Kampen om Skåne
Vintern 1658 stod Sveriges kung Karl X Gustav med sin armé på den danska halvön Jylland. Då bestämde han sig för att tåga rakt över isen mot Köpenhamn. Marschen blev ett av historiens mest vågade anfall.
På J P Lemkes målning övervakar Karl X Gustav från hästryggen truppernas marsch över isen. I verkligheten åkte kungen släde.
Tidigt på morgonen den 30 januari 1658 började en luggsliten svensk armé att treva sig fram över det isbelagda sundet mellan Jylland och Fyn. Utskrivna svenska och finska soldater var uppblandade med legoknektar från olika delar av Europa. Merparten var ärrade krigsveteraner med lappade vapenrockar och frostskadade ansikten. Mitt bland krigarna syntes kungen, Karl X Gustav. Han var en fetlagd liten man med bulliga kinder och hängande underläpp. På bilder av ismarschen ses han ofta till häst. Från sadeln blickar han ut över vinterlandskapet som en fältherre.
I verkligheten låg han väl nedbäddad i tjocka pälsar i sin kungliga släde.
Karl X Gustav bredvid vaken
När den svenska förtruppen nådde fram till fienden satte kungen fart mot frontlinjen för att leda landstigningsoperationen. Han lämnade släden och steg upp till häst. Kort därefter hördes ett olycksbådande brak när isen under släden gav vika. Både kusk och draghästar drogs ner under isen och försvann.
Där hade historien om tåget över Bält kunnat sluta. Men Karl Gustav befann sig vid sidan av vaken och överlevde med blotta förskräckelsen. Det var dock inte bara den kungliga släden som slukades av havet den dagen. Under ryttaranfallet mot de danska strandtrupperna brakade två svenska kavalleriförband igenom isen och drunknade.
Ändå fortsatte huvudarmén framåt mot den vinterfrusna ön. Luften fylldes av kyrkklockornas dån som förkunnade för soldater och skräckslagna danska öbor att arvfienden kom vandrande över Lilla och Stora Bält.
Sverige europeisk stormakt
Tio år tidigare hade trettioåriga kriget avslutats. I Danmark hade den långa ofreden medfört svåra lidanden och förluster av både landområden och politisk prestige. Men för Sverige hade vindarna blåst i motsatt riktning. Tack vare sin starka krigsmakt hade landet blivit en europeisk stormakt. De militära framgångarna kröntes med nya besittningar i Nordtyskland, bland annat Vorpommern och Bremen-Verden.
När Sveriges regent, drottning Kristina, abdikerade 1654 övertogs kronan av hennes ambitiöse kusin, den 32-årige tyske fursten Karl Gustav.
Danmarks kung Fredrik III förklarade Sverige krig 1657.
Danmark förklarar krig 1657
Tronskiftet i Sverige skapade oro i Danmark. Karl X Gustav var praktiskt taget född på slagfältet och allmänt känd för att föredra militära lösningar på politiska problem. Rädslan för ett svenskt anfallskrig stillades något i juni 1655. Då gick Karl Gustav i stället i krig mot Polen. Men en kommande storkonflikt med Sverige sågs ändå som oundviklig. Våren 1657 började Danmark mobilisera sina styrkor. Den 5 juni samma sommar red ett kungligt sändebud in i Halmstad och överlämnade den officiella danska krigsförklaringen.
När Karl X Gustav fick besked om krigsutbrottet befann han sig vid det svenska arméhögkvarteret i Polen. Meddelandet kom som en skänk från ovan. Den danska krigsförklaringen innebar nämligen att Karl Gustav kunde avbryta det misslyckade fälttåget i Polen utan att förlora ansiktet.
Frederiksodde stormas
Han satte genast sin krigserfarna armé om cirka 17 000 man i rörelse västerut genom Tyskland. Redan den 20 juli 1657 gick de första förbanden över gränsen till Danmark. Offensiven avstannade dock vid fästningen Frederiksodde. Svenskarna inledde en belägring som varade i flera månader. Den 24 oktober 1657 stormade de slutligen fästningen.
