Ruinen efter Sankt Olofs kyrka i Sigtuna. Sigtuna var den första egentliga staden i det dåvarande Sverige.

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna. Orten var den första egentliga staden i det då framväxande riket Sverige. S:t Olofs kyrka restes på 1100-talets mitt.

När Sverige blev ett rike

Hur gick det egentligen till när Sverige blev Sverige? Populär Historia sammanförde två ledande arkeologer för att diskutera frågan om hur riket uppstod.

25 maj 2001 av Stefan Seidel

Mötet äger rum i Sigtuna museum, en byggnad som vilar på gammal historisk mark. När staden grundlades vid slutet av 900-talet, anlades också en kungsgård på denna natursköna plats invid Mälaren. Senare byggdes biskopens kyrka på området. I museets trädgård har dess grundmurar markerats med platta stenar.

Kungamakten, kyrkans roll och systemet med kungsgårdar är några av de brickor som ingår i diskussionen kring riksbildandet i Sverige. En annan viktig fråga är spänningen mellan Svealand och Götaland, och varifrån riksenandet utgått.

Under 1900-talet har teorierna om det svenska rikets ursprung avlöst varandra. Åsikterna har gått isär inte minst då det gäller kronologin. Några forskare har talat om ett rike redan på 500-talet e Kr, andra har placerat vaggan i tidig medeltid, på 1100- och 1200-talet. De skilda uppfattningarna beror delvis på oklara definitioner.

Herravälde snarare än rike

– När vi ser på riken och stater idag, tänker vi oss ett område med fasta gränser. Men det är ett modernt synsätt och hänger samman med nationalstatens framväxt. Betydelsen av ordet rike är från början herravälde, alltså makt över män. Kontrollen över ett geografiskt territorium blir mer av ett indirekt slag, säger Sten Tesch som lett de arkeologiska undersökningarna av Sigtuna. 

Genom att skänka bort värdefulla gåvor kunde en mäktig person knyta andra män till sig. Inte bara i det gamla hövdingasamhället, utan även senare när kungamakten började växa sig stark. Bland fynden i Sigtuna finns ett revben från 1100-talet med ristade runor. "Konungr iæR matar bæstr, hann gaf mest, hann iæR bækkiligr." Kungen är frikostig på mat, han är rikast, han är generös.

Mälaren och sjöarna viktiga

Björn Ambrosiani, som lett Birkautgrävningen, betonar vattenledernas roll för rikets framväxt.

– Det som är avgörande för en riksbildning är inte personen utan området. Det är vad som känner sig vara en naturlig kommunikationsenhet eller områdestillhörighet. I Skandinavien kan man se att det i hög grad varit vattenområdena. För Sveriges del betyder det framförallt Mälaren och sjöarna och så småningom skärgårdshavet, Ålands hav och Finska viken. Sverige är från början egentligen ett öst-västligt rike.

En passage av Adam av Bremen kan illustrera svårigheterna att ta sig fram landvägen under förhistorisk tid. "Från danernas Skåne kan man segla på fem dagar till Sigtuna eller Birka: ty de ligger nära varandra. Men om man reser landvägen från Skåne genom götarnas land och över Skara, Tälje och Birka, når man Sigtuna först efter en månads förlopp."

Sekvensen är hämtad ur Adams fjärde bok om Hamburgstiftet och dess biskopars historia, nedtecknad på 1070-talet. Det är en av de få källorna som är användbara vid en rekonstruktion av rikets framväxt.

– Tillsammans med Rimbert som på 800-talet skrev en bok om Ansgars liv, är Adam den enda som har direkta uppgifter inifrån landet. Eftersom han har varit i kontakt med den danske kungen Sven Estridsen, som väl känt till förhållandena i Svealand, måste man ge hans beskrivningar hög trovärdighet, säger Björn Ambrosiani.

Han tillfogar även Vulfstans reseberättelser, återgivna vid kung Alfreds hov i England på 800-talet, som en viktig källa. Där skildras en seglats från Hedeby i Danmark till den preussiska staden Truso. Av texterna framgår att grundformationen med norrmän, danskar och svear redan etablerats.

Snorri Sturluson

Sten Tesch stöder sig gärna på Snorri Sturlusons kungasagor, nedskrivna på Island i början av 1200-talet. Det senaste århundradet har forskarna periodvis sett hans Heimskringla som en osäker källa, men idag har det kommit fram flera arkeologiska belägg för sagornas trovärdighet.

Här omnämns bland andra sveakung-arna Aun, Egil och Adils, som enligt vissa forskare ligger begravda under storhögarna i Gamla Uppsala.

Oavsett vilka storheter som vilar i gravarna, bildar högarna i Gamla Uppsala startpunkten för något nytt, menar Björn Ambrosiani.

– I hela det östmellansvenska området har man någon gång under 500-talet plötsligt övergått till ett mycket speciellt gravskick som man kan möta från Ångermanland i norr till det småländska Tjust i söder. Området sträcker sig även över Mälaren ända bort till Värmland. Gravskicket består av ett brandlager på den ursprungliga markytan med en stenpackning och en hög över. Från omkring 500 e Kr till år 1000 finns den här typen av gravar på de flesta gårdar.

