Från och med 1810 stadgade riksdagsordningen att protokollen skulle tryckas i direkt anslutning till riksdagarna och hundra år senare, 1936, började Riksdagsbiblioteket arbetet med att ge ut de protokoll som ännu bara fanns handskrivna – det vill säga i första hand de som upprättades före 1786.

– På sjuttio år har ett sextiotal ståndsprotokoll givits ut, berättar Nina Sjöberg, historiker och huvudredaktör för utgivningen. Femton återstår innan allt finns tryckt; ett arbete som, beroende på resurser, kommer att ta åtminstone lika många år. Det nyligen färdigställda protokollet för borgarståndet under riksdagen 1746–47 består av 960 sidor.

Projektet har fått pengar för att göra protokollen tillgängliga elektroniskt via en egen webbplats under riksdagens nya hemsida, som ska sjösättas inom kort. I framtiden ska alltså forskare och allmänhet kunna göra sökningar i det enorma materialet från sin egen dator. Protokollen åtföljs av sökbara person-, orts- och sakregister, liksom bilagor som behandlar särskilt viktiga frågor.

Nina Sjöberg beskriver protokollen som en unik och detaljrik ingång till den svenska historien. Här finns både de stora frågorna om religionsfrihet, krig och ekonomisk politik, och de mindre, som härrör från enskilda medborgare. Till varje riksdag kom hundratals önskemål om befordringar från militärer och civila ämbetsmän, liksom tiggarbrev från ”mindre bemedlade änkor”. Därför blev riksdagarna ofta långdragna historier, vilket avspeglas i det omfattande materialet.

Vilken är då den största skillnaden mellan dagens riksdagsmän och 1700-talets?

– Att ingen var heltidspolitiker. Alla hade sitt yrke, och så reste man till Stockholm på riksdag vart tredje år. Bland bönderna fanns det en del som inte ens var skrivkunniga, men som ändå företrädde sitt stånd, säger Nina Sjöberg.

Publicerad i Populär Historia 5/2005