Medeltida kläder – plagg för nytta och prestige

Med en starkare kungamakt växte också riddarklassen, som sedan blev adeln. Den utgjordes av förmögna aristokrater som höll stora kalas i sina riddarborgar och behövde mängder med dyrbara kläder och lyxartiklar. Samtidigt expanderade det nordtyska handelsförbundet Hansan och etablerade sig i Sverige. Eftersom handel på landsbygden var förbjuden så växte flera nya handelsstäder fram. Ett exempel är Jönköping som fick sina stadsprivilegier av Magnus Ladulås 1284. Från städerna bedrevs sedan en livlig import och export. Svenska varor som järn, skinn och trä skeppades ut, medan diverse lyxartiklar inklusive salt och kryddor togs in från Europa. Bland de främsta importvarorna fanns exklusiva tyger, framförallt det fina klädet. Nya klädmoden spred sig via handelsmän och andra som tog med sig nyheter till Sverige från omvärlden. Nu blev också kyrkan alltmer etablerad, och det byggdes både kyrkor och kloster runtom i landet. Med dem kom kyrkokonst som altartavlor och skulpturer, ofta med ursprung i Tyskland, Flandern och Frankrike. Konsten uppvisade bibliska scener där helgon och människor var avbildade i kläder som följde det senaste modet på kontinenten.

Under 1100- och 1200-talen var kläderna löst sittande, fotsida och sydda av raka stycken med isatta kilar för rörelsefrihetens skull. Män och kvinnor bar likartade kläder, men männens kjortlar kunde vara något kortare. Skillnaderna mellan könen visades enbart genom huvudbonaden, där kvinnorna bar slöja eller dok och mannen mössa eller hatt. Kläderna var i lager på lager. Närmast kroppen hade man en underkjortel, eller särk, av linne, med långa ärmar eller axelband. Runt midjan kunde man ha ett bälte. Under varma sommardagar var särk, bälte och en liten hätta, coif, ofta det enda som man hade på sig vid arbetet. Männen bar också brokor, ett slags vida linnekalsonger. Över linnekläderna bars en kjortel av vadmal eller ovalkat ylle, och över den kunde man ha en ärmlös överkjortel, en surcot. På benen bar männen hosor, benkläder med eller utan fot som fästes vid bältet eller brokerna. Hela byxor hade av någon anledning övergetts och de kom inte tillbaka förrän vid slutet av medeltiden. På fötterna bars sydda platta läderskor eller stövlar med smala tåspetsar. Ytterkläderna bestod av en mantel som kunde ha en kapuschong, eller en lös huva med en lång strut baktill.

Modet utvecklade sig under 1300-talet mot allt snävare överdelar. Den gotiska stilen som hade uppstått i Frankrike vid mitten av 1100-talet kännetecknades av den vertikala linjen, man strävade efter att nå himlen. I byggnader syntes det till exempel som höga smala fönster med spetsbågar. Stilen påverkade ända fram till 1500-talet även hur människorna skulle se ut. Den ideala kroppen – det gällde både män och kvinnor – skulle vara feminin med långa smala fingrar och fötter. Helst skulle man se ut som ett smalt S med lätt framskjutet huvud, mage och höft och tillbakalutad överkropp. Längden accentuerades med höga hattar och långa släp.

Med skräddarkonstens utveckling blev det möjligt att hitta på nya snitt på kläderna och lägga till alltmer tyg med rika veck. Kvinnornas kjolar syddes separat och blev vidare. Vid 1400-talets mitt blev hovet i Burgund tongivande för modet i hela Europa. Det innebar en smak för lyx och prakt, och vid slutet av seklet blev modet alltmer extremt. Struthättan utvecklades till en sorts turban, männens jackor blev midjekorta och axelbreda, och hosorna växte samman till ett slags trånga strumpbyxor. Kvinnornas kjortlar blev mer urringade. Nu började det att göras en tydligare skillnad mellan manliga och kvinnliga kläder – en utveckling som har hållit i sig in i våra dagar.