– En sådan kraftig påverkan på gravskicket måste ha en religiös bakgrund. Och det verkar som om det är i Uppsala som processen startar.

Vem är den förste kungen som man med större säkerhet kan lyfta fram ur sagornas dis?

– Kungarna Björn och Olof kan man inte komma ifrån. Det är de som tar emot Ansgar vid hans båda besök på 800-talet. Och deras maktområde har varit ganska stort.

– Om vi går till Vulfstans berättelse om resan från Hedeby till Truso säger han att han ser slaviska och vendiska folk på styrbordssidan. På babords sida har han först de olika öarna: Fyn, Lolland och Själland samt Skåne som alla hör till danernas rike. Därefter nämner han Blekinge, Möre, Öland och Gotland som alla hör till svearna. När man ser den notisen hos Vulfstan är det uppenbart att det funnits ett svearike på 800-talet som omfattat delar av Götaland, säger Björn Ambrosiani. Han fortsätter:

– Rimligen måste kungarna Björn och Olof haft makten över detta område, alltså den tämligen begränsade makt som sveakungarna hade vid denna tid. Han har varit en religiös ledare och ledare i krig, men han har inte haft en administ-rativ makt som till exempel Gustav II Adolf eller drottning Kristina.

– De juridiska befogenheterna var små. Så kunde till exempel kung Olof inte ge Ansgar tillstånd att predika kristendomen i Birka utan att först stadstinget sagt ja och ytterligare ett överordnat ting gett sitt bifall.

Har du en annan bild av riksenandet, Sten Tesch?

– Skillnaden är att Björn Ambrosiani ser en kontinuerlig utveckling där sveakungen får mer och mer att säga till om, tills ett rike eller en stat uppstår. Men man måste skilja på kung och konungars konung. Jag menar att det före 1000-talet funnits flera kungar som regerat parallellt och att termen varit likvärdig med jarl eller hövding. Björn och Olof är exempel på sådana lokala ledare.

– Enligt min mening har det i förhistorisk tid funnits ett flertal småriken. Men i ett bestämt skede kommer någon som har större vyer och försöker kontrollera alla andra. Här spelar den kristna tron en väldigt stor roll. Genom den speciella ämbetsmannakår som man har i det religiösa utövandet inom kristendomen, bryter man småkungarnas makt och deras roll för kulten.

– Den förste som skiljer sig från de lokala ledarna är Erik Segersäll som regerade i slutet av 900-talet. Och hans anläggande av Sigtuna var ett sätt att stärka sin maktposition.

Kung Erik Segersäll bör – med Sten Teschs ord – i första hand knytas till det götiska området. Sigtuna var ett viktigt brohuvud in i svearnas område, en maktpolitisk stödjepunkt varifrån allianser och förtroendeband kunde upprättas med småkungar och lokala stormän. Men också våld och hot om våld kunde utövas härifrån.

– I våra grannländer kan vi se paralleller till den funktion Sigtuna haft i Sverige. I Norge var Trondheim en sådan centralpunkt som behärskades av kung-ar utifrån. I Danmark var motsvarande stödjepunkt Lund.

Kommentar, Björn Ambrosiani?

– Vad jag inte riktigt förstår är varifrån Sten plockar Erik Segersälls direkta Götalandsursprung. Liksom hans ättlingar Olof Skötkonung och Anund Jacob tillhör han uppenbarligen den gamla Uppsalasläkten. Adam av Bremen säger ju klart och tydligt att det först är med Anunds halvbror Emund som den gamla släkten dör ut, och att den nära släktingen Stenkil från Västergötland då tar över.

Sten:

– Men vi vet att Olof och Anund huvudsakligen vistades i Götalandskapen och att de hade sina rötter där.

Björn:

– Snorri Sturluson säger att Olof Skötkonung på grund av att han var kristen inte kunde fungera som överstepräst vid den centrala hedniska kultplatsen i Uppsala och då fick välja var i riket han helst ville bosätta sig. Först med Stenkil och de följande Sverkerska och Erikska ätterna från 1130-talet och framåt sker en förskjutning av makten mot Västergötland, menar Ambrosiani.

– Men Erik Segersäll var en sveakung som även härskade över det götiska området. Möjligen var han den förste kungen som kristnades, men som den pragmatiker han var, offrade han också ganska kraftigt till Oden att döma av Snorri. Erik var också en duktig administratör. Han har insett att staden som ligger söderut, Birka, ligger fel, och han flyttar därför de handelsfunktioner som finns där till Sigtuna som ligger bättre till kommunikationsmässigt.

Björn Ambrosiani talar främst om handelns roll för uppkomsten av städerna, du betonar i första hand förvaltningsfunktionen?

– Städerna kom i och för sig att bli av stor betydelse för centralmakten som inkomstkälla. Men handel och köpenskap var ingen förutsättning för de tidigmedeltida städernas framväxt.

