En senmedeltida avbildning av Erik den heliges färd till Finland.

Verkligheten bakom Arn: Sveriges stridande ätter

Genom kampen mellan »erikar», »sverkrar» och »folk­ungar» lades grunden till det svenska riket.

1 mars 2019 av Dick Harrison

I böckerna och filmerna om Arn Magnusson finns det inga riksdagar, regeringar, landsting, länsstyrelser eller kommuner. Sverige saknar institutioner. Sverige styrs av enskilda personer. På denna punkt har författaren och regissören helt rätt. Individens makt var utan tvekan mycket större och tydligare på medeltiden än i dag.

Men sedan blir det problematiskt. I Arns värld handlar människorna inte för egen räkning utan för släkten och vänkretsen. Det verkar nästan som om 1100-talets Sverige var ett maffiasamhälle med familjebossar och torpeder som har mer gemensamt med 1920-talets Chicago än med de senaste seklernas svenska politiker. Hur mycket av den bilden är korrekt?

Kungliga blodbad

Något av det första vi inser när vi överblickar Sveriges historia under äldre medeltid är hur livsfarligt det måste ha varit att vara kung. Att överhuvudtaget eftersträva ämbetet framstår som ett tecken på bristande självbevarelsedrift. Om vi håller oss till perioden från 1110-talet till 1210-talet känner vi till namnen på inte färre än 13 kungar, varav många dog en våldsam död.

Ett axplock tragedier räcker för att visa på eländet: Ragnvald slogs ihjäl av uppretade västgötar på 1120-talet, Magnus stupade vid Foteviken 1134, Sverker mördades i Östergötland omkring 1156, Erik höggs ihjäl vid Uppsala fyra år senare, näste Magnus dödades vid Örebro 1161, Karl mördades på Visingsö 1167, och Kol och Burislev stupade båda omkring 1170.

Kungadynastierna kom till efteråt

Historieskrivare vill ha ordning och reda i regentlängderna och önskar dess­utom förstå orsakerna till kungliga blodbad. Därför har äldre generationers historiker sökt efter släkt- och vänskapsband bland alla de dödade kungarna. Resultatet är ett antal dynastier som långt i efterhand har uppkallats efter släkternas första kända kunganamn.

Det släktnätverk som dominerade det svenska rikets kärnlandskap från 1060 till 1120 kallas den ”stenkilska ätten” efter sin förste kände monark, Stenkil. De två släkter som därefter kämpade om tronen kallas ”sverkerska ätten” (efter Sverker den äldre, död cirka 1156) och ”erikska ätten” (efter Erik den helige, död cirka 1160).

Det är viktigt att påpeka att vi inte har en aning om vad ätterna kallade sig själva eller om de ens uppfattade sig som dynastier i modern bemärkelse. Vad vi vet är att de eftersträvade kronan, på olika sätt knöt band till kyrkan och gjorde vad de kunde för att ta död på sina motståndare.

Kungar över olika delar av Sverige

Lika lite som vi känner till ätternas ursprung vet vi hur mycket av Sverige de kontrollerade. Så mycket är klart att de ibland regerade samtidigt, eller åtminstone att medlemmar av de båda ätterna hävdade att de var kungar vid samma tidpunkt. Så var exempelvis fallet i slutet av 1150-talet, då både Erik den helige och den mördade Sverkers son Karl erkändes som kungar av sina respektive anhängare.

Men var gick gränsen för ”erikarnas” och ”sverkrarnas” maktinnehav? Av tradition brukar man hävda att sverkrarna hade sin maktbas i Östergötland och erikarna sin i Västergötland, men det beror endast på att vi råkar ha dokumentbelägg för att de ägde jord i dessa delar av landet. Här grundade och gynnade de även kloster – till exempel Alvastra och Varnhem – och lät sig begravas.

Inget hindrar att släkterna även hade omfattande egendomar på and­ra håll i riket, till exempel i Svealand, men eftersom utförliga dokument saknas kan vi inte uttala oss om saken. Det troligaste är att både erikar och sverkrar förfogade över arvejord och nätverk av allierade stormän lite varstans i Sverige och att utsträckningen av deras makt­sfärer varierade kraftigt över tid.

De mäktiga folkungarna  

En av de släktgrupperingar som bevisligen drogs in i allianser med båda dynastierna brukar i äldre historisk litteratur kallas folkungar. Det hette de med all säkerhet inte i verkligheten. (Termen folkungar dyker inte upp i litteraturen förrän på 1200-talet och syftar då på and­ra stridbara fraktioner i landet.) Men det hör inte hit – oavsett vad vi väljer att kalla dem framträder en ovanligt mäktig släktkrets i Götaland under 1100-talets andra hälft. 

Denna släktkrets allierade sig med kungamakten och kom att monopolisera Sveriges viktigaste ämbete (efter kungens eget) – jarlens ämbete. Det är inom denna släkt som Jan Guillou låter Arn Magnusson födas.

Birger brosa jarl under båda släkterna

Den främste företrädaren för detta släktnätverk hette Birger Bengtsson och kallades Birger »brosa» (»den leende»). Han utnämndes till jarl i början av 1170-talet och behöll ämbetet ända till sin död den 9 januari 1202. Först tjänade han under kung Knut Eriksson, Erik den heliges son, men efter hans död omkring 1196 fortsatte Birger att vara jarl under dennes fiende Sverker Karlsson, sverkrarnas tronkandidat.

Vi vet att Birger var en mycket förmögen man som ägde jord och förfogade över rättigheter i Närke, Värmland, Östergötland och Södermanland, sannolikt även i andra landskap. 1200-talets store man i svensk politik, Birger jarl, var brorson till Birger »brosa».

Det var män som Birger »brosa» som gjorde att det nödtorftigt sammanhållna svenska kungariket fungerade som politiskt system. Genom sina nätverk av släktingar och vänner lyckades han hålla fred mellan de rivaliserande kungaätterna. Det är symptomatiskt att balansen mellan stormännen rämnade och att fejden mellan sverkrar och erikar ånyo bröt ut bara två år efter Birgers död.

Släktband och giftermål

Ett av de viktigaste medlen för att hålla samman släktnätverk, och försäkra sig om att fred och lugn rådde i bygderna, var äktenskap. Birger »brosa» är själv ett ypperligt exempel härpå. Enligt den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlasson var Birger gift med Brigida, dotter till den norske kungen Harald Gille och änka efter den svenske kungen Magnus Henriksson, Erik den heliges mördare. Birgers egen dotter Ingegerd giftes bort med Sverker Karlsson efter det att denne blivit svensk kung. Två av Birgers söner blev liksom fadern jarlar, Filip i Norge och Knut i Sverige.

Män som Birger »brosa», med band till flera kungliga ätter och med gott om jordegendomar, var Sveriges egentliga herrar under det oroliga 1100-talet. Det ger fel associationer att säga att landet regerades av maffiafamiljer, men det stämmer att det svenska politiska systemet kännetecknades av släkt- och vänskapsnätverk som inte var främmande för att dra ut i krig mot konkurrerande nätverk. Den som ville bli kung eller jarl måste ha rätt föräldrar, alliera sig med rätt stormän och gifta sig med rätt kvinna. Ett enda felsteg kunde leda till döden.

Publicerad i Populär Historia 12/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också