Skulden som byggde världen – och priset vi betalar idag

Den svenska statsskulden uppgick i slutet på oktober i år till 1140,6 miljarder kronor, enligt Riksgälden. Det är en skuld som började ackumuleras redan på 1500-talet, beroende på hur man räknar, men det var inte förrän 1789 som statsskulden fick en organiserad förvaltning i Sverige.

Från Gustav Vasa till 70-talets oljekris – så byggdes nationen Sverige på skulder

När Gustav Vasa valdes till kung 1523 var Sverige i praktiken bankrutt efter befrielsekriget mot Danmark och Kalmarunionen. För att finansiera kriget och bygga upp den nya staten Sverige var han tvungen att ta stora lån. Dessa lån togs från utländska handelshus och var livsviktiga för att kunna bevara självstyret: legosoldater behövde betalas och flottor behövde byggas. Hade Sverige vid denna tid inte beviljats lån, framför allt från den tyska handelsstaden Lübeck, hade Sverige sannolikt förlorat sin nyvunna självständighet.

Från denna punkt har Sverige alltid haft en statsskuld, även om den vid tiden mer sågs som kungens personliga skuld. Denna sköt i höjden under Stormaktstiden på 1600-talet för att finansiera de ständiga krigen, exempelvis det trettioåriga kriget och det stora nordiska kriget, vilket drev staten till konkursens brant flera gånger.

Den systematiska mätningen och hanteringen av statsskulden institutionaliserades när Riksgäldskontoret, Riksgälden, grundades av riksdagen, då vid namn Riksens ständer, år 1789. Skulden övergick då formellt från att vara kungens angelägenhet till att bli riket eller statens skuld. Ansvaret lades på nationen via dess valda representanter, inte på en enskild monark.

Riksgäldens första årtionden var finansiellt kaotiska, präglade av förödande krig som bland annat ledde till förlusten av Finland 1809. Inflationen skenade och alla lån som den svenska staten ådrog sig gick till att kriga. Det var först efter freden 1814 som riksdagen fick full kontroll över finanserna och statslånens syfte förvandlades. Från att ha varit ett medel för krigföring blev de nu det huvudsakliga verktyget för att finansiera nationens utveckling.

Detta arbete inkluderade bland annat de stora infrastrukturprojekt som moderniserade Sverige, främst utbyggnaden av de nationella järnvägsnäten, stambanorna, och stora kanalbyggen som Göta kanal.

Skulden ökade kraftigt i samband med världskrigen under 1900-talets första hälft. Trots Sveriges neutralitet krävde den militära beredskapen, särskilt under andra världskriget, en massiv upplåning.

Under efterkrigstidens rekordår (ca 1945–1970) växte Sveriges ekonomi så snabbt att statsskulden som andel av ekonomin, BNP-andelen, minskade, trots att välfärdsstaten byggdes ut. Det var först i samband med 1970-talets oljekriser och den efterföljande industrikrisen som den moderna skuldspiralen, som kulminerade i 1990-talskrisen, inleddes.

Utan förmågan att ta statslån hade Sverige varken kunnat försvara sin suveränitet genom historien eller finansiera sin omvandling till en modern välfärdsstat. Den svenska skulden visar hur statslånet som finansiell uppfinning har varit ett avgörande, tveeggat verktyg.

Den svenska statsskulden genom tiderna

Skillnaden mellan en statsskulds absoluta tal i miljarder kronor och dess relativa andel i procent av BNP är viktig. För att jämföra skuldnivåer över tid är det nästan uteslutande andelen av BNP som används av ekonomer och analytiker. Anledningen är att det absoluta talet i sig är missvisande; 1 400 miljarder kronor är en helt annan summa i dagens ekonomi än det var 1994 på grund av inflation och årtionden av ekonomisk tillväxt. BNP-andelen sätter i stället skulden i relation till hela ekonomins storlek och ger därmed en rättvisande bild av lånebördans storlek för landet.

Att presentera tillförlitliga siffror för perioden före 1900-talet är dock betydligt svårare av två huvudsakliga skäl. För det första är Bruttonationalprodukten (BNP) en modern uppfinning, utvecklad först på 1930-talet. De BNP-siffror som finns för 1700- och 1800-talet är akademiska uppskattningar som blir alltmer osäkra ju längre bak i tiden man går. För det andra fanns, som tidigare nämnts, ingen centraliserad redovisning av skulden före Riksgäldens grundande 1789. Det gör det närmast omöjligt att ta fram en meningsfull skuld-i-procent-av-BNP för stormaktstiden.

Med det sagt, här är en översikt över statsskuldens utveckling, som andel av BNP, vid avgörande tidpunkter i modern svensk historia:

1973, före oljekriserna
Andel av BNP: Cirka 20 %. Detta var en låg nivå som uppnåtts under efterkrigstidens starka tillväxt, de så kallade rekordåren.