– I städerna fick den kristna missionen en fristad och där byggdes de första kyrkorna. Genom att stödja den nya religionen fick kungamakten med exempelvis Sigtuna och dess biskopssäte ett utmärkt administrativt instrument för sin maktutövning, säger Sten Tesch.

En annan företeelse som man kopplar till kungamaktens konsolidering är kungsgårdarnas, Husabyarnas, framväxt. Det kungliga godskomplexet, som gick under beteckningen Uppsala öd, var spritt över hela landet med en koncentration i Svealandskapen. Till gårdarna förde bönderna förnödenheter som man var skyldiga att lämna kungen.

När uppstod systemet av Husabyar?

– Utgrävningar av gravfält som ligger i anslutning till kungsgårdarna pekar på en datering kring 600–700-tal. I och med att bebyggelsen vuxit, har man kompletterat med fler Husabyar, säger Björn

Ambrosiani:

– De forskare som vill förlägga riksbildandet några hundra år fram i tiden, brukar hävda att kungsgårdssystemet tillkommit först på 1000- och 1100-talet. De menar att en mäktig kung lagt under sig stormannagårdar och döpt om dem till Husabyar.

– Ett av deras viktigaste argument är att landskapens indelning i mindre enheter, hundaren, som ägt rum från 1000-talet och framåt måste ha föregått kungsgårdarnas framväxt, eftersom man finner en Husaby per enhet. Men det håller inte. I vissa hundare finns upp till fyra kungsgårdar.

På 1200-talet förlorade Husabyarna sin funktion, det är historiker och arkeologer överens om. I bland annat Stockholm, Nyköping, Kalmar, Västerås och Örebro uppfördes borgar eller slott som kom att utgöra kärnan i kungens nya förvaltningsorganisation.

– Men under hela medeltiden krävdes det väldigt mycket innan kungen accepterats i alla delar av riket. Eriksgatan, som säkerligen har en lång tradition tillbaka i tiden, visar vilken besvärlig process han fick gå igenom innan han kunde krönas i Uppsala, säger Björn Ambrosiani. Och tillägger:

– Man måste också komma ihåg att riksbildandet ingalunda följer en linjär utveckling. Ett stort hot mot riket var arvsrätten. Sönerna till en kung kunde mycket väl "ärva sönder" ett område varpå någon i följande generation bringade ihop landsdelarna. Den sista gången vi ser sönderfallstendenser är på 1600-talet då Gustav II Adolfs bror Karl Filip innehade ett mycket starkt hertigdöme.

Rikshuvudstaden Stockholm

Inte förrän 1634, två år efter Gustav II Adolfs död, fick Sverige en rikshuvudstad, Stockholm. Vid det laget hade Sigtuna, som ligger några mil åt nordväst, sedan länge spelat ut sin centrala roll för den svenska historien. Men vid de stora utgrävningarna 1988–1991 hamnade staden i rampljuset igen.

Projektledare Sten Tesch kunde presentera flera intressanta resultat från undersökningarna. Sigtuna grundades med stor sannolikhet av Erik Segersäll och inte, som tidigare hävdats, av efterträdaren Olof Skötkonung. Det mest uppmärksammade fyndet var ett myntstampsavslag, det slutgiltiga beviset för att Olof låtit prägla mynt i staden.

Medan utvärderingen av Sigtunamaterialet fortfarande pågår, börjar i maj en ny grävsäsong på Birka.

Ytterligare tre somrar ska Björn Ambrosiani och hans stab av arkeologer arbeta på den anrika ön i Mälaren. Det återstår att se vilka viktiga pusselbitar för Sveriges tidigaste historia som döljs i den Svarta jorden.

Publicerad i Populär Historia 2/1992

Fakta: Regenterna i texten

Kungarna Björn år 829 och Olof ca 850 i Birka omtalas i Rimberts Ansgarsberättelse. Här vinns dock ej klarhet i hur stor makt dessa kungar hade.

Erik "Segersäll" är också en mycket anonym kung. Adam av Bremen anger honom som far till Olof "Skötkonung". I andra källor inhämtas att han var gift med en syster eller dotter till den polske härskaren Boleslav.

Olof Eriksson, med tillnamnet Skötkonung, ville enligt Adam förstöra hednatemplet i Uppsala. Han förlikades dock, trots sin kristna tro, med hedningarna. Under senare delen av sin regering låg han i fejd med norske kung Olof, "den helige". I isländska källor anges Olofs dödsår till 1022.

Anund Jacob tillträdde som "Rex Sweonum" regentskapet efter fadern, enligt inskription på mynt funna i Sigtuna. Det verkar som om kungen levt ända fram till ca 1050.

Emund var, till skillnad från brodern Anund, en oäkta son till Olof "Skötkonung". Han blev kung efter Anund.

Stenkil uppges ha varit Emunds svärson. Enligt Adam av Bremen verkade han framgångsrikt för inrättandet av ett biskopsdöme i Sigtuna. Som första biskop valdes Adalvard. Det var denne som tillsammans med den skånske biskopen Egino planerade att förstöra den hedniska kultplatsen i Uppsala. Stenkil avrådde dem dock från detta. Kungen dog ca 1066.

Publicerad i Populär Historia 2/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också