv befann sig ofta ute på resande fot.

Under medeltiden var regenterna i Europa, även i Sverige, oftast på resande fot till kungsgårdar eller motsvarande. När tog den epoken slut?

– Karl IX, som var kung till 1611, reste fortfarande runt. Han tillbringade i genomsnitt bara tre-fyra månader per år i Stockholm. Det var under Gustav II Adolfs tid som Stockholm egentligen blev huvudstad. Men Gustav Adolf befann sig också ofta på resande fot, inte minst därför att han var ute i krig. Det var egentligen under Kristinas förmyndarregering och sedan hennes tid som drottning som vi fick en regent som mer eller mindre permanent satt i Stockholm.

Det var alltså under denna stormaktstid som centralförvaltningen började byggas upp?

– Ja, och mannen bakom det var egentligen inte någon av regenterna, utan rikskanslern Axel Oxenstierna som innehade sitt ämbete 1611–54. Det var han som utvecklade den svenska byråkratin kan man säga.

Stormaktstiden var därmed en betydelsefull tid för Stockholm?

– Under perioden 1610 till cirka 1670 sex- eller sjudubblades stadens invånarantal. Det berodde delvis på att Sveriges handel ökade oerhört snabbt under 1600-talet. Ungefär två tredjedelar av Sveriges utrikeshandel gick över Stockholm.

– Men det berodde också på att det var under den här tiden som Sveriges centralförvaltning byggdes ut. Då bosatte sig högadeln och många ofrälse personer i Stockholm. De byggde palats och skapade många nya arbetstillfällen.

Fortfarande betydde Stockholm mycket som handelsstad. Men där fanns också ett drag av tvång, till exempel det beryktade bottniska handelstvånget. Varför fick man ta till sådana åtgärder?

– Det finns flera förklaringar till det. Dels var det naturligt för ett litet land som Sverige att koncentrera kapital och de starkaste borgarna till en plats. Det gällde ju också att konkurrera med utländska köpare, tyskar först och senare holländare. Men man hade också från statsledningens sida en tro på att en stark och ekonomiskt mäktig huvudstad skulle få till följd att de andra städerna drogs med upp.

– Det var väldigt viktigt, ansåg många då, att man hade starka städer. Starka städer betydde, menade man, automatiskt en stark ekonomi för den omkringliggande landsbygden. Fick man en stark huvudstad skulle de andra städerna i riket växa och bli starka, och därigenom skulle hela landets ekonomi bli starkare. Och dessutom var det mycket lättare att beskatta handeln när den låg i några få städer. Då slapp man splittra tullresurserna och de kontrollinstrument som fanns.

Stockholms kärna låg på Stadsholmen, nuvarande Gamla stan. Men när blev malmarna en del av Stockholm?

– Bebyggelsen började växa upp närmast på Norrmalm (kring nuvarande Gustav Adolfs torg upp mot Brunkebergsåsen) och även på Södermalm (vid Slussen och Södermalmstorg upp mot Götgatan) redan på 1500-talet. Men det var en träbebyggelse som brändes ner vid ett par tillfällen när Stockholm belägrades av fiender.

– Men redan i början av 1600-talet bodde sannolikt en majoritet av Stockholms invånare på malmarna. Norrmalm blev en självständig stad under drygt trettio år (1602–35), Norra förstaden. Södermalm däremot ingick hela tiden i Stockholm. Kungsholmen, Skeppsholmen och Ladugårdslandet, det vill säga nuvarande Östermalm, är statligt ägd mark från början. Under 1600-talet donerades allt det här till staden i etapper för att Stockholm skulle få möjlighet att växa.

Om du tittar ut över Europa, finns det då ett gemensamt mönster för huvudstadsbildning?

