Gustav Vasa: Ekonomen på tronen

Få monarker har så dominerat sin regeringstid som Gustav Eriksson, av eftervärlden mest kallad Gustav Vasa. När han tar över börjar en ny epok i vår historia. Från den så kallade kammaren styr kungen över sina ämbetsmän och fogdar, vi ser en början till vår moderna byråkrati. Här samlas alla kunskaper om ”skattepersedlar” och annat som är väsentligt för att öka kronans inkomster – och Gustavs egna, det var inte så noga att hålla skillnad mellan dessa! Kloster och kyrkoegendomar dras in, till nytta för adeln men framför allt för kronan och kungen. Penningpolitiken är inte minst väsentlig.

Gustav är utan tvekan den främste ekonom som suttit på Sveriges tron. Han tycks ha haft en naturlig begåvning för ämnet. I början av sin regering präglar han underhaltigt mynt, precis som om han känt till ”Greshams lag” – att det inte lönar sig att slå gott mynt, när dåligt är i cirkulation – trots att denna inte skulle formuleras förrän femtio år senare. Omkring år 1550 är han monetarist, 400 år före Milton Friedman. Och hela tiden tillämpar han ett slags primitiv merkantilism i sin handelspolitik, hundra år innan denna blev allmän i Europa.

Gustavs uppror mot unionsmakten hade till stor del finansierats av Hansan, framförallt av Lübeck, som inte gärna såg de nordiska länderna förenade under en monark. Samma år som Gustav valdes till kung, måste Kristian II fly och avsattes även i Danmark-Norge, där han efterträddes av sin adelsvänlige farbror, Fredrik I. Gustav konsoliderade sin makt i Sverige, men hade länge problem med avbetalningen av skulden till Lübeck.

Myntväsen i förfall

Det svenska myntväsendet befann sig omkring 1520 i djupt förfall. Dels hade den nyligen stupade riksföreståndaren Sten Sture d y myntat för mycket av den lägsta valören, 1/2 örtug, och försämrat penningvärdet ytterligare, dels hade –och det var värre – Kristian II sedan ett par år myntat enorma mängder av underhaltiga klippingar vid sitt myntverk i Malmö. De skulle vara värda en skilling, men det var de inte! Kristian måste ju ha pengar för att återerövra Sverige och dessa usla klippingar, som gav honom vedernamnet ”Kung Klipping”, översvämmade Sverige och vållade stor förargelse.

Det var nu Gustav tillämpade ”Greshams lag”. Han kunde ju inte slå bättre mynt än Kristian. Alltså slog han till en början också klippingar. Men Gustav var en större fifflare än sin motståndare. Myntverken i Hedemora, Söderköping och (troligen) Västerås har bara gjort några få klippingar med Gustav Erikssons bild och namn och med svenska riksvapnets tre kronor med dalpilarna. Främst lät Gustav slå imitationer av Kristians danska mynt – på så vis skulle förargelsen över denne bli ännu större ...!

Dagens skuld betydligt större

Naturligtvis tog inte Lübeck emot sin avbetalning på skulden i dåliga klippingar. Äldre svenska örtugar och fyrkar dög däremot, eller också utländskt mynt. Fram till 1523 hade Gustav lyckats klämma ut med vad som motsvarade bortåt 100 000 örtugar. Året därpå fastställdes den resterande skulden till bortåt en kvarts miljon mark örtug – och så var kungen naturligtvis också skyldig pengar på annat håll. Trots allt förefaller det inte vara en så jättelik summa. Men man får naturligtvis tänka på att statsinkomsterna ännu så länge var små och att skatteindrivningen först efter några år hade effektiviserats. Om vi skulle fördela dåtidens statsskuld på alla svenskar skulle det gissningsvis motsvara tre eller högst fyra dagslöner för en lågavlönad. Vad skulle det bli i dag? Bara för att få ett begrepp kan vi använda oss av den (enligt LO) rekommenderade minimilönen och kommer då till cirka 1 500 eller högst 2 000 kronor (före skatt). Men i dag är varje svensk skyldig sådär 200 000 kronor om man skulle fördela statsskulden på oss alla ...

År 1523 lyckades Gustav få slut på myntningen av de usla klippingarna och i stället utge bättre mynt: ören, örtugar och fyrkar. Men inte för bra, det vill säga de fick inte innehålla så mycket silver att de ”löpte utav riket”, som Gustav uttryckte sig. Mynt som skulle användas i daglig handel fick inte vara så dåliga att de inte togs emot annat än till en inflationsdrivande kurs – men inte heller så bra att det lönade sig för framförallt utländska köpmän att växla till sig stora belopp för utförsel och nedsmältning!