Händelsen sände chockvågor genom hela Danmark. Frederiksodde hade varit låset mellan Jylland och de danska öarna. Nu var det bara havet som hindrade svenskarna från att slå till mot kungarikets hjärta. Paniken steg till nya nivåer när Karl X Gustav trotsade havet och sände sina soldater över isen.
Trots att kungen tagit hela Jylland var situationen kritisk. Om huvudarmén låstes fast i Danmark skulle Sverige ligga öppet för samordnade angrepp. Dessutom måste trupperna flyttas till nya områden för att kunna försörjas genom plundring av landsbygden. Ett snabbt och definitivt avgörande i kriget var därför nödvändigt om armén och det svenska stormaktsväldet skulle överleva.
Fredrik III, på vit häst, ledde försvaret av Köpenhamn under det svenska angreppet i februari 1659.
Tåget över Bält
1600-talets vintrar var strängare än i dag och det var långt ifrån ovanligt att sunden mellan de danska öarna frös till is. I december 1657 började svenska spaningspatruller undersöka isförhållandena längs den jylländska kusten.
I mitten av januari kom den efterlängtade köldknäppen. De utspridda trupperna drogs ihop och gjordes redo för den farofyllda marschen. Omkring 7 000 man satte sig därefter i rörelse över isen via Brandsö mellan Jylland och Fyn.
Det danska motståndet på Fyn var förvirrat och hela ön intogs på mindre än ett dygn. Den svenske kungen gav sig emellertid ingen tid att hämta andan. Patruller sändes ut för att undersöka isläggningen över Stora Bält – det breda havssund som öppnade sig mellan svenskarna och den danske kungens residensö Själland.
Den 6 februari 1658 tågade en mindre svensk arméenhet om några tusen man ut på isen och korsade havet. Överfarten skedde via Langeland mellan Fyn och Lolland. Den 11 februari tog sig kungen vidare över isen till Själland med en förtrupp om cirka 600 ryttare. Här möttes Karl Gustav och hans följe av en skräckslagen förhandlingsdelegation från den danska statsledningen.
Freden i Roskilde Danmarks värsta
Fredsförhandlingarna inleddes på prästgården i Høje-Taastrup samtidigt som den svenska huvudstyrkan ryckte fram genom snön mot Köpenhamn. Fredsavtalet skrevs under i Roskilde den 26 februari 1658 och blev det värsta i Danmarks historia.
Hela det rika och bördiga Östdanmark hamnade i den svenske kungens ägo – Skåne, Blekinge och Bornholm. Halland hade övergått till Sverige 1645 för en period på trettio år, nu blev det svenskt för all framtid. Dessutom anslöts de norska länen Bohuslän och Trondheim till det växande riket.
Holländsk hjälp till danskarna
Men Karl X Gustav var inte färdig än. Bläcket hade knappt hunnit torka på fredsdokumenten då krigarkungen åter började slå på sin trumma. Den 7 augusti 1658 chockerade han en hel omvärld genom att ännu en gång landsätta trupper på Själland. Hans vision var att Danmark skulle förvandlas till en provins i det svenska stormaktsväldet.
Det svenska angreppskriget var ett uppenbart brott mot alla existerande avtal och folkrättsliga idéer. Detta blev avgörande för händelseutvecklingen. Ett flertal europeiska stater gav Danmark sitt stöd, bland annat den ledande sjömakten Nederländerna. I oktober 1658 kunde en stark nederländsk flotta öppna sjöförbindelserna till den belägrade danska huvudstaden. Köpenhamns hårt prövade invånare försågs med både förnödenheter och truppförstärkningar. Natten mellan den 10 och 11 februari 1659 gjorde svenskarna ett försök att storma den danska huvudstaden. Men operationen slutade i ett blodigt fiasko.