1984, efter 70-talskriserna
Andel av BNP: Cirka 60 %. Stora budgetunderskott under 1970-talet och tidigt 1980-tal hade på drygt ett decennium tredubblat skulden i förhållande till ekonomins storlek.

1994–1996, toppen av 90-talskrisen
Andel av BNP: Över 70 % (vissa mätningar upp till 75–80 %).
Absolut tal: Cirka 1 400 miljarder kronor (i dåtidens penningvärde). Detta var den akuta kris som tvingade fram det finanspolitiska ramverket.

2000, efter saneringen
Andel av BNP: Under 60 %. Tack vare den nya, strikta budgetdisciplinen och överskottsmålet lyckades Sverige på bara några år åter nå under EU:s Maastricht-gräns, vilket är det regelverk som sätter ett gemensamt tak för medlemsländernas statsskuld vid just 60 procent av BNP.

Oktober 2025:
Andel av BNP: Cirka 17–18 %.
Absolut tal: 1 140,6 miljarder kronor. En nivå som är bland de lägsta i västvärlden och den lägsta i Sverige sedan 1960-talet.

Från statsskuld till privatlån – så påverkas privatpersoner

Även om en statsskuld på 1 140 miljarder kronor kan kännas abstrakt har den en direkt och kännbar effekt på privatekonomin för ett lands invånare. Kopplingen går främst via räntan, och den svenska situationen är ett tydligt exempel.

Den direkta länken mellan statsskuld och privatekonomi är Riksbankens styrränta. Som främsta verktyg för att hantera inflation och stabilisera ekonomin baseras styrräntan på hela ekonomins hälsa, där statens finanser och skuldsättning är en viktig del. Denna styrränta sätter i sin tur golvet, det vill säga en miniminivå, för alla räntor som vanliga banker erbjuder. Det innebär att när du ansöker om ett privatlån är den ränta du erbjuds direkt påverkad av Riksbankens agerande. En orolig ekonomi med hög inflation tvingar Riksbanken att höja styrräntan, vilket nästan omedelbart leder till högre räntekostnader för dig som privatperson när du ansöker om lån.

Här blir den svenska fördelen tydlig. Som framgår av texten har Sverige en historiskt låg statsskuld. Detta ger landet en finansiell stabilitet som är en stor fördel för dig som låntagare, eftersom det ger Riksbanken bättre förutsättningar att föra en stabil politik och bidrar till att hålla räntor lägre än de hade varit i ett land med en ohanterlig statsskuld.

Samtidigt finns en fundamental skillnad mellan statens och individens ekonomi. Statsskulden som uppfinning bygger på idén om en permanent skuld. Din privatekonomi fungerar tvärtom: ett privatlån bygger på en tydlig plan för amortering – ett krav och en förväntan om att skulden faktiskt ska betalas tillbaka.

Krig är nästan alltid ursprunget till statslån

Precis som i Sveriges fall har krig historiskt varit ursprunget till statlig upplåning – och så är det än idag. Vidare är tillgången till lån ofta en avgörande faktor för vem som går segrande ur kriget. Storbritanniens framväxt som tidernas största stormakt är byggd på lån. Under det sena 1600-talet och genom hela 1700-talet befann sig Storbritannien i en konstant maktkamp med det folkrikare och vid tiden resursrikare Frankrike.

År 1694 grundades Bank of England; det var en grupp förmögna privatpersoner och investerare som bildade en privatägd bank för att samla ihop sitt kapital och låna ut det till kronan för att finansiera krigsinsatsen. Det markerar den första storskaliga och permanent institutionaliserade statsskulden och världens första centralbank.

Idag har så gott som alla världens länder en statsskuld, och varje land har en central myndighet – en motsvarighet till Sveriges Riksgäld – som har till uppgift att hantera och finansiera denna skuld. Det är fortfarande krig som är den enskilt största drivkraften bakom statsskuldsättning.

USA är världens historiskt största gäldenär – och därför krigsmakt

Idag är det USA som innehar den roll som Storbritannien en gång hade, och man använder statsskulden i en skala som historien aldrig tidigare skådat. Landet har världens i särklass största statsskuld i absoluta tal, mätt i tiotusentals miljarder dollar. Denna skuld är, precis som i Storbritanniens historiska fall, inte bara en börda; den är ett verktyg för global makt. Det är denna oöverträffade upplåningsförmåga som möjliggör USA:s försvarsbudget, den i särklass största i världen, och som finansierar dess globala militära närvaro.

Förmågan att låna i denna enorma omfattning bygger på att den amerikanska dollarn fungerar som världens reservvaluta, vilket ger USA en finansiell uthållighet som ingen annan nation kan matcha.