Under de följande åren betalade Gustav med möda av på skulden till Lübeck och befäste samtidigt sin makt, inte utan många svårigheter. Han red sin eriksgata 1526, inte efter landslagens bestämmelser, men ingalunda glömmande den extra skatt som skulle utgå.

Biskop Hans Brask påminde kungen om hur viktigt det var att han lät kröna sig, men Gustav dröjde. Anledningen var förmodligen att han önskade fira denna högtidlighet med ståt och prakt (när det gällde honom själv, var han aldrig snål), men att han saknade medel. Några regalier fanns dessutom inte – de hade danskarna sannolikt tagit med sig ur landet.

Riksdagen i Västerås

Sommaren 1527 sammankallades riksdagen till Västerås. Här fattades det viktiga beslut som kallats Västerås recess och som blev inledningen till reformationen. Kungen fick möjlighet att beslagta kyrkogods och kloster – även adeln fick vara med – och dessutom ta hand om ”överflödiga” föremål av guld och silver i kyrkorna. Nu bestämdes äntligen tid för kröningen, den skulle äga rum i januari 1528. Ädelmetall fanns det tillräckligt av – i kyrkorna. Av en slump finns kvittot för kungakronan bevarat. Kungens ”guldsmedssvenner” fick bara sex mark, vilket visar att kungen försett dem med guld och ädelstenar och endast betalat för själva arbetet.

Från denna tid blev kronans godsinnehav verkligt omfattande. Kungen/staten hade bara disponerat över några procent av den svenska jorden – nu steg det till bortåt en tredjedel. Adeln förlorade inte heller på indragningarna, i varje fall inte de första åren, när kungen behövde stöd.

Det bör kanske påpekas att Gustav också drev sin privata arvsrätt mycket långt – ”arv och eget” blev inte bara allt vad den barnlöse och rike släktingen Sten Sture d ä (död 1503) efterlämnat, utan också mycket annat. Alla kloster utom Vadstena drogs med tiden in till kronan eller hävdades vara Gustavs rättmätiga arv. Endast bokföringsmässigt skilde man på dessa kategorier.

Gustav var alltså en mäkta fördomsfri herre. Ena gången kunde han åberopa ”Sveriges gamla lag”, men när det inte passade fick till exempel borgarna från Lödöse veta att de åberopat ”en hop gamla brev och privilegier, dem vi icke för ett blåbär akta”.

Indragningar från kyrkan

I förlängningen hopades skatter på Stockholms slott, i Herr Eskils gemak (uppkallat efter en gammal trotjänare), och på Gripsholm. Framför allt ökades inkomsterna genom indragningarna av kyrkans egendom – som allra mest på 1540-talet. Mycket av det som staten ännu i dag förvaltar blev ”krono”.

Till inkomsterna från alla dessa hemman måste naturligtvis läggas vad som härrörde från indragen beskattningsrätt, kyrksilver med mera. Men fortfarande betalades de flesta skatterna in natura och för dessa måste goda förrådshus byggas. Kungens och hovets myckna resande berodde delvis på nödvändigheten att konsumera livsmedel som producerats av det kungliga jordbruket eller levererats som skatt.

Det har sagts att Gustav skötte hela Sverige som en omsorgsfull och mycket sträng godsägare. En ovanligt kunnig sådan, av hans många brev att döma. Han behärskade det praktiska livets alla frågor: byggenskap, skeppsbygge, vapenhantering, mynttillverkning, lantbruk – men också bokföring. I det sistnämnda hänseendet tycks det däremot ofta ha brustit hos hans tromän och fogdar.

En fullständig effektivitet efter eget sinne uppnådde Gustav aldrig, men han visste mer om Sverige än någon av sina företrädare och många av dem som kom efter honom. Allt skulle han bestyra, klagade Gustav, medan tjänstemännen ”vältra och söla sig i rikets pengar”. Ståthållare och fogdar borde vara måttliga ”utan allt slemmande och svalg med mat och drick”. När ståthållaren på Västerås klagade över att smöret blivit härsket fick han order av kungen att sända det till Stockholm – de dalkarlar som arbetade och byggde på slottet åt allting! Tydligen ansåg han det om tyskarna också; när liknande klagomål kom från Kalmar skulle smöret saltas extra och exporteras över Östersjön ...

Kristian II igen

År 1531 landsteg Gustavs gamle antagonist Kristian II i Norge. Den före detta unionskungen hade äntligen i sin landsflykt i Nederländerna lyckats få ihop en flotta om 25 skepp. Fruktan för ”tyrannen” enade Danmark, Sverige och Lübeck. I Norge hade Kristian till en början framgång, men motståndet tycktes våren 1532 bli övermäktigt när en dansk-lybsk flotta anlände. Kristian inlät sig på förhandlingar och lovades fri lejd till Danmark. Väl anländ blev han tillfångatagen och internerad på livstid (han avled 1559).