Fartyg ur den nederländska flottan bröt den svenska belägringen av Köpenhamn 1658.
När Karl X Gustav oväntat avled i lunginflammation den 13 februari 1660 blev det fart på fredsförhandlingarna. Ett nytt avtal undertecknades i Köpenhamn den 27 maj 1660. De västeuropeiska stormakterna var inte intresserade av att låta danskarna få fullständig kontroll över Öresund igen. Därför blev gränsdragningarna i allt väsentligt en bekräftelse av Roskildefreden. Men Bornholm och Trondheims län blev åter danska.
Dansk revanschlusta
Nederlaget 1658 skapade en enorm revanschlusta i Danmark. Vid flera tillfällen passade Danmark på att gå till anfall när det svenska stormaktsväldet utmanades av andra fiender. Målet för de återkommande invasionerna var ett och detsamma: Skåne måste bli danskt igen.
Efter Karl X Gustavs död tog en förmyndarregering över makten i väntan på att hans son Karl XI skulle bli myndig. Den svenska statsledningen slog in på en försiktig kurs. Erövringarnas dagar ansågs vara över och målsättningen blev nu att bevara de landområden som erövrats och undvika nya krig.
När både Nederländerna och den tysk-romerske kejsaren förklarade Sverige krig 1675 såg den unge Kristian V av Danmark sin chans. Snart drev danska trupper ut svenskarna ur både Bremen-Verden och Wismar, samtidigt som brandenburgarna gick till anfall mot Svenska Pommern.
Kristian V landsteg i Råå
Men huvudmålet för den danske envåldshärskaren var att återta Skåne. I juni 1676 landsteg han i spetsen för cirka 15 000 man vid fiskeläget Råå utanför Helsingborg. Snart var hela landskapet utom Malmö i danskarnas händer.
Många skåningar hyllade Kristian V som sin befriare. I början av kriget fick danskarna hjälp av lokala bondeuppbåd och organiserade friskyttar eller snapphanar – ett slags gerillastyrkor som rekryterades på den skånska landsbygden.
Slaget vid Lund den 4 december 1676 blev den stora vändpunkten. Det var en ovanligt förvirrande och ursinnig drabbning som böljade fram och tillbaka i närmare åtta timmar. Men till slut lyckades den unge svenske kungen Karl XI leda sitt kavalleri till seger.
Slaget räknas som en av de blodigaste drabbningarna i Nordens historia, med cirka 6 000 döda danskar och 3 000 svenskar. Efter slaget avstannade de danska erövringarna. Men Danmark var fortfarande överlägset till sjöss. Den 1 juli 1677 led den svenska flottan ett förödande nederlag i Køge bugt, söder om Köpenhamn.
Positionerna i kriget var nu fastlåsta. Fred kunde bara uppnås genom utländsk medling.
Slaget vid Lund 1676 anses vara en av de blodigaste drabbningarna i Nordens historia. I bakgrunden syns stadens domkyrka.
Envälde och indelningsverk
Efter skånska kriget införde Karl XI kungligt envälde i Sverige. Han fortsatte den försiktiga utrikespolitiken och genomförde en lång rad viktiga reformer som stärkte krigsmakten. Bland annat grundade han den nya flottbasen Karlskrona i Blekinge.
Dessutom infördes indelningsverket. Det innebar att ett antal bönder fick gå ihop för att hålla en soldat med ett torp och jord att bruka. Reformen innebar att Sverige kunde ha en stående armé även i fredstid.
I Danmark drömde Kristian V fortfarande om Skåne. Han hade också problem med Holstein-Gottorp, beläget strax söder om Jylland. Hertigdömets nära förbindelser med det svenska kungahuset var en källa till ständig oro.