Världen är skyldig sig själv mer pengar än den har – var kommer alla pengar ifrån?

Den totala globala skulden idag: alla staters, alla företags och alla hushålls skulder sammanslagna, uppgår till långt över 300 biljoner dollar. Denna siffra är mer än tre gånger så stor som hela världens samlade BNP, vilket är den globala ekonomin.

Detta låter som en omöjlig paradox. Hur kan vi vara skyldiga mer pengar än vad som finns?

Det finns en vanlig myt om att pengar bara trycks av staten eller centralbanken. Det är en mycket begränsad del av sanningen. I en modern ekonomi skapas pengar huvudsakligen på två sätt.

Centralbanken skapar det som kallas centralbankspengar. Dessa finns i två former: fysiska kontanter och bankernas reserver. Fysiska kontanter, en form vars användning i samhället har minskat dramatiskt till förmån för digitala betalningar, är den ena delen. Den andra formen, bankernas reserver, är de digitala pengar som de vanliga affärsbankerna, som SEB eller Lån & Spar Bank, har på sina egna konton hos Riksbanken.

Dessa två delar utgör den absoluta grunden i det finansiella systemet, men de utgör en förvånansvärt liten del av alla pengar som faktiskt cirkulerar i ekonomin, både globalt och nationellt. Den absoluta merparten av alla pengar i världen – över 90 procent – är inte fysiska sedlar utan digitala siffror på våra bankkonton. Dessa pengar skapas inte av Riksbanken, utan av de privata affärsbankerna genom en process som kallas kreditexpansion.

När en privatperson eller ett företag beviljas ett lån av sin bank tar banken inte befintliga pengar från en sparares konto och flyttar över dem till låntagaren. I stället skapar banken, i samma ögonblick som lånet beviljas, nya digitala pengar.

Banken sätter helt enkelt in det beviljade lånebeloppet på låntagarens konto. Dessa pengar är en ny skuld för banken (en skuld till kontoinnehavaren, som kan ta ut dem), och de balanseras av en ny tillgång för banken (lånet, som är låntagarens skuld till banken).

De pengar som dyker upp på kontot är riktiga i den mån att de kan användas för att betala räkningar, köpa bostad eller investera – men de skapades i det ögonblicket ur tomma intet, som en motpost till låntagarens löfte att återbetala skulden.

Så, var kommer alla pengar ifrån? De allra flesta kommer från privata bankers utlåning. Nästan varje krona som finns på ett bankkonto är där för att någon – en privatperson, ett företag eller staten – en gång har tagit ett lån. Pengar och skuld är därmed i en modern ekonomi två oskiljaktiga sidor av samma mynt.

Det är denna ständiga process av kreditskapande genom lån som utgör själva motorn i den moderna världsekonomin. Världen har vandrat i den stora belåningens riktning sedan 1600-talets första centralbanker, men de senaste 50 åren har det blivit den totalt dominerande ekonomiska principen. Dagens världsekonomi är ett skuldberg av oöverträffade proportioner – och det kommer med oöverträffade risker.

Skuldsystemets faror – bygger på tillit

Ett globalekonomiskt system som bygger på skuld är helt beroende av förtroende och stabila räntekostnader. När någon av dessa två pelare vacklar riskerar konsekvenserna bli katastrofala.

Historiskt sett när en stats skuld har blivit ohanterlig har det ofta slutat på ett av två sätt. Antingen i en öppen statsbankrutt, som i Frankrike 1789, vilket utlöste revolutionen, eller genom en hyperinflation, vilket vi på senare sett i Zimbabwe och Venezuela. En hyperinflation innebär att pengarnas värde utplånas, medborgarnas besparingar raderas ut och samhällsstrukturen kollapsar.

Den mest akuta risken idag är räntefällan. Världsekonomin har under de senaste 40 åren, särskilt efter finanskrisen 2008, vant sig vid sjunkande och nästintill obefintliga räntor. Detta gjorde det extremt billigt att låna, vilket uppmuntrade stater och företag att bygga upp dagens skuldberg. Nu, när inflationen har återvänt och centralbankerna tvingas höja räntorna för att bekämpa den, fastnar de högt belånade i en rävsax.

Detta är en direkt repris av det som hände i Sverige inför 1990-talskrisen. Pengar som i statsbudgeten var tänkta att gå till skolor, försvar eller den gröna omställningen måste i stället omdirigeras till att betala de snabbt växande räntekostnaderna på den gamla skulden. Om skuldbördan blir för tung leder detta till ekonomisk stagnation. I stället för att investera i framtiden tvingas stater och företag att spara, vilket kväver tillväxten. Det tydligaste exemplet på detta är Japans förlorade årtionden efter fastighetskollapsen på 1990-talet.