Gustav, som kommit undan ganska billigt, andades ut och kunde efter förberedelser inleda 1534 med ett försenat strafftåg till Dalarna, där de många deltagarna i det så kallade klockupproret 1531 sent omsider fick stränga straff.

Då hade emellertid nya bekymmer redan hopat sig. Fredrik I avled 1533. Det danska riksrådet vägrade till en början att erkänna dennes son, hertig Kristian, som kung. I stället skulle riksråden regera under ett år. Det blev kaos och uppror och Kristian II:s anhängare bland köpmän, borgare och bönder vände sig mot adeln.

Nu sadlade Lübeck om under ledning av den demagogiske Jörgen Wullenwever, som helt behärskade stadens råd. Man hade inte kunnat förmå det danska riksrådet att bryta med konkurrenten Nederländerna och dessutom ville man bli av med Gustav i Sverige som krånglade med slutbetalningen av skulden. Kriget kallas något oegentligt för grevefejden efter lybeckarnas överbefälhavare, en greve Kristoffer av Oldenburg. Det bröt ut 1534. För Gustav blev det oundgängligt att stödja Kristian III – som samma år blev hyllad som kung på Jylland – och att samtidigt få ”tyrannens” anhängare krossade och Lübecks ständiga ingripande i nordiska förhållanden omöjliggjorda. Dessutom grep han chansen att slippa likvidera resten av skulden till staden. Lübeck fick endast halvhjärtat stöd av de övriga hansestäderna. Trots detta var kriget och upproret allvarliga nog.

Det blev nu fart på myntverket i Stockholm – Gustav måste ut med pengar för att kunna hjälpa sin nye bundsförvant och svåger Kristian III, som för övrigt också avlade ett besök i Stockholm hösten 1535 för att förmå sin svenske kollega att ytterligare lätta på pungen. Då hade dock den förenade dansk-svenska flottan redan tillfogat den lybska ett svårt nederlag.

Silvergruvan och avelsgårdar

För statens inkomster hade Sverige en stor tillgång i Sala silvergruva. Den gav senare aldrig så mycket som den gjorde under Gustavs regering – årsmedeltalet var över 3,7 ton! Som jämförelse kan nämnas att alla Gustavs kyrkokonfiskationer tillsammans knappast översteg en eller högst två årsproduktioner från Sala.

Det fanns alltså mycket silver att slå mynt av även om kungen tyckte mycket illa om utgifter. Helst såg han att ädelmetallen låg väl inlåst i Herr Eskils gemak på Stockholms slott i form av mynt, tackor eller dyrbarheter, som ännu inte smälts ner – eller förräntade sig i form av säkra lån. Nu behövdes emellertid större och värdebeständiga mynt för utgifterna under grevefejden och Gustav lät slå de första dalermynten i vårt land.

Mycket av det som Gustav åstadkom var en förbättring och fulländning av ett medeltida system eller också låg det i tiden; den stora utvidgningen av myntsystemet hade utländska förebilder. Den stränga kontroll han utövade berodde också på personlig läggning. Från 1540-talet och särskilt på 1550-talet ägnade han mycket tid åt de så kallade avelsgårdarna, som till sist kom upp i ett antal av 79 stycken. De mest lönsamma låg i Mälardalen.

Inte heller avelsgården var en nyhet och dessutom fanns det också sådana i högadelns ägo – totalt rörde det sig om cirka 200 enheter, kungens inräknade.

Det gällde att disponera över arbetskraft och den bestod dels av anställda, dels av dagsverksskyldiga från närliggande bondgårdar. Det har beräknats att egentliga Sverige vid denna tid hade cirka 70 000 bruksenheter, flertalet familjejordbruk.

Med en avelsgård menas ett storjordbruk som drevs av ägaren själv, inte av en frälse- eller kronobonde. Dess främsta uppgift var att förse samhällets ledande män – kung, hov, adel – med vad som behövdes till konsumtion och en förnäm livsstil. Givetvis odlades spannmål, men för en storskalig ekonomi behövdes också boskap. Dessutom var man beroende av jakt och fiske, skogsbruk med mera. Sedan ägaren – kungen eller adelsmannen – fått de behövliga basprodukterna kunde vad som eventuellt blev över säljas, men själva avsikten med avelsgårdarna var inte att skapa kapital.

Hela projektet var i grunden konservativt. Några stora nymodigheter infördes inte heller och produktionskostnaderna var höga. Så småningom avskaffades flertalet av kungens och kronans avelsgårdar, de såldes eller förlänades bort.