Stora nordiska kriget
Redan 1697 hade Karl XI oväntat dött i cancer. Hans fjortonårige son Karl XII ärvde tronen. Den danske kungen började söka efter allierade och snart anmälde sig två villiga kumpaner: August den starke av Sachsen och Polen samt den nye ryske tsaren Peter den store. De räknade med att ett koordinerat trippelangrepp mot det svenska stormaktsväldet skulle tvinga fram en fred. Kriget inleddes under vårvintern 1700 med att danska trupper ryckte in i Slesvig. Men någon snabb seger blev det inte. I stället kom kriget att pågå i mer än 20 år och blev känt som stora nordiska kriget.
I juli 1700 landsteg Karl XII med 10 000 man norr om Köpenhamn. Samtidigt bombarderades staden och örlogsflottan av svenska, engelska och holländska krigsfartyg. Danmarks nye kung, Fredrik IV, blev ordentligt uppjagad och ingick ett panikartat fredsavtal.
Ny landstigning i Råå 1709
Chocken fick Danmark att hålla sig utanför stora nordiska kriget i närmare tio år. Först i november 1709 gick ännu en dansk armé i land vid Råå. Men till skillnad från 1676 fick danskarna nu ett tämligen ljummet mottagande av skåningarna. Trots dansk propaganda lyckades man inte rekrytera nya snapphanar. Ändå var situationen kritisk för svenskarna. Landet saknade i stort sett ett fungerande försvar. Snart låg större delen av Skåne under danskt herravälde. I januari 1710 korsade danskarna gränsen till Blekinge och brandskattade Karlshamn.
Den svenska sidans övertag i artilleri och kavalleri blev avgörande under slaget vid Helsingborg 1710.
Slaget vid Helsingborg
Vid det laget hade dock en ny svensk armé redan börjat samlas i småländska Växjö, under ledning av generalen Magnus Stenbock. Den 28 februari 1710 drabbade hans styrkor samman med danskarna i de frusna kärren utanför Helsingborg.
Måndagen den 28 februari 1710 låg en gråkall morgondimma kring Helsingborg. Någonstans därute befann sig svenskarna. Ändå menade den danska överbefälhavaren Jörgen Rantzau att risken för ett anfall var liten, sikten var för dålig. Rantzau hade cirka 14 000 soldater i tälten utanför stadsmurarna, men han såg ingen anledning att göra dem redo för strid.
Vid tiotiden bröt svenska förtrupper plötsligt ut ur skogen vid Pilshult, strax nordöst om staden. Varningsskotten dånade från Helsingborgs murar och omtöcknade danskar rusade ut från tälten för att inta sina positioner. Tungt artilleri släpades upp på en höjd i närheten.
Medan danskarna ställde sig upp till strid marscherade den svenska huvudstyrkan ut ur skogen. Den svenske befälhavaren Magnus Stenbocks soldater formerade sig i två parallella linjer, ackompanjerade av pukor, pipor och vajande fanor. I manskap var hans krigshär jämnstark med den danska, men han hade fler ryttare och kanoner.
Svensk framryckning över isen
Överraskningsmomentet var på Stenbocks sida, men Rantzaus positioner var starka. Den danska fronten skyddades av delvis isbelagda våtmarker, och slätten som svenskarna måste ta sig över var översållad av djupa diken och låga stenmurar.
Strax före tolvslaget började den svenska framryckningen. Marschen genom kärren blev svår. Stenbock skrev i sin rapport efter slaget att "isen bar någorlunda, dock inte alldeles". Både mannar och hästar trampade igenom. Hela tiden intensifierades den danska artilleribeskjutningen. Svenskarna föll i drivor och det moddiga vattnet fylldes med sönderskjutna kroppar.
Det blodiga fältslaget slutade med svensk seger. En av orsakerna var att den danske överbefälhavaren Jörgen Rantzau personligen kastade sig ut i ett ursinnigt kavallerianfall i stället för att samordna sina trupper.
Några dagar senare fick den svårt sårade Rantzau lämna Skåne tillsammans med spillrorna av den danska armén.