– På sätt och vis. Det som var väldigt typiskt under tidigmodern tid, framför allt på 1600-talet, var att huvudstäderna i Europa växte väldigt kraftigt och snabbt. I många fall berodde det på att de europeiska staterna blev mycket starkare. Det växte upp en administration, och de flesta stater fick enväldiga kungar. Det innebar att de drog till sig administratörer. Det bildades stora militärapparater i huvudstäderna, och de drog i sin tur till sig mycket outbildat arbetsfolk. Städerna växte, delvis på landsbygdens bekostnad.

Gäller samma mönster för Stockholm?

– Till en viss del. Men inte så utpräglat som i till exempel Madrid eller Berlin senare. För Stockholm var ju en stor handelsstad. Och det gör att det för Stockholms del är lite svårt att avgöra vilka faktorer som är mest betydelsefulla.

Sveriges geografiska utseende ändrades radikalt i två omgångar. Först i och med införlivandet av de dansknorska områdena kring mitten av 1600-talet, sedan i och med förlusten av Finland 1809. Därmed var Stockholm inte längre en huvudstad i mitten av landet. Har det haft någon betydelse?

– Ja, det har det haft, men det blir tydligt först på 1700-talet. När de dansk-norska områdena inkorporerades under 1600-talet innebar detta egentligen inget negativt för Stockholm mer än ur en aspekt. När Karlskrona grundlades i det erövrade Blekinge berodde det på att Stockholm hade hamnat för långt bort för att vara bas för flottan. Dessutom låg Stockholm mycket längre norrut där det var fruset mycket längre tid. Man kände sig tvungen att under slutet av 1600-talet anlägga en flottbas längre söderut. Då anlades Karlskrona som snabbt blev en av Sveriges största städer. Detta medförde att en del av Stockholms tillväxtpotential försvann. Staden växte inte lika mycket längre.

– Men det som sedan innebar en negativ faktor för Stockholm var att Sverige i slutet av stora nordiska kriget förlorade de baltiska och delvis de nordtyska provinserna. Då var Stockholm inte längre centrum i ett östersjövälde.

– Däremot är det väl tveksamt om förlusten av Finland i början av 1800-talet hade lika stor betydelse. Då var det andra tillväxtfaktorer som började få större betydelse för Stockholms del. Så småningom kom industrialiseringen. Under 1800-talet växte Stockholm åter. Men under 1700-talet växte Stockholm inte alls, tvärtom minskade det i början av århundradet.

Europas nationer har vanligen behållit en centralistisk struktur med stark tonvikt på huvudstäderna (undantag är Nederländerna, Schweiz och Tyskland). Är det bra att så mycket i ett modernt samhälle koncentreras till en huvudstad?

– Naturligtvis kan man tycka att det vore bättre att man spred ut en hel del av de funktioner som huvudstaden har. Samtidigt är det ofrånkomligt att en huvudstad har en betydelse som går utanför det rent konkreta. Huvudstaden utgör en väldig lockelse för folk från resten av landet, hur mycket man än förnekar det, tror jag. De flesta länder som historiskt går tillbaka till medeltiden har en stor stad som fungerar som ett slags port ut mot resten av omvärlden.

– Och det är inte så lätt att ersätta den betydelsen av Stockholm. Även om man skulle bygga upp nätverk med datorer, där det i princip går att sitta och jobba var som helst, ersätter detta aldrig helt och hållet de personliga kontakterna och den betydelse dessa har. Men det här är naturligtvis en väldigt känslig balans ...

Till sist: du har påpekat att det faktiskt inte finns någon stockholmshistoria. Stämmer det verkligen?

– Det har naturligtvis i olika sammanhang skrivits en massa böcker och uppsatser om Stockholm. Men det vi inte har är en sammanhållen stockholmshistorik, som går från tidig medeltid och fram till 1900-talets slut. Det har de flesta andra svenska städer. Definitivt skulle vi behöva en ordentlig historik över Stockholm i flera band, som bygger på den senaste vetenskapliga forskningen.

Är du beredd att skriva den?

– Jag skulle gärna vilja vara med och skriva den. Men ett sådant verk är ju inte någonting för en enda person utan då krävs ett lagarbete.

Publicerad i Populär Historia 2/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också