Den kraftiga utmyntningen minskade efter toppåret 1545. Vi har inga räkenskaper för åren 1545–50, men det betydligt ringare antalet bevarade mynt visar att Gustav inte ansåg sig behöva så stora mängder betalningsmedel. Det var också lugnt i riket och den närmaste omvärlden. 1550 lades myntverket i Svartsjö ner och fram till och med 1555 tycks inga mynt alls ha slagits i Sverige. Utan att vara teoretiker gjorde Gustav det som alla monetarister förespråkar: han minskade penningmängden och fick därigenom myntets värde att stiga, utan att behöva förbättra silverhalten.

Gustav Vasa hade koll på mynttekniken

Det finns många brev bevarade från perioden som visar hur väl insatt i mynttekniken den åldrande kungen var. Inte minst får myntmästare Hans Tomasson i Åbo mycken undervisning, eftersom svinnet där tycks ha varit större än normalt. Låt oss återge ett berömt brev från våren 1557, då kungen återkommit till Stockholm och flitigt skriver till den hårt hållne myntmästaren i Åbo:

”Så synes oss att du har slagit alltför mycket fett med samma mynt och tagit fastmera till kättils av det, som mest kostat, än som behövdes och vet du väl själv, att man har bättre råd till kål än fläsk och när man låter för mycket fläsk i kålen så plägar han bliva osund och icke mycket väl gagna dem, som äta skola. Så sker ock med mynten att där vi skola låta mynta sådant silvermynt som det du oss har tillskickat, då ville det oss föga väl bekomma.”

Under sina sista år fick Gustav åter bekymmer – först med förhållandet till utrikes makt, närmare bestämt Ryssland, därefter med sina barn. Det av kungen i hög grad oönskade kriget med Ivan den förskräcklige ägde rum i Finland 1555–57 och där vistades Gustav en god del av tiden, livligt brevväxlande med sonen Erik som förestod regeringen i Stockholm.

Han hade lyckligen befriat sig från utländska legotrupper, som han avskydde, inte minst för att de kostade så mycket. En tanke var väl att till sist kunna öka ”rikets ränta”, det vill säga den ordinarie skatteinkomsten, som ju var beroende av den rådande naturahushållningen – det mesta erlades i varor: smör, säd, torkad fisk och skinn. Och de extraordinarie inkomsterna hade börjat sjunka. Sala silvergruvas och Stora Kopparbergs produktion minskade, i det senare fallet på grund av svåra ras, och några fler kyrkliga dyrbarheter fanns inte att lägga beslag på efter den sista barskrapningen omkring 1550. Kammaren och fogdarna blev allt oftare utskällda, kanske också beroende på att Gustav led av benröta och svår tandvärk. En viss bister humor skymtar dock i de gängse förebråelserna. Så här skriver han till en av sina medarbetare, som inte rapporterat som kungen ville. Han undrar:

”... antingen du kommit in i något berg ock där blivit förhållen en tid lång eller ock att några käringar hava dig så trollat, att du har mist antingen memoriam eller skäl ock förnuft eller ock att fingrarna äro dig skamferade eller ock munnen så tillsömmad och händerna sammanbundna, att du icke mera varken tala eller skriva kan.”

Varom icke borde han skicka register på den senaste kostgärden!

Efterlämnade fylld kassakista

Efter en tids sjukdom avled Gustav den 29 september 1560. På våren hade hans sista riksdag godkänt hans testamente. Kungen efterlämnade ett rike med fylld kassakista, väl rustat och förvaltat, men också med bekymmer för framtiden. Den nye danske kungen, Fredrik II, drömde om krig, Gustavs söner hade fått egna hertigdömen att styra, Ryssland hotade i fjärran, den nye kungen och hans bror Johan, hertig av Finland, slet åt olika håll.

Bilden av och uppfattningen om den avlidne Gustav var länge den han själv ville frammana: först den unge hjälten från befrielsen från Tyrannen, sedan den vise landsfadern, som sörjde för allas behov, men fick ringa tack. I dag har vi en mera nyanserad bild – ibland kanske till och med väl negativ. Till de uppenbara avigsidorna hörde utan tvekan Gustavs väl omvittnade misstänksamhet, härsklystnad och koleriska läggning. I svåra situationer blev han brutal; avtal och löften utan nytta för riket (eller för honom själv) var av intet värde, som vi sett. Undervisning och kultur hörde inte till hans starkare intressen och på detta område raserade han det mesta som den katolska kyrkan byggt upp. Men de bevarade breven – som tyder på en nästan otrolig flit – visar också hans goda egenskaper: praktiska kunskaper, organisationsförmåga och uthållighet. Hans ekonomiska begåvning (låt vara att den inte var så nyskapande) med dess drag av närighet skulle vi nog kunna utnyttja i dag!

Publicerad i Populär Historia 5/1996