Vanligt folk tillverkade sina kläder själva i hemmen, av ull och lin från egna får och linodlingar. Fårskötsel och linodling hjälptes alla i gården åt med, men när fibrerna sedan skulle förädlas till garn och tyg var det kvinnornas ansvar. Ullen klipptes, rensades och sorterades. Den grovkardades och finkardades till tunna sjok som rullades till ulltottar. Därefter spanns ullen till garn på en slända – en rund pinne med en trissa på. När man spann fäste man lite av ulltotten i sländans överdel och satte snurr på den medan man matade ut ull i lagom takt. Så gjorde man under hela medeltiden i Skandinavien – spinnrocken kom hit först på 1500-talet. Linets fibrer fick man fram genom en lång process av torkning, frörepning, rötning, bråkning, skäktning och till sist häckling, när fibrerna kammades genom allt finare kammar till lena, glänsande fibrer som kunde spinnas till garn, även nu på slända. Ullen och linet vävdes sedan i en upprättstående vävstol med varptyngder. Ylletyget kallades vadmal och kunde användas som det var, men det var vanligt att man valkade det för att få ett tätt, vattenavstötande och starkt tyg – det som vi idag menar med vadmal. Då bankades eller stampades tyget i varmt vatten tills det filtade sig och krympte. Sedan spändes det upp i ramar för att torka.

Av dessa tyger – linne och vadmal – syddes de allra flesta klädesplaggen under medeltiden. Den som hade råd kunde låta det valkade yllet bearbetas ännu mer för att få fram det dyrbara klädet, ett glansigt följsamt tyg som var mycket slitstarkt. Kläde tillverkades av särskilda hantverkare som kallades överskärare. Det valkade tyget ruggades upp med borstar, kardor eller kardborrar. Den uppruggade ytan skars ner, tyget pressades och så upprepades proceduren flera gånger tills man hade fått en len, slät och glänsande yta. Kläde var en av landets största importvaror under hela medeltiden. I Sverige fanns ännu inte förutsättningarna för att framställa riktigt fint och exklusivt tyg, det fick man importera. Den svenska fårullen var till exempel inte lika fin som den engelska som gick på export till de stora textilindustrierna i Flandern, Brabant och Italien. Där tillverkades det allra finaste klädet av den engelska ullen i städerna Brygge, Gent och Antwerpen i Flandern, samt i Palermo, Florens, Prato, Lucca, Bologna och Venedig i Italien. Kläde importerades även från Brabant och Nederländerna.

Andra fina tyger, som siden, kom tillsammans med kryddor via Sidenvägen från Asien till hamnarna i Italien och vidare till Sverige. Men dessa användes mer sparsamt av de allra rikaste. Mycket av de dyrbaraste tygerna – siden, guldbrokad och sammet – gick till prästskrudar och kyrkotextilier. I så gott som varje hushåll var det kvinnorna som skötte sömnaden av kläder, stygn för stygn. Hos de mer förmögna skedde det med hjälp av tjänarinnor. Men det fanns också skräddare – de var manliga – som sydde på beställning, och denna yrkesgrupp blev allt större under medeltiden. Hantverkare av olika slag samlades i skrån i städerna, och skräddarskrået var det största.

Kläderna började successivt att bli mer varierade, modet växlade snabbare och efterfrågan ökade på yrkesskickliga tillskärare och skräddare. Vem som helst kunde anlita skräddaren om man bara hade råd, och varje plagg syddes upp efter beställarens kropp – det fanns inte färdigsydda kläder att köpa. Lika viktiga som kläderna var accessoarer som skor, vantar och pälsverk. Det fanns hantverkare för varje vara. Garvare och skinnare beredde skinn och pälsverk, filtaren gjorde filthattar, och bältare och pungmakare tillverkade bälten, pungar och väskor. Skomakarna var en av de största hantverkargrupperna. Det fanns två kategorier – stadsskomakare och sockenskomakare. De förra hade verkstäder och tillverkade mest fina och lätta skor avsedda för stadens borgare och adelsmän. Stadsskomakarna samlades i sitt skråväsende i Arboga och Stockholm på 1480-talet med regler om gesällarbete och mästarprov. Skråreglerna gällde inte sockenskomakarna ute i landet. De hade inga verkstäder utan vandrade omkring mellan gårdarna med sin utrustning, och de tillverkade mest grövre arbetsskor.