Det oöverträffade skuldberget gör världsekonomin extremt bräcklig. Det har aldrig funnits så lite marginaler för fel.

Hur statslån delar upp världen i A- och B-lag

Även om nästan alla länder har en statsskuld, segregerar villkoren för dessa lån världen i ett finansiellt A-lag och B-lag.

A-laget består av rika, stabila länder som USA, Tyskland och Sverige som åtnjuter ett enormt förtroende – att jämföra med kreditvärdighet för privatlån. Dessa länder kan låna stora summor till låg ränta och, och viktigast av allt, i sin egen valuta. USA har en särställning då dollarn som reservvaluta ger dem ett oerhört privilegium att finansiera sig.

B-laget består av majoriteten av världens länder och ses som riskfyllda. Deras finansiella arvssynd är att de tvingas låna i utländsk valuta, främst dollar. Detta är en dödsfälla: om deras egen valuta faller i en kris så exploderar skuldbördan över en natt.

Denna segregering blir brutal i en global kris. A-laget lånar då massivt för att finansiera stimulanspaket och rädda sina ekonomier. När B-laget försöker göra detsamma flyr investerare, räntorna skenar och valutorna kraschar. De tvingas då till raka motsatsen, vilket är åtstramningar mitt i krisen.

Detta skapar en ond cirkel där A-laget återhämtar sig medan B-laget fastnar i en skuldfälla. När den privata marknaden stängs återstår bara nödlån från International Monetary Fund (IMF), vilket kan sägas vara en global långivare i sista hand, och dessa lån kommer ofta med hårda politiska villkor. Förmågan att låna fritt är därmed inte bara ett ekonomiskt verktyg, utan en av de mest kraftfulla mekanismerna för att upprätthålla den globala maktordningen.

Är statsskulden en ”uppfinning”?

Ja, men det är inte en fysisk uppfinning som hjulet. Det är en finansiell och social uppfinning. Det som uppfanns var inte själva idén om att låna medel; människor och kungar har lånat pengar i årtusenden. Det som uppfanns var systemet för statlig upplåning.

Detta system, som kom till i och med grundandet av Bank of England 1694, vilar på tre pelare:

Standardiserade och säljbara statsobligationer

Detta omvandlade lånet från att vara ett personligt, låst kontrakt mellan kungen och en specifik finansiär till att bli ett opersonligt och likvidt finansiellt instrument. Eftersom obligationen hade fasta villkor och fritt kunde säljas vidare på en öppen marknad behövde den ursprungliga långivaren inte vänta på att staten skulle återbetala skulden. Denna likviditet gjorde det drastiskt mycket mer attraktivt för en bredare krets att låna ut pengar till staten.

Idén om en permanent statsskuld.

Detta var ett konceptuellt genombrott som innebar att staten inte nödvändigtvis behövde återbetala själva grundbeloppet, principalen, vid en specifik tidpunkt. I stället förband sig staten att betala en fast, löpande ränta, i vissa fall för evigt, eviga obligationer. För staten flyttade detta bördan från att hantera stora, plötsliga återbetalningskrav till att hantera en förutsägbar, årlig räntekostnad, vilket möjliggjorde långsiktig finansiell planering på ett helt nytt sätt.

Parlamentarisk trovärdighet

Detta garanterade återbetalningen. Ett lån till en enväldig monark var notoriskt riskabelt; kungen kunde dö, avsättas eller helt enkelt välja att inte hedra sina skulder. När en folkvald församling, som den svenska riksdagen eller det brittiska parlamentet, tog kontrollen över skulden blev den i stället en nationell förpliktelse. Långivarnas säkerhet vilade nu på statens lagstadgade och obegränsade rätt att ta ut skatt från hela befolkningen. Denna institutionella garanti skapade en oöverträffad trovärdighet som sänkte statens lånekostnader och gav den tillgång till enorma kapitalresurser.

Den svenska paradoxen

Sveriges nuvarande skuldkvot på 17–18 procent av BNP är inte en slump. Det är ett direkt resultat av att vi redan har genomlevt den räntefälla som resten av västvärlden nu fasar för. Lärdomen från 1990-talskrisen, som tvingade fram det moderna finanspolitiska ramverket och en benhård budgetdisciplin, var smärtsam. Men den har gett Sverige ett finansiellt handlingsutrymme som få andra länder besitter.

Medan andra nationer i A-laget nu ser sina budgetar ätas upp av räntekostnader kan Sverige fortfarande använda uppfinningen statsskuld till det den var avsedd för: att investera i försvar, infrastruktur och grön omställning. Den svenska erfarenheten visar därmed statslånets dubbla natur tydligare än något annat: en oerhört kraftfull uppfinning, men en som – när den väl har missbrukats – bara kan tämjas genom decennier av smärtsam återhållsamhet.