När Europa kom till Sverige

Den medeltida epokens början är för Sverige och dess nordiska grannländer den historiska tidens gryning, då skrivna källor börjar kasta ljus över skeend

27 mars 2002 av Lars-Olof Larsson

Den medeltida epokens början är för Sverige och dess nordiska grannländer den historiska tidens gryning, då skrivna källor börjar kasta ljus över skeendet och skingra den förhistoriska epokens anonyma mörker. Bakom detta skeende, som ligger mellan tidigt 1000-tal och 1200-talets mitt, finner vi kristendomens genomslag och uppkomsten av en kyrklig organisation, inordnad i den europeiska kristenheten under ledning av påven i Rom.

Kristnandet tillhör tveklöst en av de allra mest genomgripande förändringarna i vår historia. Det innebar att de svenska landskapen blev en del av en stor och expansiv europeisk kulturgemenskap, med återverkningar inom strängt taget alla områden. Redan de talrika runstenarna, med obetydliga undantag våra allra äldsta skriftliga källor som ristades och restes under 1000-talet, är en spegling av kristet inflytande. Runstenarna är ofta korsmärkta eller har inskrifter som speglar kristna dygder i en mera tidlös nordisk version, likt den småländska Bolmarydsstenens text som Assur lät rista över sin fader Önd:

Han var minst av män en gnidare

ej snål på mat, ej snar till hämnd,

på sin Gud den gode trodde.

Integrationen med Europa var i och för sig en långsam process och möttes måhända av lika stark skepsis som den i vår tid aktuella gemenskapen. Djupt liggande mentaliteter och livsmönster förändras ju oerhört långsamt, och därför får vi inte överdriva betydelsen för gemene man av det nya budskapet om en allsmäktig Gud och hans enfödde son, Salvatore Mundi. I varje fall har Kristi uppmaning, att vända den andra kinden till, inte gjort något större intryck på folk med en inrotad hederskodex att med blod försvara sin manliga ära mot minsta skymf.

För en kungamakt med svårigheter att hålla samman de lösligt hopfogade riken som skymtar långt ned i tiden blev kyrkans folk och kunskap en välkommen bundsförvant. En fastare svensk riksbildning och kristendomens genombrott har gått hand i hand. Mera generellt har kungar och drottningar främjat framväxten av en kyrklig organisation av europeisk modell, med biskopsdömen, prosterier, socknar och kloster.

Mängder med konkreta lämningar finns alltjämt mitt ibland oss i form av kyrkbyggen efter kontinentala och i någon mån engelska förebilder. Exemplen är talrika redan från tidigt 1100-tal. Lundadomens kryptkyrka invigdes 1123, och under de båda följande decennierna restes dess murar och torn till Guds ära av inkallade lombardiska stenmästare. Handaskicklighet, teknik och arkitektur borde få sentida tal om ”medeltidens mörker” att fastna i halsen.

Andra europeiska pionjärer var cisterciensernas munkar och lekbröder. Från sina moderkloster i Clairvaux och Citeau drog de upp till den nordiska vildmarken och grundade dotterkloster som Nydala, Alvastra, Varnhem och Julita. Klostren blev spridningscentra för såväl andliga som materiella nyheter, i enlighet med ordens program att få allt som Gud givit människan att blomstra. Liksom i hela Europa blev dessa svenska kloster aktiva utposter vid odlingsgränsen för prövning av nyheter av skilda slag, det må gälla nya grödor, ny odlingsteknik, brunnar eller vattentäktens utnyttjande för kvarnar och järnframställning.

Även för dessa Kristi djärva pionjärer tedde sig landen i norr, svearnas och götarnas, som vilda och skrämmande. Adam av Bremen har i sitt verk om det nordtyska ärkestiftets historia samlat det sena 1000-talets europeiska vetande om nordanlandens folk. Han berättar om hedniska människooffer och spinner vidare på antika myter om hyperboréer, cykloper och amasoner vid det baltiska havets kuster. Sverige och dess män beskrivs dock i övervägande positiva ordalag. Men skildringen av de fagra amasonernas manliga avkommor, med hundhuvuden som sitter mitt på bröstet, ger ändå bilden av ett rike och ett folk i jordrundelns yttersta marginal. Även om kunskapen så småningom ökade, befästes uppfattningen om Sverige som ett marginalområde i den europeiska kulturkretsen – en uppfattning som haft drag av tidlös giltighet.

Marginellt eller ej kom växande kontakter med Europa, förmedlade även av stormän och av köpmän i växande nordtyska hansestäder som Lübeck och Danzig, att få en rad andra långsiktiga följder. Hit hör träldomens avskaffande och den sociala omvandlingsprocessen i riktning mot ett korporativt ståndssamhälle med feodalrättsliga inslag. I kyrkans hägn upprättades domskolor vid varje biskopsäte. Begåvade ynglingar sändes för vidare utbildning till universitet ute i Europa – först till Paris och Bologna, senare till Prag, Siena, Köln och en rad andra.

Under den europeiska högmedeltidens tre sekler, vilka sammantagna var den första verkligt dynamiska tidsåldern i Europas historia, blev alltså även Sverige indraget i ett internationellt projekt med centrum i Rom. Det blev en del i ett europeiskt-katolskt universum som bredde ut sig mellan Sicilien och Nordkap, från Irland till Ungern och östra Polen, därtill med utposter i Nordatlanten.

Lars-Olof Larsson är professor och historiker, tidigare verksam vid högskolan i Växjö.

Svenskar i Europa/medeltid

Kring Erik den helige, kung cirka 1156–1160, finns en rik legendflora. Det berättas att han tillsammans med sin vän biskop Henrik företog ett korståg till Finland, varvid Henrik led martyrdöden och blev finskt nationalhelgon. Enligt legenden dödades Erik den 18 maj 1160 utanför kyrkan i Uppsala av den danske prinsen Magnus Henrikssons folk. Erik blev så småningom Sveriges och även Stockholms skyddspatron.

Dominikanermunken Petrus de Dacia, född på Gotland cirka 1230, brukar kallas för Sveriges förste författare. Ryktet grundar sig på den biografi han skrev över den extatiska nunnan Kristina av Stommeln, en flicka han mött vid sin studietid i Köln och blivit så berörd av att han tagit hennes helgonförklaring som sin livsuppgift. Petrus tillbringade en stor del av sitt liv på resande fot mellan olika lärosäten i Europa.

Lagmansänkan Birgitta Birgersdotter (1303–73) lämnade 1349 Sverige för gott. I Rom fick hon 1370 sin klosterorden, grundad på föreskrifter hon fått i sina uppenbarelser, godkänd av påven. Birgittas religiösa budskap översattes till latin och fick därmed europeisk spridning. Hon hade sinne för politik och verkade bland annat för ett slut på kriget mellan England och Frankrike. Helgonförklarades 1391.

Publicerad i Populär Historia 3/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också