Det fanns klädval som ansågs vara så provocerande att de förbjöds, eller åtminstone förlöjligades eller fördömdes. Kungamakten och aristokraterna ville se till att behålla skillnaderna mellan samhällsgrupperna och hindra bönder och borgare från att "klä upp sig" till de adligas nivåer, så man försökte att införa regler för hur man fick klä sig. Det var till exempel bara adeln som fick bära hermelinpäls eller kläder i den dyrbara färgen purpur. Övertramp kunde leda till böter eller offentliga skamstraff. Kyrkan försökte också fördöma vissa modeföreteelser. En av medeltidens märkligaste modetrender var snabelskorna med långa spetsiga tår, som ibland kunde sträcka sig flera decimeter framåt. Ibland var tåspetsarna så långa att de måste fästas vid benet med snören för att man inte skulle snubbla på dem. Kyrkan fördömde snabelskorna som fåfängliga, fåniga och syndiga. De sades locka till sig djävulen själv, eftersom deras krokiga form liknade hans klövar. Vid slutet av 1300-talet blev den så kallade henninen populär i Sverige. Det var en hård, konformad hatt som kunde vara över en halvmeter hög och dekorerad med slöjor. Överklasskvinnor bar den vid festliga tillfällen, men kyrkan ogillade huvudbonaden starkt. Det berättas om hur prästernas sikt från predikstolen hindrades av henniner, och att kvinnor med för höga hattar ibland nekades tillträde till kyrkan.

Långa släp, särskilt på kvinnors klänningar, sågs som både opraktiska och opassande. Släpen kunde vara flera meter långa och drogs efter marken, ett tecken på att bäraren inte behövde arbeta. Släpen samlade upp smuts och kallades »djävulens dansbana«. Den onde var även inblandad i kvinnornas ärmlösa surcot, som bars över den snäva kjorteln. Ärmöppningarna blev större och större och till slut kunde man se kvinnans kropp genom dem. De kallades därför »helvetesfönster« eftersom de ska ha inbjudit till syndiga tankar.

De modemedvetna männens tajta 1400-talsbyxor väckte också moralisk panik eftersom de var så avslöjande. Mannens könsorgan framträdde tydligt, men det skulle bli ännu värre när man började förstärka effekten med en vadderad kudde. Den så kallade blygdkapseln kunde i vissa fall vara mycket stor och utskjutande. Hur vet vi det vi vet om de medeltida kläderna i Sverige? I princip handlar det om tre huvudkällor: medeltida skrifter, arkeologiska fynd och samtida avbildningar. I tänkeböckerna från Arboga, Stockholm och Jönköping, i landskapslagarna och i sagalitteraturen finns kläder och tyger nämnda i olika sammanhang. Och många av de tidigaste bevarade testamentena från medeltiden innehåller bestämmelser om hur kläder och textilier skulle ärvas.

Skrifterna ger en inblick i vad som ansågs vara manliga eller kvinnliga plagg, om vilka material de var sydda av, samt deras ekonomiska värde. Bilder av kläder finns i den medeltida konsten, till exempel i bokillustrationer, profana målningar och kyrkokonst. Josef och Maria och alla de andra personerna i Bibeln uppträder i de moderna medeltidskläder som respektive konstnär såg omkring sig dagligen. Välbevarade originalplagg från medeltiden är mycket sällsynta. En del dyrbara kyrkoskrudar har överlevt genom århundradena, liksom drottning Margaretas gyllene kjortel från tidigt 1400-tal. Den senare tog Karl X Gustav som krigsbyte från Roskilde domkyrka år 1659, och plagget finns nu i Uppsala domkyrka.

När det kommer till vanliga vardagskläder har vi bara fragment, förutom i två unika fall: Bockstensmannen i Halland och Herjolfsnesfyndet på Grönland. År 1936 påträffades i Bockstens mosse i Halland skelettet efter en man som dog vid mitten av 1300-talet. Fyndet är berömt, eftersom mannens kläder är den bäst bevarade medeltidsdräkten i Europa. Den är sydd av kraftigt ylletyg och består av mantel, knälång kjortel, struthätta, hosor och fotlappar. Han hade även läderbälte och skor. Även om några linneunderkläder inte har bevarats, anses det troligt att han bar sådana. Det andra exemplet kommer från Herjolfsnes, en norsk koloni på Grönlands södra spets omkring 1000–1400. År 1921 ledde den danske arkeologen Poul Nørlund utgrävningar på kyrkogården i Herjolfsnes. Då kom en stor mängd medeltida plagg i dagen, vilka hade använts som liksvepningar istället för kistor. Det var kjortlar, hosor, mössor och hättor – allt från 1400-talet. Genom att pussla samman källorna får vi en god bild av hur medeltidens människor klädde sig – och kan konstatera att de inte skiljer sig så mycket från oss. Alla vill ju klä sig snyggt!

Anne-Marie Nilsson är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia i nr 13/2025